SALLY GREEN : HALF BAD ONDSKANS SON – inget är vare sig ont eller gott i denna fantasysuccé

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Originaltitel: Half Wild
Förlag: Bokförlaget Semic
Serie: Half Bad
Översättning: Carla Wiberg
Genre: Häxpor & Spöken, Fantasy
Läsålder: 12-15 år
Antal sidor: 381
Format: Kartonnage
Utgivningsdatum: 2015-09-02

Fotnot: Under titeln The Bastard Son & The Devil Himself finns böckerna även som serie på Netflix.

Half Bad är Sally Greens debutroman och den hade redan hamnat i Guinness rekordbok som den mest översatta romanen någonsin innan utgivningen. Half Bad trilogin såldes till 50 länder innan första boken ens var publicerad i hemlandet England.

En ny brittisk fantasysuccé

Det märks att man hoppas på en ny Harry Potter succé, albeit med tre böcker istället för sju i serien, och baksidestexten utlovar “En bok om häxor utan en enda uggla eller några runda glasögon i sikte”. Det nya Hunger Games misstänker jag…

Det här ska alltså vara tuffare, för äldre läsare. Men det hindrar inte att boken har ett starkt Harry Potter komplex. Som till exempel märks tydligt när Nathan ska hitta den här världens motsvarighet till “Diagon Alley” ,den hemliga dolda gränden som vanliga mugglare inte ens kan se, och här ligger Rådet där magiska människor jobbar med dubiös magisk byråkrati (precis som i Harry Potter världen). Fast här heter inte gatan Diagon Alley och vanligt folk kallas inte mugglare.

Jämförelsen med Hunger Games

Dessutom saknar man den satiriska humor som J.K. Rowling hade när hon beskrev vår världs företeelser som EU-käbbel och fotbollshuliganism genom den magiska världens skrattspegel.

När det gäller jämförelserna med Hunger Games – den serien är inte fantasy utan sci-fi. I dystopier är det vetenskap som i framtiden ställer till det för, eller räddar, mänskligheten. Inte magi, som i fantasy. Det finns ingen magi alls i Hunger Games.

En inledning i Du-form

Inledningsvis får vi möta huvudpersonen Nathan i en bur. Narrativet går i andra person, alltså du-form, vilket är ett ovanligt grepp, och man blir positivt inställd direkt. Det är inte ofta ungdomsromaner vågar ta ut svängarna. Man vet inte var buren är, varför Nathan är där eller hur man kommit dit. Början är kort sagt som den i Mazerunner där Thomas är i en bur, har tappat minnet och vi vet inte var vi befinner oss eller vad vi ska göra för att överleva.

Sedan, efter inledningen, spolas händelseförloppet tillbaka, och Nathan berättar om hela sin barndom och allt som hänt innan han kom till buren. Och det sker i vanlig förstaperson, så där är det språkliga experimentet över. Historien är också ganska ordinär: Nathan är häften svart och hälften vit häxa. De svarta är de onda och de vita de goda.

Nathan – en ny Beautiful Creatures Lena

Nathan är med andra ord precis som häxan/besvärjaren Lena i Beautiful Creatures, när han blir vuxen (sjutton) kan han gå till antingen den ena eller den andra sidan. Eller så kan han likt Lena fortsätta att vara en blandning (Lena har ett öga i varje färg, Nathans ögon avslöjar också att han är annorlunda och han beskriver sig själv som olivfärgad alltså mellan svart och vit).

En snäll mormor stöttar Nathan

Beskrivningen av Nathans barndom är ganska ologisk. Hans mamma är död och hans pappa försvunnen, alltså ännu ett föräldralöst fantasybarn (big surprise!) och han växer upp med sin mormor och sina tre äldre halvsyskon (de har en annan pappa). Äldsta systern beskrivs som elak och att det ska vara konstigt, men med tanke på att de äldre syskonens pappa, en vit häxa, blivit dödad av Nathans pappa, en svart häxa, och därmed gjort dem helt föräldralösa, är det snarare konstigt att två av syskonen är så supersnälla och beskyddande mot Nathan hela tiden.

Borde kunna skydda sig själv

Debbie och Arran gör hela tiden allt för att skydda Nathan. Debbie är mest en tråkig, snäll tjej som gifter sig lyckligt tidigt (precis som många av karaktärerna i Harry Potter böckerna) och Arran är en supersnäll kille som vill bli läkare. Det förklaras aldrig varför de hela tiden ställer upp för Nathan och skyddar honom, eftersom Nathan ska vara ett så starkt mörkt häxämne borde han kunna skydda sig själv, och dessutom är han så jobbig hela tiden att det är svårt att förstå varför Debbie och Arran ens skulle vilja vara tillsammans med honom.

En söt, vit häxa

I skolan blir Nathan också beskyddad av den söta vita häxan Annalise. Hon är bokstavligen vit, har ljus hy och vitblont hår och påminner om honung, både till utseende och sätt. Nathan blir blixtförälskad. Men ni kan glömma att de åker till något Hogwarts, i den här fantasy trilogin låtsas alla magiker vara vanliga människor (varför?) och ungarna går också i vanliga engelska skolor och anstränger sig med att låtsas vara vanliga barn, från fyra års ålder. Det är ganska konstig att ugnarna inte får någon utbildning i magi, som ska vara deras viktigaste överlevnadsredskap. Nathan lär sig i alla fall ingenting i de vanliga människornas skola, han blir mobbad och har inlärningssvårigheter och när han är sexton kan han fortfarande inte läsa.

Sjutton år – en vattendelare

När häxungarna är sjutton får de sin magiska förmåga definierad. Precis som i den svenska fantasyboken Cirkeln eller serien X-men kan alla bara en sak: t.ex. flyga, bli osynlig eller läka.

Nathans goda, snälla mamma, hon som är död under den största tiden i boken, var specialist på helande. Likaså Nathans goda, snälla mormor. Debbie verkar mest vara specialist på att vara snäll och lyckligt gift med en oansenlig man (som inte figurerar direkt i berättelsen). Arran, Nathans gode, snälle äldre halvbror, ärver den läkande förmågan och han studerar till läkare i Cambridge.

Har det inte lika tufft som Harry Potter

Nathans familj är med andra ord full av folk som är supergoda och snälla och som verkligen älskar Nathan och gör det lätt för honom. Han har det inte lika tufft som till exempel föräldralösa J.K. Rowlings Harry Potter – eller Tess-karaktären i Thomas Hardy romanen och Casual Vacancy. Eller Charles Dickens Oliver Twist. Eller Tracy Beaker. Eller vilket övergivet fosterbarn som helst i en bästsäljande engelsk ungdomsbok av Jacqueline Wilson.

Häxor studerar till läkare i Cambridge

Arran kommer helt klart att göra succé som läkare, medhjälp av magin kan han förmodligen rädda livet på vem som helst. Även om det säkert är kul att läsa till läkare i Cambridge – många berömda naturvetare kommer därifrån – är det ingen speciellt spännande fantasymiljö. Alla häxorna verkar vara så upptagna med att knata runt i den vanliga välden och låtsas vara vanliga.

Att förvandla sig till olika djur

Nathan kommer inte att bli helare som sin mamma – fast han kan läka sig själv, precis som Wolverine gör i X-Men – han kommer att likt sin far kunna förvandla sig till olika djur. Hamnskiftare är inte precis något nytt inom fantasylitteraturen, och det verkar inte vara någon speciellt spännande svart egenskap att ha. Nu har ju Nathans pappa lagt till bonusegenskaper till sin lista genom att döda andra häxor och ta deras egenskaper – precis som den onde, demonbesatta häxan i Cirkeln (han som vill döda våra hjältinnor på löpande band och ta deras krafter).

Beskrivningarna av Nathans pappa påminner om de om den onde pappan i Clary Fray serien The Mortal Instruments, alltså Valentine. Superond härskare, fast har skaffat barn med en supersnäll tjej. Och hans barn är seriens huvudpersoner.

Good girl möter bad boy

Ett återkommande tema i modern framgångsrik fantasylitteratur för unga är “good girl möter bad boy“ (undantaget Harry Potter serien och Beautiful Creatures serien)- denna magiska formula gäller allt från TrueBlood serien till senaste Holly Black serien. Killarna har carte blanche att bete sig som skitstövlar eftersom de är övernaturliga varelser. Här är det återigen samma sak.

En profetia om vem som ska döda vem

Enligt profetian ska den onde magikens barn kunna döda honom – hans barn och en speciell magisk kniv. Som Nathan råkar tappa när han är ute och springer i skogarna i Frankrike.

På det hela taget verkar magikerna inte ha så mycket nytta av sina magiska talanger. Det är inte så mycket superkrafter över det hela. Magneto hade åtminstone kunnat hitta kniven igen.

Det är också svårt att förstå varför så många bokens karaktärer hela tiden ställer upp för Nathan, han är mest bara jobbig och självisk. Det går att förstå varför Nathan blir förtjust i Annalise, men varför blir Gabriel kär i Nathan? Nathan är sur och gnällig och grinig hela tiden de är tillsammans. Det måste finnas coolare killar att slå följe med.

Starka kvinnliga karaktärer försvinner

Slutligen till jämförelsen med Hunger Games – Hunger Games hade många starka kvinnliga karaktärer, Half Bad har inte en enda. Annalise utmärker sig genom att vara söt, och att likt Törnrosa ligga i magisk koma och hon måste rädas av Nathan. De flesta kvinnliga karaktärerna är helare, alltså sjuksystrar, som Nathans döda helgonlika mamma och levande supersnälla omhändertagande mormor. De onda kvinnliga karaktärerna beskrivs som fula och jobbiga och de ser ut som… ja, häxor.

Hinner inte blir sorgligt eller spännande

När det slutligen kommer in en kvinnlig karaktär som verkar vara tuff, snygg och INTE helare (tack och lov!) dör hon direkt och hennes död slarvas bort ganska omgående. Det är inte som i Harry Potter böckerna eller Hunger Games trilogin där man får stanna upp och tänka till över de människor som offras under tidens gång, för man ska bara vidare hela tiden. Det hinner inte bli sorgligt eller spännande.

Half Bad hypen fortsätter

Det är för tidigt att bedöma om Half Bad förtjänar hypen. Boken slutar mitt i handlingen. Törnrosa sover fortfarande och Nathan ska rädda henne. En ful häxa håller honom på halster. Och i skogen springer många olika djur och den magiska kniven är fortfarande försvunnen någonstans i Frankrike och han har dessutom blivit av med sin nye bästis.

Nathan har alltså en komplett sagolista med grejer-att-göra:
– Hitta vapendragare/bäste vän (Gabriel)
– Väcka blonda prinsessan (Annalise)
– Slåss mot häxan
– Hitta magiskt föremål (kniven)
– Inte bli dödad av svarta eller vita häxor

Rädda världen står inte med på listan, men det kanske blir dags för det i nästa volym.

Snyggt omslag

Omslaget är för övrigt bland det snyggaste som gjorts i år. Det gör att man vill veta mer om skärvorna och den magiska gothtjejen i viktorianskinspirerad svart långklänning – fast hitintills har jag inte träffat på henne. Hon kanske kommer fram i framtida volymer.

En blandning av befintlig fantasy och folksagor

Hitintills har Half Bad varit som en blandning av en massa historier som man nyligen har läst. Det har varit lite Beautiful Creatures (svart/vit huvudperson), lite The Mortal Instruments (eller väldigt mycket: hade Clarys bror Sebastian varit berättare i The Mortal Instruments, hade han låtit precis som Nathan), lite Star Wars (förutspått fadermord), lite folksaga (smäll mormor, elak häxa i skogens pepparkakshus – fast huset är inte gjort av pepparkaksdeg).

Samt lite Törnrosa (Annalise), lite Mazerunner (buren och den oförklarliga början varför berättaren är i buren) och lite Harry Potter (fast utan att vara föräldralös), lite Cirkeln (begränsade egenskaper, men man kan döda för bonusegenskaper), mycket hamnskiftningssnack och inga coola tjejer – än så länge. Half Bad är – som bäst – halvbra.