Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: James Mangold
Skådespelare: Harrison Ford, Phoebe Waller-Bridge, Antonio Banderas, Mads Mikkelsen, John Rhys-Davies
Premiär: 2023-06-28
Betyg: 4
Indiana Jones femma är en riktig femetta. En lika magnifik som mysig bioupplevelse där alla generationer kan enas om hur bra allt är. En herre med barnbarn i cykelhjälm sammanfattar det bäst av oss alla: ”Det här var en riktig go’ film!”.
Så hur kommer det sig att Indiana Jones femma inte har blivit så internationellt hyllad som den borde ha blivit? Ett enkelt svar är att medan alla andra filmer tävlar mot alla andra filmer i repertoaren, och någon slags medelmåttig standard, så tävlar Indiana Jones femma mot Indiana Jones etta. Och än värre: Den tävlar mot Det Stora Minnet av Indiana Jones etta och Spielbergs geni. Kritiker minns hur unga de var, hur bra filmen var, och hur omöjligt det är för denna uppföljare i ”modern tid” att leva upp till Spielbergs vision och Spielbergs original. Den ”moderna tiden” i filmen är 1969 – året då månlandningen firas och folk lyssnar på David Bowie och Beatles och demonstrerar mot Vietnamkriget.
”Femman” den första stora upplevelsen
Men i biosalongen finns gott om små barn som har Indiana Jones femma som en av sina första stora bioupplevelser i livet – det blir knappt större än en maffig matinéfilm av detta format – och ögonen är stora som tefat. Om någon av dem växer upp och blir filmkritiker, filmbloggare, filmpoddare … så kommer de i framtiden att jämföra alla nya äventyrsfilmer med den första upplevelsen av Indiana Jones ”femma” och komma fram till att … nä, även om det här duger så är det inte lika bra som Indiana Jones and the Dial of Destiny. Det var tider det! Och vilken twist! De gör helt enkelt inte så här bra filmer längre …
Ett unikt tilltal
Det är närapå unikt med en film som tilltalar alla generationer. Det är förresten unikt när det gäller underhållning över huvud taget. Hur svårt är det inte bara att enas om ett tv-program att gilla? Indiana Jones universella dragningskraft borde ge honom en förtjänstmedalj. Om inte annat för lång och trogen tjänst.
Att åldras med humor – och romans
En hel del fokus har legat på den åldrande hjälten. Att Harrison Ford nu är 80+ och fortfarande spelar actionhjälte. Osökt kommer man in på referenser till en åldrad och cynisk Luke Skywalker eller en åldrad, cynisk och alkoholiserad James Bond (även om Daniel Craig inte var speciellt gammal när hans James Bond gick hädan.)
Och så Logan. Alias Wolverine. Som James Mangold tidigare gjort en hyllad superhjältefilm om. Filmen Logan är en av de mest hyllade superhjältefilmerna genom tiderna. Alla dessa historier är hjältemodiga och tragiska och hjältemodigt tragiska. Men Indiana Jones and the Dial of Destiny är en annan historia. Mina tankar går snarare till komediklassikern Grumpy Old Men (Griniga gamla gubbar) med Jack Lemon och Walther Matthau i huvudrollerna.
Briljerar som skojig surkart
Harrison Ford är verkligen bra som ”grumpy old man”! Här ligger tonvikten liksom i den gamla komediklassikern på humor snarare än tragiskt hjältemod. Och precis som i komediklassikern blir det romans för gubben med en någorlunda jämnårig fal dam. Tack och lov har man inte försökt tussa ihop Ford med filmens leading lady. Ja, Sean Connery klarade av att matcha Catherine Zeta-Jones i Entrapment, men det är snarare undantaget från regeln att för stor åldersskillnad ser lite påtvingat och fånigt ut.
Leading lady har samma bett som Bette Davis och Barbara Stanwyck
Istället är filmens vackra smarta dam Indiana Jones guddotter, den sköna Helena, som gör storstilad comeback i hans liv. Hon kanaliserar de stora matinéhjältinnorna och har ett bett i repliken som kan konkurrera med de stora Hollywoodhjältinnorna. Som Bette Davis och Barbara Stanwyck.
Guddottern Helena har en skojig minderårig sidekick (som barnen i salongen älskar) som bland annat lärt sig hur man är en bra pilot utan att någonsin ha satt sin fot i ett flygplan. Tillsammans bildar de tre huvudpersonerna en löst sammansatt familj som påminner om mamma, morfar, barn …. Utan att någon av dem är släkt. Sådana familjetrios med olika generationer har man med fördel använt även i tidigare Indy-filmer. Och här fungerar personkemin perfekt.
En underbar delad upplevelse
Gamla tempel, luriga fällor, kvicka oneliners, vackra vyer, en storstilad jakt genom tid och rum, en färgstark skurk och en intrigerande MacGuffin (som faktiskt finns i verkligheten!) … vad kan man mer begära … ?! Kanske att dela upplevelsen med en biosalong full av folk i alla åldrar som tycker att filmen är underbar. Ingen trendig cynism så långt ögat kan nå. Och sedan smälter vi upplevelsen tillsammans. Det är så sant som det är sagt: Det var en riktigt go’ film.
