Klicka på bilden, för att se hela bilden
Winger var hair metalbandet som fick oförtjänt mycket stryk då det begav sig. Inte nog med att de mobbades av Beavis & Butt-Head och gjordes till driftkucku där i den tecknade MTV-serien med samma namn. Samtidigt utmålade i alla fall vissa kritiker sällskapet som söta gossar med en repertoar enbart inriktad på tonårstjejerna också.
Vilket knappast var med sanningen överensstämmande, och historien har gett dem rätt; bandet har inte sällan gått utanför de givna ramar som den hårfagra glam metallen har ståtat med. Något inte minst det floppande men välrenommerade tredje albumet, 1993 års Pull utgör ett tydligt exempel på.
Personifierar inte Sunset Strip
Idag trettio år senare är kvintetten aktuell med sitt sjunde album, betitlat, vad annars? Seven, och visst sjutton är det här ett tämligen gediget album. Med detta sagt får man ha i åtanke att Winger inte direkt personifierar standard hair metal, modell Sunset Strip.
Mer komplexitet I glammen
Det har de egentligen aldrig gjort. Myten säger att de alltid varit lika spelskickliga som ett proggrockband, och därmed också försökt bjuda på en del mer komplexitet än vad som är brukligt i glam metal-branschen. Vilket väl också är med sanningen överensstämmande.
Refräng som sätter sig direkt
För egen del kan jag uppskatta ambitionen bandet uppvisar på Seven, och förstasingeln Proud Desperado utgör en solid öppning. Det smattrande beatet, Kip Wingers attackerande starka röst och en refräng som sätter sig direkt skvallrar om att det här kan bli något extra. En given hitkandidat för den rockstation som vågar ta chansen.
Desperation bättrar på dramatiken
Lika lovande är andrasingeln It All Comes Back Around. Tänk i termerna en knapp minut av vacker vemodig balladkonst innan tempot höjs till ett halvrockande tempo. Som något av en musikalisk kusin framstår Tears of Blood. Det vilar ett visst mått av desperation i denna skapelse som bättrar på själva dramatiken, skulle man kunna beskriva det hela som.
Gatflicka på jakt efter hämnd
En förändrad ton serveras i Broken Glass. En närmast organiska sådan, tro det eller ej. Men i realiteten en powerballad om nu sanningen ska fram. I rak motsats till denna softa sak finns sådant som hetsiga Stick the Knife in and Twist. Det här är utan tvekan albumets riffigaste och hårdaste sång. Kanske inte så konstigt. Ämnet för dagen här är trots allt en gatflicka på jakt efter hämnd. Traumatiserad som vuxen efter att ha blivit utsatt för övergrepp av hennes egen far ger hon nu igen mot torskarna på ett utstuderat sätt. Så kan det gå.
Inte riktigt knockande fullt ut
Som nämndes tidigare här ovan är Seven ett gediget album. Man skulle till och med kunna gå så långt som att det är ett starkt dito. Däremot känns det inte knockande riktigt fullt ut. Varför är svårt att säga. Kanske handlar det om att låtmaterialet inte lyfter riktigt rakt igenom hela tiden.
Sjunger bättre än vad man har rätt att begära
Men med detta sagt; hantverket är på sedvanligt vis top notch. Det här är ett gäng som trots sina pauser spelat ihop i evigheter, vilket märks. Vi talar självklart professionalism här. Dessutom sjunger Kip Winger verkligen bättre än vad man har rätt att begära såhär 35 år efter första albumsläppet. Så varför tveka? Köp, lyssna och lär höll jag på att säga.
