SWEDEN ROCK 2023. dag 4 (den 10 juni) – GHOST levererade stilfullt varierad show i världsklass

Klicka på bilden, för att se hela bilden

All good things must come to an end, sjöng portugisättade kanadensiskan Nelly Furtado på sin hit med samma titel för ett bra tag sedan. Så även Sweden Rock. Men publiken kunde åtminstone lämna festivalen denna gång med Ghosts melodiska mässande i öronen.

Fast först ut denna dag var ättelägg Wolfgangs Van Halens Mammoth WVH och årets uddabokning Joddla med Siv. En krock? Nja, snarare hade många säkert betecknat det här som allt annat än ett svårt val. Men eftersom undertecknad skådat Wolfgang i egenskap av förband till Alter Bridge och Halestorm i höstas var valet lätt.

Succé för amatörerna

Så det fick bli Joddla med Siv, och jag var inte den ende där. Skulle tippa att minst 20.000 samlats framför Sweden Stage. Allt för att ännu en gång få uppleva alster som Kaj ä gaj, ekivoka Knudor på min snålle och reggaepräglade Tjuge pågar i bastun live.

Var det succé? Gör björnen sina behov i skogen, är min motfråga. Allsången regerade å det värsta, och “amatörerna” på scen tackade och tog emot. Sedan må Joddla med Siv aldrig få kollegornas acceptans, men tralliga bitar med icke-fin fliniga texter kan de göra.

Yrvaket flumgroove

Under de tidiga timmarna efter lunchtid flöt därefter Monster Magnets grooviga rymd hårdrock förbi utan att göra något större intryck. Sångaren Dave Wyndorf såg mer oartistisk och okammad ut än någonsin, och det avspeglades i musiken. Flumgroovet tedde sig mest bara yrvaket och trist.

En aning, men inte alldeles trist blev det inledningsvis när ex-ZZ Top-medlemmen Billy Gibbons intog Rock Stage. Å andra sidan är jag ingen ”blueskille”, så fans av sådant får ursäkta. Jag är måhända inte den främsta av auktoriteter på området. Kan dock konstatera att Gimme All Your Lovin avverkades tidigt i setet, vilket säkert gick hem hos de flesta.

Metalröra kallas sådant

Samtidigt på Sweden Stage: kanadensiska Spiritbox begick sin debut på Sweden Rock. Har lite svårt att beskriva soundet, men kvartetten har betecknats som såväl metalcore som progressiv och heavy metal rakt av. På Sweden Stage blandades det tunga med det softa i en sorts modern metalblandning som alltjämt är odefinierad. Metalröra kallas sådant.

Röj med Skid Row

Innan de två sistnämnda akterna äntrade sina respektive scener var det dags för ett av dagens mest emotsedda gigs. Det hade äntligen blivit dags för Skid Row med Erik Grönwall vid micken att inta Festival Stage. Behöver det påpekas att det blev ordentligt röj från första stund? Förmodligen inte. Sångaren var lika taggad som H.e.a.t:s Kenny Laekremo två dagar tidigare.

Slave to the Grind fick inleda, och sedan blev det med några få undantag samma vara ända till slutet. Skid Row har alltid varit ett av de få forna hårfagra banden som gått in för den ösiga och smått skitiga varianten av denna en gång så populära nisch, vilket blev mäkta tydligt i lördags.

Svänget var ansenligt

Sedan kanske det blev väl mycket likartat röj i längden, men det ska samtidigt sägas att Skid Row är väldigt bra på det här. Svänget i sådant som The Gang´s All Here och Rattlesnake Shake var ansenligt och ska inte underskattas. Samtidigt har Grönwall vitaliserat hela bandet på ett sätt som ingen av originalsångaren Sebastian Bachs tidigare ersättare klarat av. Så hatten av för det.

Är tillbaka på allvar

På samma sätt tedde sig bandets stora hits rysansvärda. 18 and Life och I Remember You lät inget mindre än excellenta denna eftermiddag. Summa summarum talar vi i termerna ett riktigt starkt gig präglat av både spelglädje och harmoni. Skid Row är kort sagt tillbaka. På allvar.

Tjugo år sedan första skivan

Alter Bridge i sin tur har aldrig lämnat sin position. Bandet var nödlösningen som blev en huvudprioritet när megasäljande Creeds sångare Scott Stapp blev en belastning och sparkades då det begav sig. Vips, värvade de tre resterande medlemmarna Myles Kennedy och AB var ett faktum.

Det är tjugo år sedan, och än finns det inget som tyder på att marschen uppåt är på väg att avta. I höstas släpptes sjunde albumet Pawns and Kings. Ett utmärkt verk, som fungerade som en god kvalitetsmätare över var bandet befinner sig vad gäller formen idag.

Är inga showare

Sedan givetvis levererade bandet åter live denna kväll. Precis som i Köpenhamnska Falconersalen i höstas. Alter Bridge fortsätter vara ett enormt stabilt och proffsigt band som gör det mesta rätt. Med detta sagt är de inga showare. Som bekant. Men det kompenseras i stor utsträckning av hantverksskickligheten.

Ett välbehövligt kvinnligt hopp

Från rutinerat manligt band till ung kvinnlig soloartist på väg att blomma ut är steget långt, men denna övergång var precis vad som bokstavligen gällde på detta stadium av festivalen. Chez Kane är namnet på damen ifråga, som snabbt seglat upp som ett välbehövligt kvinnligt hopp inom FM-rocken.

Som rockdam från det förflutna

Här har för övrigt vi svenskar all anledning att sträcka på oss. Danny Rexon, till vardags sångare i hair metal bandet Crazy Lixx har både skrivit åt och producerat henne. Mannen har skapat två album åt sin adept så här långt, som stenhårt präglas av 80-talets ljudbilder och tidstypiska kärlekslyrik. Något Kane uppenbarligen trivs med. Hon både såg ut och agerade som en rockdam från det förflutna utan att överdriva.

Samtidigt är det förstås så att detta upplägg inte funkat om inte Kane haft charm och talang nog att förvalta Rexons material. Det var trots allt därför den stora majoriteten i det välbesökta tältet valde att stanna kvar där till sista tonen klingat av. Får man i alla fall förmoda.

En ren och skär sensation

Fast Chez Kane och alla andra i all ära. Den givna huvudattraktionen denna avslutande festivaldag var självklart Ghost. Sveriges senaste världsstjärnor inom metal hade fått äran att agera headliner för första gången, och visade med eftertryck var skåpet ska stå.

Bandet har gått från att vara en udda fågel och ett riskfyllt projekt med ett tydligt koncept till en ren och skär sensation. Varför? Tja, faiblessen för det teatraliska Är väl en förklaring. Sedan skadar det väl knappast heller i den här genren att det finns ett visst mått av provokation i det hela, därav leken med det religiösa.

Välavvägd setlista i trimmad form

Men musiken är väl trots allt viktigast. Stilfull, varierad, men alltid sofistikerad med goda melodier som grund är en utgör en vinnande utgångspunkt. Vilket framgick med all önskvärd tydlighet i lördags’ för övrigt.

Det som bjöds var en välavvägd setlista i trimmad form byggd på de låtar som begagnades på vårens Europaturne. Således inleddes mässan med en av de mest slickade sakerna Kaisarion. Därefter följde efterhand sådant som domedagpräglade Faith, den hyfsat tunga Cirice och taktfasta Hunter’s Moon

Först efter en knapp timme tog Papa själv, Tobias Forge på sig påveskruden i samband med att de pumpande diskorytmerna i Year Zero tog vid. Jubel föll som på beställning. Rök och eldflammor ackompanjerade visuellt, som för att  förstärka de musikaliska intrycken.

Metalshow i världsklass

Vid denna tidpunkt var klimax alltjämt en halvtimme bort. Fler höjdpunkter skulle följa medan avfärden per fots mot den väntande skjutsen till festivalboendet tog vid. Dessa kunde dessvärre bara höras l periferin, men någonstans var övertygelsen om Ghosts förträfflighet denna afton redan huggen i sten. Om jag säger att det som man serverade var en metalshow av klass förstår ni poängen. Att prata världsklass är faktiskt inga överord.

Länkar till övriga dagar:
Dag 1 (onsdagen den 7 juni)
Dag 2 (torsdagen den 8 juni)
Dag 3 (fredagen den 9 juni)

Setlist

Klicka på valfri bild för att se bildspelet.