STEVE HACKETT, Slagthuset, Malmö den 13 maj 2023 – som en gummiboll kommer ex-Genesis gitarristen tillbaks till dig

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Jag har tappat räkningen för vilken gång Steve Hackett är på turné och vilket album han ska framföra i sin helhet men det kvittar faktiskt. Det är alltid ett nöje att höra 50 år gammal musik framföras där upphovsmakaren själv kan stå på scen och framföra sina verk.

Klassiker från 1972

På agendan denna gång var det albumet Foxtrot från 1972, som skulle spelas i sin helhet. Dock fick vi lugna oss lite då första akten bestod av sju utvalda nummer från Hacketts egna plattor.

Inte oväntat öppnades konserten med Ace of Wands från hans första soloplatta, Voyage of the Acolyte från 1975. Vidare med den tunga The Devils Cathedral från 2021. Albumet och låten Spectral Mornings från 1979 är inte att förglömma vilket inte heller bandet gjorde.

Många egna album men alltid Genesis i bagaget

Med tanke på att Steve Hackett har släppt drygt 25 album under egen flagg är det ändå förvånansvärt att det ändå är ungefär samma låtar som väljs ut. Nåväl, vidare med den emellanåt trallvänliga Every Day med snygga stämmor från alla i bandet.

A Tower Struck Down skulle platsa bra i någon skräckfilm med sitt suggestiva och envisa riff. Där är definitivt King Crimsonvibbar i denna låt. Han kanske umgicks med Robert Fripp för mycket nå´n helg och blev inspirerad. Med Rob Townsend på blås blev detta riktigt bra. I samma låt var det dags för bassisten Jonas Reingold att briljera lite så han fick fritt spelrum en bra stund och jazzade på så det stod härliga till.

Ståpäls rakt igenom

Camino Royale får mig att tänka på någon låt med UK. Fusionjazzrock eller ditåt. I positiv bemärkelse alltså. Sista egna låten var Shadow of the Hierophant, vilket betyder betyder ståpäls rakt genom. Det ändlösa riffet är helt enkelt magiskt. Därefter blev det tjugo minuter paus, vilket bandet absolut var värda.

Foxtrot – med full poäng från publiken

Nästa set drar igång med Watcher of the Skies och med sitt suggestiva mellotronintro är detta så klassiskt Genesis som det någonsin kan bli. Förrutom att den självklart spelas ikväll är den ju ofta med på liverepertoaren. Oavsett rev den ner rejäla applåder.

På sång i drygt 10 år har vi ju svensken Nad Sylvain, som har en röst klippt och skuren för Genesis. Han låter dessutom som en kopia av Peter Gabriel. Fast utan all utstyrsel och annat som han spökade ut sig med. Hade ju varit kul om Nad tillät sig var lite mer crazy, men det är kanske inte hans grej.

Peter Gabriel hade problem med sina hyresvärdar

Nästa låt var Time Table, en återhållsam och finstämd liten ballad. Utan något mellansnack är vi nu inne på Get´em Out by Friday. Läser man det finstilta i vad texten handlar om är det en hel berättelse baserad på olika karaktärer från då det begav sig när Peter Gabriel hade problem med sina hyresvärdar. Det är ju lite dialoger här och var i låten, men man måste nog ha texthäfte framför näsan för att kunna förstå det hela. Och visst, det var så man lyssnade på skivor på 70-talet. Näsan djupt ner i det utvikbara konvolutet.

Sista låten på sida 1 (vi pratar vinyl) är Can-Utillity and Coastliners. Den börjar ju lite trevande, men växer efterhand och även här är de massor med mellotron som ger den lite dystra touchen. Kombinerat med blåsinstrument och en hårt arbetande bassist är de svårt att sitta stilla i stolen. Hacketts solo sitter som en smäck och det är bara att lyfta på hatten.

Långa epos med extra allt

Sida två av Foxtrot inleds med Steve Hackett på akustisk gitarr helt solo. Här får han visa att han behärskar även denna konstform, och kan frambringa skira och vackra toner utan några som helst effekter. Horizons heter stycket och tydligen är det inspirerat av Bach. Jag säger inte emot.

Sedan var det dags för Suppers Ready, ett 23-minuters epos som innehåller alla ingredienser för att koka ihop en progressiv låt. Det är för övrigt Genesis längsta komposition ifall någon undrar. Självklart är det djup i texten, och den avhandlar det goda mot det onda med allt vad det innebär.

Det är teman och taktskiftningar i en aldrig sinande ström med allt från vackra delar med tvärflöjt till crescendon. Vår sångare får jobba hårt då det är mycket sång som ska sättas i alla register.

En Blomma!

Kvällens överraskning och lustigaste händelse blir när Nad Sylvain sjunger textraden ”We watch in reverence, as Narcissuss is turned to a flower”. Då tar Jonas Reingold, vår andre svensk i bandet över och skriker ”EN BLOMMA” på bredaste skånska. Klart lustigt. Många applåder blev det. Förmodar det är med upphovsmakarens tillstånd. Annars lär han få löneavdrag…

Fantastiskt jobb av keyboardisten

Nåväl, musiken rullar på och publiken i Slagthusets teater kan dessutom sitta bekvämt och bara svepas med. Har inte nämnt klaviaturspelaren så mycket men han gör ett fantastiskt jobb med att spela som Tony Banks, keyboardisten i Genesis. Sista minuterna är det ett snyggt utdraget gitarrsolo som låter nästan som att någon tonar ner musiken långsamt.

Några extranummer är aldrig fel

Firth of Firth från Selling England By The Pound. I detta musikaliska mästerverk bjöds det även på ett trumsolo av den högre skolan från Craig Blundell.

Sista extranumret blev även det ett spår som ofta får avsluta konserter. Los Endos från A Trick of the Tail. Hackett-komposionen Slogans från albumet Defector var på ett klurigt sätt inklämd i denna avslutning.

En sammanfattning kanske…

Det är sällan (läs aldrig) man går från en Hackettkonsert missnöjd. Gör man det har man köpt biljetter till fel konsert. Det bjuds på klassiker som spänner över många decennier. Det är välspelat och bokstavstroget utan att det är stelt eller mossigt trots allt är det 50 år sen albumet skrevs.

Ha då även i åtanke att medlemmarna i Genesis då var 22-24 år. Snyggt jobbar att så ung kunna skriva musik som fortfarande håller så bra.

Album by the book

Under kvällens konsert noterade jag att första setet är betydligt mer jazzigt och utsvävande medan Genesissetet måste följa strukturen och framföras korrekt. Annars hade nog alla gamla proggubbar (som jag) rest sig upp och hött med näven. Fast det vet Mr. Hackett nog.

Bandet är som sagt ruggigt tajta och de verkade dessutom ha kul på scenen då trummis och bassist skrattade och fånade sig allmänt under kvällen. Dock utan att det gick ut över musiken. Förutom då ”BLOMMA”. Tanken slog mig, visst hade det varit fräckt att Nad Sylvain sjöng en hel Genesislåt på svenska?