AMERICAN HORROR STORY: NYC – inmutat skräckformat tänjs som frispråkigt drama och deckarhistoria

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Skapad av Ryan Murphy & Brad Falchuk
Regi: (1, 3, 6) John J. Gray, (2) Max Winkler, (4, 8, 10) Jennifer Lynch, (5, 7) Paris Barclay, (9) Our Lady J
Skådespelare: Joe Mantello, Russell Tovey, Billie Lourd, Denis O’ Hare, Charlie Carver, Leslie Grossman, Sandra Bernhard, Isaac Powell, Zachary Quinto, Patti LuPone
Land: USA
År: 2022
Genre: Skräck, Drama
Längd: 33-45 minuter (10 avsnitt)
Visas på Disney+
Betyg: 3

Med American Horror Story: NYC, antologiseriens elfte säsong återvänder dess skapare Ryan Murphy och Brad Falchuk till 80-talet, men innehållet här har inte mycket, om ens något gemensamt med den uppsluppna och skruvade slasherfest som släpptes lös i den nionde säsongen American Horror Story: 1984.

Där och då flirtade serien medvetet med diverse lägerskräckisar med Fredagen den 13:e som den mest uppenbara inspirationskällan, men med mer smartness, skönt obehagliga övernaturliga inslag och bättre productionvalue. Dessutom fick fans av ”blood and guts” vad de ville ha. Publikfriande och kul, skulle jag i egenskap av skräckfan vilja beteckna det hela som.

Deppigt utan hopp

Fast när man nu närmar sig decenniet med ett perspektiv, modell New York är varken det ena eller andra adjektivet det minsta aktuellt att använda för att sammanfatta innehållet. Snarare tvärtom. Det här är överlag en både mörk och deppig historia utan direkt hopp.

Inte så konstigt kanske med tanke på att vi befinner oss i ett begynnande AIDS-helvete innan sjukdomen ens hade ett namn. USA genomlevde Reaganeran, och innan den erkändes av dess administration hade massdöden redan tagit sin början.

Oförklarliga utslag

Detta är för övrigt också något Murphy och Falchuk tar fasta på i sin historia. Tidigt i serien avslöjar nämligen en viss doktor och forskare Hannah Wells att hon upptäckt ett nytt virus. Samtidigt har många homosexuella börjat upptäcka oförklarliga utslag på kroppen av en okänd sort.

Gay män mördas

Än har dock inte rädslan börjat slå igenom. Ingen vet att det är en sjukdom som förs över vid sex. Än mindre att det rörs sig om en immunsjukdom som dödar. Därför frodas promiskuiteten alltjämt på inneställena där ute. Således fokuseras oron också istället på att gay män mördas brutalt.

Det verkar som en seriemördare är lös. En seriemördare med närmast icke-verklig status som utöver sin mask mest påminner om en medlem i metalbandet Manowar med sin muskelknuttiga look à la Conan. En betydligt mer oansenlig figur är den läskige Mr. Whitely, men det hindrar inte honom från att låsa in, tortera och mörda för det.

Varför bryr sig inte polisen?

På grund av detta har upprördheten fullt förståeligt börjat märkas i de gayorienterade kretsarna. Varför tar ingen oron på allvar? Varför bryr sig inte polisen? är frågor som ställs? Av den unge och något naive Adam Carpenter, bland andra.

Och grabben vill ha svar. Så han beger sig till närmaste polisstation och uttrycker sitt missnöje till detektiven Patrik Read. En hunkig herre som även råkar vara en gay. Fast inte på jobbet. Där är garderobstatusen alltjämt huggen i sten. Hemmaplan är en annan femma. Där väntar sambon Gino Barelli, chefredaktör på ett gayorienterat nyhetsblad med tydlig aktiviststatus för HBQT:are.

Lämnad för en man

På annat håll väntar ex-frun Barbara. Hon hyser alltjämt känslor för Patrick mitt i sin pågående förtvivlan över att ha fått se sin make lämna henne för en man. Men kanske borde hon inte vara i hans närhet med tanke på att två seriemördare springer lösa…

Med smak för kokain och hårdhänt sex

Bland övriga karaktärer märks den lika sleazige som täte partynissen Sam. En man med smak för såväl konst som kokain och hårdhänt sex. Och unga gossar. Som Theo, en fotograf med smak för det sjuka och uflippade. Och vilken roll spelar egentligen Henry Grant, yrkesmördaren med maffiakoppling i allt det här?

Persongalleri vävs ihop

De nu uppräknade figurerna är bara några av de medverkande, men ni förstår säkert poängen. Murphy, Falchuk och de andra bidragande manusförfattarna har i vanlig ordning byggt upp ett persongalleri, vars göranden och låtanden gradvis vävs ihop på ett tämligen naturligt sätt till en fullskalig enhet. I än högre utsträckning än vanligt, dessutom. Vågar jag nog påstå.

Ett ångestladdat decennium

Samtidigt andas atmosfären precis så mycket 80-tal som den ska och borde göra. Det är ett ångestladdat decennium som målas upp, och det mest skräckinjagande är definitivt inte seriemördarna hur konstigt det nu än kan låta. Istället är det pesten ingen kan se eller tolka. Detta framgår gradvis mer och mer ju längre serien pågår.

Fienden lika dödlig som osynlig

Vilket också är en pudelns kärna att ta i beaktning när det hela ska bedömas. För fokus ligger trots allt på att skildra New Yorks ”gay community” mitt i dess förmodligen värsta kris någonsin. Och som sagt; fienden är lika dödlig som osynlig.

Något som borgar för en avsevärt mer realistisk approach än vad man är van vid i den här serien. Det betyder inte att vare sig skräckelement eller provokationer saknas, de frispråkiga sexscenerna lär få känsliga ”straighta” att sätta kaffet i halsen – men varken det ena eller andra är huvudsaken. Särskilt inte de skräckbetonade inslagen.

Grundad i verkligheten

För det är uppenbarligen inte den typen av show Murphy och Falchuk velat göra den här gången. De har siktat in sig på en story grundad i verkligheten. Därför finns det också en självklar anledning till att vare sig vampyrer, spöken, häxor eller andra övernaturliga väsen figurerar i historien denna gång.

Tänjer på de inmutade gränserna

För det här är när allt kommer till kritan i första hand och i hög grad ett tämligen frispråkigt gaydrama med en tydlig deckarhistoria som motor för händelseförloppet.

Något Murphy och Falchuk knappast sticker under stol med. Det du ser är det du får denna gång. Men är det AHS? Är inte så säker på det. I så fall tänjer man onekligen på de väl inmutade gränserna rätt ordentligt.

Bannor i kommentatorsfälten

Därför finns det bevisligen en hel del som sörjer denna inriktning. Enligt Rotten Tomatoes ligger publikens godkännande på förhållandevis magra 41 procent. Med en hel del ”ettor” och bannor i kommentatorsfälten, därtill. Kollegorna är mer nöjda med en motsvarande siffra på 71 procent, vilket väl i sin tur får betecknas som en något överskattande sådan.

All anledning sakna ”det vanliga”

För egen del nöjer jag mig därför med att lägga betyget i mitten. Är jag besviken? Ja, i viss mån, det finns all anledning att sakna och längta efter ”det vanliga” som presenterades i knäppa, blodbesudlade, visuella och rent allmänt tjusiga och innovativt genomförda säsonger som Asylum, Freakshow, Hotel och ja, 1984.

Något segdraget

Därmed är det också lätt att beteckna American Horror Story: NYC för en mellansäsong. Sedan må den vara både speciell och ett motiverat hjärteprojekt för upphovsmännen. Sevärt? Ja, varför inte. Men i slutänden är det också ett något segdraget drama som vill vara mycket utan att nödvändigtvis kunna täcka in allt det gapar över tillfredsställande.

Här kan du se American Horror Story: NYC