PETER GABRIEL, Royal Arena, Köpenhamn den 30 maj 2023 – gott sväng med svinduktiga musiker

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Vi är inte bortskämda med varken turnéer eller nya plattor med Peter Gabriel men nu var det dags. Senast Gabriel besökte Skandinavien var 2014 då med Back To Front-turnén. Med ett nytt album i bagaget var det mycket nytt som skulle framföras denna kväll. Ja, nya albumet i/o som den heter läses input/output.

Mycket udda albumrelease

Det var den enkla biten… Den knepiga biten är att det fortfarande inte finns ett fysiskt album att sitta och tumma på. Alla låtarna är ju självklart inspelade men än så länge är det bara fem låtar släppta.

Utgivningskriterierna är att varje gång det är fullmåne släpps det en ny låt. Så ni kan själva räkna ut när man har albumet i sin hand. Nästa år kanske… Men vänta, trodde ni det var slut där. Nix, varje låt kommer ut i en dyster och en glad version. Eller Dark Side och Bright Side som han kallar det. Dessutom kan man på Bandcamp köpa ett månadsabonnemang för 3 pund och få ytterligare musik med udda remixar eller annat skumt. Allt för att tillfredsställa sina hardcorefans. Oavsett är det kul med lite nya infallsvinklar. Men låt oss kliva in på Royal Arena denna soliga tisdag för att se vad det bjöds på.

Mys i skogen

Samlade runt lägerelden (ja, det var en riktig eld) inleddes konserten med en akustisk version av Washing of the Water från albumet US. Den var småmysigt med nerdämpat ljus och ett snyggt arrangemang. Vidare runt samma lägereld framfördes Growing Up från just albumet Up som även den arrangerats om i för att passa detta upplägg. Lite grillad korv på pinne hade varit optimalt, men man kan inte få allt.

Efter skogsmyset var det då dags för att skruva upp stämningen lite och lyssna på Panopticom från nya albumet. Det lät verkligen som en Gabriellåt fast nytt och fräscht.

Som så mycket annat han skrivit får man lyssna ett antal gånger på låten för att få den att växa. Det märktes på publiken att majoriteten aldrig hade hört denna låt tidigare. Det blev tre nya låtar på raken och Four Kinds of Horses och i/o var snyggt framförda av den grymt kompetenta orkestern. Dock, har man inte hört låtarna tidigare är det knappast läge att stå upp och dansa och klappa takten.

Tvära kast för publiken

Digging the Dirt från US kände förhoppningsvis de flesta till, så det blev lite mer tjo och tjim i publiken. Nu blev det ytterligare tre nya låtar på raken där bara Paying for Time finns tillgänglig för lyssning. En finstämd ballad som även den säkert kommer att bli en klassiker om tio år eller så. Då är vi redan framme på sista låten i första setet, och inte förrän nu vaknade Royal Arena och publiken reste sig och dansade och sjöng med. Låten då, ja det var megahiten Sledgehammer.

Klassiker och ballader från förr

Efter en öl och korvpaus drog andra delen igång och öppnades med en annan klassiker, Darkness från albumet UP. Tung och suggestiv. Åter lite nytt, Love Can Heel. Återhållsam med snyggt stråkarrangemang. Road to Joy med cool rytm och fusionvibbar har absolut möjlighet att bli en hit.

Don´t Give Up känner vi igen där Kate Bush sjöng duett med Peter Gabriel. På denna turné är det Ayanna Witter-Johnson som står för sången, och det blev mycket applåder och gåshud när hon sjöng. Dessutom är hon lika grym på cello och piano. Funderade för ett ögonblick att bjuda upp någon i publiken till en tryckare men sansade mig.

Suggestiv ny musik

The Court var ytterligare en låt från nya plattan och släpptes 5 februari. Förmodar i samband med tidigare nämnd fullmåne. Brukar sova vid den tiden på dygnet. Ett drivande slagverk både lyfter och trycker låten framåt på ett behagligt sätt.

Och åter igen, de här nya låtarna behöver definitivt spelas sådär 30 gånger för att växa och sätta sig. Publiken satt tyst och applåderade artigt efteråt. Lite andrum i form av klassikern Red Rain från albumet SO lättade upp och vi kastades tillbaka till 1986. Lika hastigt flög vi tillbaka till nutid och det blev premiärspelning för So Much. Ett återhållsamt stycke där piano och Peter Gabriels sång dominerade. Lite försiktiga stråkar byggde upp efterhand men en väldigt känslofylld och vacker komposition.

Nutid och forntid

Kontraster är alltid kul och vi åkte ännu en gång tillbaka till forntiden med Big Time från hitalbumet SO som enligt uppgift sålde i sju miljoner ex. Betvivlar inte denna info. Det svängde gott och publiken reste sig och dansade med. Dock kan jag bara konstatera att alla satte sig ner när nästa låt började. Ännu ett spår från nya plattan med titeln Live and Let Live. Fick lite Beatlesvibbar i stråkarrangemangen och även denna vinner säkert på ett antal lyssningar.

Tidigare nämnda sångerska fick även i denna låt stort utrymme och hon lyfte låten med sig vackra stämma. Det svängde rejält och publiken kom igång bra och dansade med. Trots att de flesta aldrig hört låten innan. Bra betyg om inte annat.

Fick taket att lyfta

Vi börjar närma oss slutet och sista låten innan de obligatoriska extralåtarna blev Solsbury Hill ,som fick taket att lyfta. En klassiker helt enkelt. Inte oväntat blev de inklappade igen och det blev ytterligare en låt från albumet SO.

Tack tack sade P.G., varpå alla gick ut men kom in igen och körde sista-sistalåten Biko. Kanske lite sönderspelad men det här var en bra version som man drog ut rejält med mycket intro och lika långt outro. Åter igen fick Ayanna Witter-Johnson visa vad hon kunde. Icke att förglömma har även Simple Minds haft denna på sin repertoar.

En liten sammanfattning kanske…

Svinduktiga musiker är något som Peter Gabriel alltid jobbat med och det var inget undantag ikväll. Med åtta musiker på scen (plus PG själv) svängde det gott. Tony Levin på bas är alltid en fröjd att lyssna på och sångerskan gick inte av för hackor. Blås och stråksektionen lyfte definitivt låtarna och gav en extra dimension på det hela.

Men ska jag våga klaga på något då?

Både ja och nej. Det skall nog till att heta Peter Gabriel för att våga köra en turné där halva setlisten är från senaste plattan där ingen har hört låtarna än mindre köpt musiken. Av kvällens tjugotvå låtar var elva från nya plattan. Jag kan tänka mig att de som gillade hans 80-talslåtar kanske blev lite besvikna för att han inte körde mer hits, men det är ändå bara att konstatera att många vill se Peter Gabriel live. Scen- och ljudproduktion var i topp och det är alltid kul att se att videoskärmar inte behöver se ut som videoskärmar. Jag tänker då på den stora skärmen som hängde över scenen.

Kan drömma om hemligt extranummer

Själv tyckte jag det var en upplevelse att få höra originalrösten till Genesis plattor fram till 1975. Inte för det kommer att hända, men man ju drömma om att Peter Gabriel hade kört The Musical Box som hemligt extranummer. Tjatar tillräckligt många kanske det blir av. Han har ju tydligen alltid varit väldigt mån om sina fans.

Klicka på valfri bild för att se bildspelet.