Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Andy Muschietti
Skådespelare: Ezra Miller, Sasha Calle, Michael Shannon, Ron Livingston, Michael Keaton
Premiär: 2023-06-14
Betyg: 4
Äntligen är den här, The Flash. Men förhandssnacket om DC:s snabbaste superhjälte har dessvärre handlat mycket om huvudrollsinnehavaren Ezra Millers psykiska ohälsa med tillhörande urspårning. Rapporter med brottsrubriceringar som överfall och olaga intrång har kommit som ett brev på posten varpå spekulationer om filmens framtid tagit fart.
Fast om den nu tillåts stå på sina egna meriter borde den trots ändå ha goda chanser att göra bra ifrån sig, och kollegorna hemma i USA verkar hålla med. Rotten Tomatoes grad av godkännande ligger i skrivande stund på 72 procent, vilket inte alls är tokigt. Verkligen inte.
Full av berättarglädje och charm
För egen del håller jag The Flash minst lika högt som DC:s topp fem Man of Steel, Wonder Woman, Aquaman, Shazam! och Birds of Prey. På det hela taget är det också lätt att tycka att DC:s filmer är underskattade. Visst, de kanske har sina brister, men de är överlag intressantare och personligare än vad konkurrenten Marvel är. De låter filmskaparnas visioner komma fram tydligare. Vilket inte minst gäller visuellt.
Så när DC-universumets kreativa boss James Gunn hävdar att The Flash är en av de bästa superhjältefilmerna någonsin må han överdriva något, men inte mycket. För det här är faktiskt en riktigt underhållande skapelse full av berättarglädje, charm, fantasi och effekter som knockar.
Intressant porträtt
Man skulle också kunna hävda att den har hjärta, och det är något som inte minst Ezra Miller tillför. Han är måhända inte stabil i det privata, men han lyckas väl med att göra ett intressant och underhållande porträtt av både The Flash och det civila jaget Barry Allen.
Och på tal om det sistnämnda. Han är bäste polare med Ben Afflecks Batman. Kanske för att de delar det trauma som stavas förlorande av båda föräldrarna tidigt i livet. Barrys timide far sitter nämligen i fängelse för mordet på den älskade mamman, och Bruce Waynes föräldrars öde är ju knappast okänt.
Träffar en kopia av sig själv
Handlingen då? Well, fokus är på multiuniversum- grejen. Förstås, det är ju den som tycks gälla i superhjältesammanhang på bioduken för tillfället.. Barry vill ta sig tillbaka i tiden, och hindra mordet på sin mor. Vilket förstås inte visar sig vara så enkelt. För när The Flash springer megasnabbt bakåt i tiden för livet hamnar han i ett parallelluniversum där ett möte med en yngre kopia av sig själv inträffar. Denne kopia visar sig vara en pladdrande småflummare med långt hår som låter lite som en nördversion av Mötley Crües Tommy Lee när han pratar.
Zod hotar jordens existens
Han går original-Barry lite på nerverna, men han tvingas förlita sig på honom eftersom han hamnat i en värld där vare sig Superman eller Wonder Woman existerar, utan endast en åldrad och ruffigt skäggig Bruce Wayne i Michael Keatons skepnad. Samt ska det visa sig en Supergirl i med en något annan look än den blonda girl next door vi är vana vid att se. Mitt i allt detta dyker Kryptons monumentala bad guy general Zod upp och hotar jordens existens. Så gissa om det blir storslagen fajting i upplösningen.
Balans mellan storyn, dramat och effektsökeriet
En fajting som faktiskt inte är alls så utdragen som brukligt. Överhuvudtaget tycker jag nog The Flash är en film som trots allt försöker hålla igen för att få en balans mellan själva storyn, dramat och effektsökeriet. Det betyder inte filmen på något sätt sparar på det visuella godiset. Däremot serverar den det på ett roligare sätt.
Framförallt verkar det som om de båda manusförfattarna grävt i fantasin för att alltihopa inte bara ska framstå som ett virrvarr av explosioner och destruktion. Istället vankas det närhet och variation i fajtingsekvenserna som gör det hela intressantare än vanligt.
Tummen upp för mänsklig anknytning
Sedan var det det här med hjärtat. Man har lyckats peta in förhållandevis mycket sådant i historien med tanke på sammanhanget, vilket gör att det allt annat än verklighetsanknutna dramat får en mänsklig anknytning. En anknytning som tillåts ta plats när så krävs. Så tummen upp för det. Också.
