HELENA JOSEFSSON & MAGNUS BÖRJESON, Victoria, Malmö den 29 april 2023 – charmigt med Gessles vänner

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Till vardags syns de mest i sällskap med Per Gessle i Roxette på arenorna i världsmetropolerna, men denna afton kändes det mest som om Sandy Mouche-sångerskan Helena Josefsson och basisten Magnus Börjeson, en gång i 90-talsbandet Beagle, uppträdde framför en speciell grupp vänner och bekanta. Intimt, avslappnat och smått flinigt var ledorden för kvällen, och repertoaren bestod inte alls i främsta hand av egna alster, snarare tvärtom.

Istället serverades nämligen till större delen diverse covers, och kanske inte de mest förväntade heller. Typ inledande chansonen La Madrague, i original av självaste Brigitte Bardot och Francoise Hardys Comment te dire adieu.

Inte vad någon förväntat sig

Paret som var mina bänkgrannar uttryckte viss förvåning över dessa låtval, och det gjorde jag också. Det här var nog knappast vad någon på det utsålda Victoria förväntat sig. Det låg väl närmare till hands att tro att det skulle bli lite Sandy Mouche, ett par nummer Josefsson solo, några Beaglelåtar, och som bonus möjligen ett par Gesslesignerade hits. Men, nej icke sa nicke. Däremot blev det bland annat grekiskt i form av en avskalad version av giganten Demis Roussos softpop-klassiker Forever and Ever, och publiken trallade villigt med i det lalliga intropartiet som sedan återkom igen mer än en gång.

Balsamerande från Blade Runner

Efter en kort paus vankades det filmmusik i form av Rachel’s Song, hämtad från soundtracket till Blade Runner. Signerad Demis Roussos gamle bandkompis från ungdomen, Vangelis för övrigt. Stämningsfullt var bara förnamnet vad gäller denna lyriklösa sång som Josefsson fyllde med idel balsamerande toner istället.

Detta nummer övergick sedan närmast omärkligt i sångerskans egen komposition Det stora blå, en sång som tedde sig lika vemodig som vacker.

Jazzade latino

Från detta till bossanova är steget ganska långt, men avstånden stilmässigt tedde sig långt ifrån oöverstigliga denna kväll. Således plockade Börjeson fram Electric Love, som mycket riktigt jazzade latino på ett cha cha-sätt. Ett utan tvekan upplyftande och trevligt nummer.

Josefson replikerade i detta avseende med att gå catchy techno light med sin One Day, ett av samarbetena med Malmös förmodligen mest kände svenskiranier Arash. Lite imponerande här för övrigt att vokalissan sjöng på persiska.

Lättsamheten regerade

Några nyskrivna gemensamt skapade sånger presenterades också. Private Masquerade var en av dem, och här nöjer jag mig med att konstatera att det lät lovande.

Vad som också bör nämnas är att setlisten denna kväll var lite all over the place. Detta är säkert ett medvetet val, men ett sådant grepp kan också lätt ge ett splittrat helhetsintryck. Å andra sidan tedde sig syftet så tydligt att det var avväpnande. Lättsamheten regerade, och den gick hem. Utan tvekan var det så.

Tveklöst underhållande

Sedan bör också nämnas att säcken knöts samman snyggt med det sista ordinarie numret, France Galls uppspelta Poupée de Cine, Poupée de son. Franskt fick alltså inte bara inleda, det fick avsluta också. Åtminstone fram till det programenliga extranumret några minuter senare.

Men oavsett vilket; underhållande var det här tveklöst. Och charmigt så det räcker och blir över överlag.