NORDMAN, Palladium, Malmö den 22 april 2023 – med gott liv kvar i maskineriet

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Det doftar succé igen för Nordman. Något alla närvarande på Palladium själv kunde konstatera igår. Entusiasmen var påtaglig, och allsången var både redig och högljudd. Men för inte så länge sedan höll de på att knäckas av pandemin. Fast sedan så ringde någon från TV4-lägret och erbjöd ett deltagande i Så mycket bättre, och helt plötsligt såg framtiden ljus ut igen. Allt enligt duons ena halva Mats Wester på gårdagens utsålda konsert i den anrika lokalen.

Sedan när allt var över kunde herrarna dessutom konstatera att man fått ett mindre antal nya sånger i repertoaren som dragplåster. Således var det givet att både covern på Måns Zelmerlöws Hope and Glory och Anna Ternheims Light of Day fanns med i kvällens setlista. Båda två sånger som Nordmanifierats och med framgång skrivits om till svenska för att passa in i repertoaren tillsammans med övriga hits.

”Jag är ren”

Men utöver musik blev det också överraskande mycket mellansnack, tillika öppenhjärtigt och avslöjande sådant. Och då givetvis en hel del om Håkan Hemlins beryktade tidigare drogproblem. Det hela gjordes med en hyfsat lättsam touch, men nog lyste allvaret igenom också.

Inte så konstigt kanske. I slutänden ledde det här till sju års egentligen ofrivillig paus. Men så en dag ringde Hemlin upp sin gamle vapendragare igen. ”Jag är ren”, var det första han yttrade i luren, och detta var början på Nordman 2.0. Historien berättades rakt utan omsvep av Wester, men nog lät han lite berörd också.

– Och det här var den första låt vi skrev tillsammans då, tillade nyckelharps-spelare, varpå Hemlin tog ton i det uppenbart självbiografiska Ödet var min väg, en hoppfull sak i midtempo, som signalerade då det begav sig att han äntligen var på rätt väg i livet igen.

Mest rörande

Inget på låtlistan var dock i närheten av att låta så vemodigt som Trasiga själar, hämtad från senaste albumet, 2019 års Tänk om. Denna sorgsna pianoballad var utan tvekan konsertens mest rörande ögonblick. Mer naken än här tedde sig aldrig Hemlins röst denna afton.

Mer betoning på rock live

Fast för övrigt i många fall tyckte jag nog att duon med femmannaband rockade mer än förväntat. Det var förvisso inte så att folkelementet på något sätt hamnade i skymundan. Men det doftade definitivt folkrock med mer betoning på rock än vad skivorna någonsin antyder. Taktfasta nummer som På mossen, poprockiga Hjälp mig att leva och inte minst den ovanligt attackerande I lågornas sken var bara några exempel på detta.

Sistnämnda utgjorde för övrigt början på slutet. Det var också då sällskapet på scen lade in ytterligare en växel. De allra största essen följde, och det var förstås också då allsångsfesten realiserades fullt ut. Be mig, Släpp alla sorger och, förstås, Vandraren, utgjorde ett segertåg som alla på scen verkade överväldigade över

Hade smält in på Sweden Rock

Det var då om inte förr i dessa stunder jag funderade på om inte Nordman hade smält in alldeles utmärkt på Sweden Rock och liknande festivaler utan att för den sakens skull vara i närheten av att vara lika tunga som valfritt tyskt folkmetalband, typ In Extremo, Letze Instanz och Subway to Sally.

Rösten bättre och bättre

Vad mer? Jo, Westers nyckelharps-figurer tedde sig lika snyggt snidade som alltid, och visst lät Hemlins smått grovhuggna hesa röst bättre och bättre ju längre konserten led. Tyckte nog han hade lite svårt att få till det fullt ut i Mellon senast, men nu tycks formen vara bättre än på länge.

Ritchie Blackmore har hyllat

Så nog har Nordman gott liv kvar i maskineriet fortfarande. Kollegorna lär i vanlig ordning förhålla sig ljumna i sina omdömen, men det behöver de ju inte bry sig om. Och inte ni heller, kära läsare. Jag menar självaste Ritchie Blackmore har ju hyllat duon, och det är ju inte precis det sämsta.