SPARKS, Store Vega, Köpenhamn den 16 juni 2023 – högt tempo utan svaga punkter

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Den dynamiska duon är tillbaka med ny platta och ännu en turné. The Girl is Crying in Her Latte heter albumet och innehåller ett antal blivande klassiker. Det är träffsäkra melodier i sann Sparksanda, men ändå med fräscha inslag. Att duon i år fyller 75 respektive 78 år är nästan obegripligt. Russels sång är lika skarp som alltid och han träffar alla höga toner utan problem. Ron sitter visserligen ner och rör sig inte nämnvärt. Ja, förutom när han gör sin numera legendariska 30-sekundersdans.

Modern musik med fyndiga texter

Till filmen Anette skrev Sparks musiken och från den fick vi höra So May We Start. Låten har numera blivit Sparks nya öppningsnummer. Från nya albumet bjöds det på sex spår och första singesläppet heter samma som albumet. Elektropop med mycket blipp-bloppsynthar.

Även Nothing is as Good as They Say It Is som måste har decenniets fyndigaste text som handlar om en 22 timmar gammal bebis syn på livet. Och att det var mycket bättre där inne trots ”a lousy view”. Den tämligen skumma Escalatormed nästan bara synth och återhållsam sång svänger lagom försiktigt. We Go Dancing låter som någon ur någon skräckfilm med sina stråkar och teatralisk kör.

Udda låtar från förr

Med 25 album i bagaget blir det många bra låtar som man hade velat höra, och det kan inte var lätt att jobba ihop en setlist som tillfredsställer alla fans. Att de då lyfter fram en låt som förmodligen få har hört blir ändå lite kul. Beaver O’Lindy är från deras andra platta som kom 1973. Lyssnar man på originalet låter det självklart lite mossigt men den här liveversionen var ju med beröm godkänd.

Tungt sväng

Det svängde tungt om Balls, en låt från albumet med samma namn. Dansant techno med hårt drivande gitarrer. Russel dansade runt på scen som om han var 50 år yngre än vad passet visade. I Shopping Mall of Love klev Ron fram till mikrofonen och pratade genom sina textrader på synnerligen coolt sätt. Svårt att beskriva, det måste ses helt enkelt. Mycket uppskattat av publiken var det. Bon Voyage skulle lika gärna kunna vara en gammal Queenlåt med sin blandning av rock och falsettsång. Men man får ha i åtanke att de är skrivna ungefär vid samma tidsepok runt 1974. Glampop är väl ett bra ord att ta till för att beskriva det hela.

Discotajm!

Music that You Can Dance to var en tämligen passande titel till denna dansanta hit från 1986. Även The Number One Song in Heaven är en dansant discodänga. En låt som de aldrig kommer undan är This Town Ain’t Big Enough for Both of Us. Det blev ju deras stora genombrott och låter håller ju faktiskt fortfarande efter 50 år.

My Baby’s Taking Me Home och All That fick bli extranummer och avslut på denna magiska kväll.

Sammanfattning?

Hur sammanfattar man den här konserten då? Det var som sagt högt tempo och bandet var väldigt på hela tiden. Kändes som att de drev på och inte bara var inhyrda musiker som gjorde sitt jobb. Russels sång håller konserten genom, det är mycket musik och lite snack. Ron vid sitt keyboard är bara det en upplevelse. Det räcker att han lyfter på ett ögonbryn så applåderar publiken. Han har ju sin minimaliska show. Man är lika glad varje gång man sett en Sparkskonsert.

Och ett roligt förband…

…som är väl värt att nämnas. Har någon hört talas om Mr.B – The Gentleman Rhymer? En superbrittisk ”chap” som uppträder i smoking och gympadojjor. Chap-hop. Lite rap fast med banjo och texter som verkar uteslutande avhandla hur man ska klä sig propert och vara som riktig gentleman. Kvällen till ära körde han covers på ett antal Sparkslåtar. Bland annat Amature Hour/Get in the Swing/Big Boy/Missionary Position med en snygg avslutning med Suburban Homeboy. Allt framfört med banjo och förinspelat komp. Klart roligt och väldigt underhållande.

Klicka på valfri bild för att se bildspelet.