Klicka på bilden, för att se hela bilden
Kip Moore slog hårt direkt med sitt debutalbum Up All Night för dussinet år sedan. Fem hitsinglar på Billboards countrylista och en platinacertifiering hemma i USA för fullängdaren ifråga var onekligen en fjäder i hatten. Men vid det laget hade han redan spenderat åtta år i Nashville innan skivkontraktet med MCA signerades, så ingen kan säga att han var en duvunge som slog igenom över en natt. Mannen hade så att säga ”paid his dues” redan innan.
Damn Love är den Georgiabördige sångarens femte album, och utan att nu gå händelserna i förväg kan man konstatera att det är ett uppenbart jämnt album som befinner sig på hög lägstanivå.
Lavin av bro country
Samtidigt ska man komma ihåg att Moore i viss mån är en produkt av så kallad bro country. Om jag nämner att debutverket innehöll saker som Somethin’ About a Truck och Beer Money, så förstår ni grejen. Sånger om öl, fylla, pick up-trucks, partajande och tjejer i avklippta jeans blev en trend i och med duon Florida Georgia Lines megahit Cruise 2014, och sedan var lavinen i rullning.
Texterna blev enahanda
Mången äldre artister förfasade sig lika mycket som en hel del av kollegorna, men för egen del blev jag förvånad snarare än upprörd. Hur länge ska det här kunna hålla på, var dock min första tanke när insikten att det här blivit en trend träffade mig. Inte särskilt länge, om nu sanningen ska fram. Texternas begränsade ämnen blev liksom snabbt enahanda, och vid det här laget känns det som om denna (country)nisch assimilerats och bara blivit en naturlig mindre del av helheten och utbudet. I likhet allt annat som haft sina initiala toppar.
Har alltid lånat från heartlandrock
Vad som däremot finns kvar är beatsen och groovet som lånats från R&B och hip hop. I vissa fall ,det vill säga. För en sådan som Kip Moore existerar inte ens detta av den enkla anledningen att hans sound snarare alltid lånat från heartlandrock, pop och southern rock, snarare än svart musik.
Sydstatsvibbar
Kinda Bar är ett bra exempel på detta. Vi talar knappast Lynyrd Skynyrd här men lite sydstatsvibbar får man allt. Ja, lite bro country-feeling flödar också om sanningen nu ska fram. ”The kinda bar that I wanna drink beer in,” sjunger Moore i refrängen. Mer behöver inte sägas. Resten går garanterat fram.
Berör mer än vad man hade trott
Bartemat fortsätter i Micky’s Bar, men här är tonen mer lågmäld och texten seriösare. Ämnet för dagen är ”The common man and woman” på plats vid dryckesdisken, vars drömmar inte slagit in som det var tänkt, och här lyckas Moore faktisk mer med att beröra än vad man skulle kunna tro.
Gråta i ölen-ballad
Humledryck spelar en roll även i Another Night in Knoxville, men här talar vi mest om en traditionell gråta i ölen-ballad i modern tappning. Tänk powerballad av popcountry-modell, så får ni en uppfattning om hur det låter. Amingen högre tempo finnes i Neon Blue, men viben är den samma. Vilket långt ifrån är fy skam.
Mest potential att slå
Sedan är det svårt att inte associera till självaste Bruce Springsteen när Heart on Fire ljuder ur högtalarna. I alla fall i min värld. Tänk i termerna en uppskruvad countrypopig I’m on Fire med en mer markerad refräng, så går poängen säkert fram. Denna skapelse doftar hit lång väg. Själva beatet gör det initiala jobbet. Sedan kommer en melodi som befäster den klistriga tonen.
Faktum är att just Heart on Fire rimligen borde ha mest potential att slå på den amerikanska countrylistan. Om det vill sig väl det vill säga. Detta tål att sägas eftersom den upplyftande förstasingeln och tillika titelspåret, om kärlekens plus och minus, redan floppat på den amerikanska hemmaplanen. Vilket ter sig både otippat och lite orättvist i min bok.
Förtjänar bättre
Fast livet är inte rättvist, invänder säkert någon nu, och det är förstås helt riktigt. Men jag kan också känna att detta album förtjänar bättre än den magra plats 39 på Billboards countrylista som blev resultatet vid releasen för drygt en månad sedan.
Men nöj dig inte med att bara ta mig på orden. Om du är en countryfan med hjärtat i Nashville så ta chansen att lyssna. Sedan lär inte din musikaliska värld förändras i grunden, men du får dig serverad en smaklig dos samtida (pop)country av en sångare med en skön bluestouch och rasp i pipan.
