Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Wes Anderson
Skådespelare: Jason Schwartzman, Scarlett Johanson, Tom Hanks, Jeffrey Wright, Tilda Swinton
Premiär: 2023-06-09
Betyg: 2
Kyss Karlsson! Den här har hade ju premiär i fredags. Jag såg Asteroid City veckan innan dess, men jag skrev inte min recension på en gång – och nu hade jag glömt bort att jag sett den.
Wes Anderson. Ni som följt mig genom åren vet att Wes Anderson inte tillhör mina favoritregissörer. Tvärtom – jag tycker att han gör väldigt irriterande filmer. Ändå fortsätter jag enträget att se hans filmer – i hopp om att han en dag ska göra något jag tycker om.
Komedier för folk som inte gillar komedier
När jag stod i duschen idag kom jag att tänka på något. Jag brukar ju ofta klaga på så kallad elevated horro – det vill säga, skräckfilmer för folk som inte gillar skräckfilm, skräckfilm för folk som skäms för att de gillar skräckfilm. Wes Andersons filmer känns som komedier för folk som inte gillar komedier. Jag har tidigare skrivit att det han gör ser ut som barnprogram för vuxna. Något slags besynnerlig kombination av superpretentiös konstfilm och trams.
Håla uppbyggd kring krater
Asteroid City tävlade om Guldpalmen i Cannes häromveckan. Filmen, som är inspelad i Spanien, utspelar sig i en amerikansk öken 1955. Asteroid City är en liten håla uppbyggd kring en krater efter en asteroid. I närheten sker provsprängningar av atombomber. Till denna håla anländer ett antal människor vars barn vunnit något slags vetenskapspriser. I Asteroid City ska det hållas ett konvent där dessa begåvade, och lillgamla, barn ska delta.
Jeff Goldblum som utomjording
Och sedan … Tja … Njä, det är väl nästan allt. Jason Schwartzman spelar den nyblivne änklingen Augie Steenbeck, han har sin frus aska i en Tupperwarebunke. Han är på väg till sin rike svärfar (Tom Hanks) tillsammans med sina döttrar, men bilen pajar i Asteroid City. Han verkar bli förälskad i filmstjärnan Midge Campbell (Scarlett Johansson), vars dotter är ett av genibarnen. Det är kanske därför filmen klassas som “science fiction romantic comedy-drama”. Speciellt romantiskt är det dock inte. Fler konstiga människor anländer och plötsligt landar en utomjording (Jeff Goldblum) i Asteroid City.
Skitsnygg att titta på
Det hela är en teaterföreställning och handlingen inramas av förberedelserna inför pjäsen, filmat i svartvitt. Edward Norton spelar författaren som skriver Asteroid City, Bryan Cranston är en speaker som berättar vad som sker och vilka de olika gestalterna är.
Asteroid City är skitsnygg att titta på. Den lilla hålan är avskalad, här finns bara ett fåtal byggnader, det är ett nostalgiskt 50-tal, och pastellfärgerna är knalliga. De enskilda scenerna ser ut som tavlor, estetiskt sett är det väldigt tilltalande.
Pretentiöst och rätt självupptaget
… Men det är också allt. I vanlig ordning när det gäller Wes Anderson finns här inga riktiga människor. All dialog är krystad. Allting är stiliserat. Det är teatraliskt. Det här greppet var kanske roligt och fräscht när det var nytt, men Anderson fortsätter med detta i film efter film. Det är pretentiöst, rätt självupptaget – och slutresultatet känns poänglöst. Filmen är en meningslös färd mot ingenting. Livets meningslöshet? Jag tittade på klockan flera gånger, eftersom det är så segt och händelsefattigt.
Biljakt genom Asteroid City
Två saker fick mig att skratta. En kort scen där Bryan Cranston plötsligt går fel och hamnar i färgfilmen, varpå han genast går ut igen, samt en biljakt genom Asteroid City; en polisbil jagar en skurkbil och de skjuter på varandra, detta har ingen med filmens handling att göra. Denna jakt förekommer två eller tre gånger.
En typisk filmfestivalfilm
Bland övriga medverkande hittar vi Jeffrey Wright, Tilda Swinton, Adrien Brody, Liev Schreiber, Steve Carell, Matt Dillon, Willem Dafoe och Margot Robbie. De flesta har väldigt små roller.
Nu kommer jag inte på mer att säga om den här filmen. Det är en typisk filmfestivalfilm som väl främst går hem hos Wes Andersons mest inbitna fans.
