SWEDEN ROCK 2023, dag 2 (den 8 juni) – revansch för EUROPE, lojt med DEEP PURPLE och extra allt med MYRATH

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Alltjämt formstarka Deep Purple och Europe var de största dragplåstren denna andra festivaldag, men det var en hel radda band som skulle avverkas innan dess.

Som Smash Into Pieces. Örebro-bandet hittade en helt ny publik i samband med Melloturnén i våras, och fick en välförtjänt jättehit med Six Feet Under. Och det nyvunna intresset märktes. Det var mycket folk framför Rock Stage vid lunchtid.

Ett band som verkligen vill

Vilket var välförtjänt. De senaste tio åren har kvartetten både turnerat flitigt och hunnit ge ut sju album. Det finns alltså en hyfsad sångkatalog att välja ifrån, och kvaliteten är överlag hög.

Målmedvetenheten är tydlig, helt enkelt. Det här är ett band som verkligen vill, och jag hade önskat att de fick chansen till en supportturne med ett likasinnat band, typ DIsturbed, Godsmack eller Shinedown. Sedan påstår jag inte att de låter likadant, men släktskapet finns där onekligen. Smash Into Pieces sneglar mer västerut åt andra än någon annanstans. Om än på ett något snällare sätt.

Avslaget med Lita

Vart Lita Ford sneglar i dessa dagar är svårt att säga. Däremot kan så mycket sägas som att hennes insats var en avsevärd besvikelse. Det var för all del en uppspelt ex-Runaways-vokalissan som äntrade Festivalscenen en kvart före två på eftermiddagen, men dessvärre kändes det hela avslaget redan från början.

Och när sedan det egentligen rätt hyggliga albumspåret Back to the Cave drogs ut till förbannelse via diverse utvikningar och soloinsatser och till råga på allt kröntes med ett trumsolo, detta satans påfund. Ja, då kändes det som om det var dags att kasta in handduken.

Upprättelse med skånska Modesty

Men visst, för den som undrar: Ozzy-duetten Close My Eyes Forever och Kiss Me Deadly fick avsluta, men rösten svek. Även om det för all del inte var frågan om ett Vince Neil-haveri.

Synd och skam, får man väl säga. Ford är en sympatisk dam man gärna önskar all lycka. Samtidigt kändes det som en upprättelse för de fåtaliga kvinnliga artisterna på festivalen när de unga tjejerna i skånska Modesty levererade med sina hårda rock n roll-tongångar i det knökfulla Pistonhead-tältet en stund senare.

Med mycket på pluskontot

Men på tal om att leverera. På den allt annat än sexigt namngivna Blåkläder Stage begick svenska supergruppen Crowne sin livedebut i det strålande solskenet. Supergrupp-epitetet har de förtjänat för att folk från Dynazty, H.e.a.t, Art Nation och ta-da, Europe slagit ihop sina påsar. John Leven från Upplands Väsbybandet saknades dock i laguppställningen denna dag eftersom dessa hade ett gig på festivalen senare på kvällen.

Premiärspelning utan dödkött

Fast strunt samma. Frontmannen Alexander Strandell, till vardags i Art Nation, ledde sin här till succé ändå. Med ett ständigt leende på läpparnas, bör tilläggas. Och det hade han all anledning till. För det här är en combo med mycket på pluskontot i form av både rutin och professionalism.

På samma sätt har man ett imponerande starkt låtmaterial trots att de bara har två releaser på sitt CV än så länge. Av de tio nummer som hanns med denna premiärspelning fanns inget dödkött. Alls. Vilket bara är fullt logiskt. För med sånger som Perceval, In the Name of the Fallen, The Last of Us och avslutande radiohiten Champions går det knappast att misslyckas. I alla fall inte om allt annat stämmer. Eller om sångaren som i detta fall sjunger som en (rock)Gud.

Vad mer? Inte mycket. Utom möjligen att just så här ska slipstenen dras när melodiös metalpräglad hårdrock är på tapeten. Precis så här.

Kamelot håller stilen

Så vad mer fanns att önska sig denna dag? Tja,kanske ett gig med storslagen symfonisk metal. Med någon typ Floridas stoltheter Kamelot. Fast dessa skådade ju yours truly så sent som för några månader sedan på klassiska Malmöklubben KB, så jag nöjer mig med att konstatera att bandet och svenske sångaren Tommy Karevik håller stilen.

Stor festivalscen avspeglar pampighetsgraden

Mycket var sig likt från då, förutom formatet och låtlistan, som av naturliga skäl kortats avsevärt. Vilket lett till att givna trumfkort som mäktiga Phantom Divine och närmast smärtsamt vackra balladen Song for Jolee strukits.

Andra ess fanns dock till hands. Däribland inledande Veil of Elysium och dramatiska Opus of the Night. Så det fanns väl egentligen ingen anledning att klaga. Särskilt som det var hur tydligt som helst att gänget där på scen trivdes å det värsta med att förföra publiken från en stor festivalscen som avspeglar pampighetsgraden i musiken.

Dansmystik med fal dam

Likaledes pampigt och kaloririkt blev det även i Myraths sällskap. Fast på ett annat sätt då. Tunisierna förde in ett ansenligt batteri av österländska inslag utöver de inte alldeles ovanliga eldflammorna. Eller vad sägs om dansmystik med fal dam i påfågelsskrud, jonglerande medelst brinnande pinnar och ett tjusigt arrangerat nummer med fyra dansare som andades både öst och väst.

Ännu ett höjdargig från Myrath

Men musiken då. Ja, den tangerar mestadels en slags melodiös hårdrock där de nordafrikanska rötterna kryddar och illustrerar helheten både smakfullt och smart utan att ta över. Som denna gång i Merciless Times. Eller Child of Prophecy, hämtad från höstens kommande album.

Vi talar ännu ett höjdargig från dessa duktiga herrar, således. Har upplevt dem i egenskap av förband tidigare, men det här var pur helhetsglädje av extra allt-karaktär.

Överraskande starkt Deep Purple i Köpenhamn

Vilket väl kan sägas stå tämligen rak motsats till vad Deep Purple serverade på Festivalscenen en stund senare” Missförstå mig inte nu, jag uppskattar verkligen veteranerna. Deras spelning på Royal Arena i Köpenhamn i höstas var överraskande stark, och fungerade på det hela taget som riktigt god reklam för hur 70-tals hårdrock ska låta.

Klart att hantverket fungerade

Synd och skam då att det inte blev någon repris torsdags här i Norje. Kvintetten tedde sig förvånansvärt loj, och fastnade tidigt i en seg soloutflykt med nye gitarristen Simon McBride. Sedan är det klart att själva hantverket fungerade, men det här var onekligen en insats fjärran från den i den danska huvudstaden senast. Mot slutet tände det visserligen till en del med en gedigen Perfect Strangers och en ok Smoke on the Water, men då var det dessvärre för sent med för lite valuta för festivalpengen.

Revansch för Europe

Europe å sin sida revanscherade sig faktiskt för senaste Norjebesöket 2012. Då skulle det till att firas 30-årsjubileum med filminspelning och allt. Det var upplagt för fest, men istället serverades publiken på Festival Stage en av de mest illa disponerade setlistor l mannaminne. Det hela präglades av ignorerande av 80-talsmaterialet utöver det allra mest nödvändiga, trista obskyra val av sånger från comebackskivorna och en låtordning som sabbade i stort sett varje möjlighet till euforitopp.

Fungerande recept

Men så var alltså inte fallet denna gång. Öppningen med dramatiskt stilfulla Walk This Earth, smått mystiska Seven Doors Hotel och pang på rödbetan rockern Rock the Night bådade gott, och god fortsättning följde.

Receptet att varva de mest framträdande sångerna från Europe 2.0 och hitsen från 80-talseran fungerade överlag utmärkt. Den här gången tappades inte publiken bort på vägen mot den oundvikliga avrundningen med The Final Countdown. Snyggt jobbat på min ära.

Samtidigt bör också framhållas att gänget från Upplands Väsby alltjämt verkar vara i oförskämt god form. Fortsättning lär följa med andra ord.

Länkar till övriga dagar:
Dag 1 (onsdagen den 7 juni)
Dag 3 (fredagen den 9 juni)
Dag 4 (lördagen den 10 juni)

Setlist

Klicka på valfri bild för att se bildspelet.