Klicka på bilden, för att se hela bilden
Min far var med om mycket: Första världskriget, Andra världskriget, flykt från sitt födelseland, kapitalism, socialism, fängelsevistelser, Warszawapaktens ockupation av Tjeckoslovakien, för att ge några exempel. Hans långa liv kan i sin helhet liknas vid Sisyfos strävan att få upp ett stenblock på en jobbig kulle. Detta avrådde honom dock inte från att kämpa vidare, han gav inte upp och sökte inte ursäkter för att inte än en gång och än en gång starta på nytt och på nytt. Han lärde mig att det aldrig är för sent att skaffa sig en lycklig barndom, att skaffa sig en lämplig bakgrund, och att i ogynnsamma livserfarenheter se om än dyrköpta, ändå fördelar.
Naturligtvis skaffar man sig inte en lycklig barndom och en lämplig bakgrund i efterhand. Men man kan agera som om. Att ha tålamod, ett konkret mål i sikte och ett starkt psyke, är det som behövs för att succén till slut är villig att stämma träff med dig.
Ett exempel:
Jag fick ett mejl: ”Hej!
Tack för att du hör av dig till oss. Vi kan avpublicera artikeln som du hänvisar till. Jag gör det inom kort men den kan ligga kvar hos Google någon eller några dagar till.
Ha en trevlig helg!
/ m”
m står för Martin Schori, chef för Aftonbladets Gräv- och nyhetsredaktion samt ställföreträdande ansvarig utgivare för samma tidning.
Vad är det för en artikel som jag bad Aftonbladet att avpublicera?
Nedan återger jag mitt brev till Aftonbladet, adresserad Lena K Samuelsson, Aftonbladets ansvariga utgivare.
Hej Lena K Samuelsson, Aftonbladets ansvariga utgivare,
Jag heter Vladimir Oravsky och jag är författare. (Se det bifogade Word-dokumentet betitlat ”1243 Web links to VLADIMIR ORAVSKY in 37 languages”.)
Den 1 november 2001 publicerade Aftonbladet artikeln “Silvia är en hottentotthustru” och artikeln uppdaterades 10 år senare, den 8 mars 2011. Se här.
Jag tror inte att varken artikelns ”författare” eller Aftonbladet kan känna sig stolta över detta bidrag till den svenska journalistiken. Här nedan bifogar jag nämnda artikeln i sin helhet.
”Nyheter
Silvia är en hottentotthustru
PUBLICERAD: 1 NOVEMBER 2001
UPPDATERAD: 8 MARS 2011
NYHETER
Kulturchef till attack mot kungafamiljen i ny bok
Drottning Silvia har många beundrare.
Umeå kommuns nye kulturchef Vladimir Oravsky är inte en av dem.
I en bok skriver han:
– Silvia är en tyskbrasiliansk hottentotthustru och kungabarnen är simpla andra generationens invandrare.
Oravsky, 54, föddes i Tjeckoslovakien och rekryterades i somras till posten som kulturchef i Umeå.
Förra året gav han ut självbiografin ”Den lyckliga ockupationen”. Förutom attackerna mot kungafamiljen ifrågasätter han där våldtäktsdomen mot Billy Butt och kallar statsminister Göran Persson för häxdoktor, skriver Västerbottens-Kuriren.
’Får tolka själva’
Vladimir Oravsky säger till tidningen:
– Jag tänker inte kommentera de enskilda punkterna. Man skriver inte en 430-sidig bok för att sen omvandla den till 2-3 rader. Det krävs 430 sidor för att förklara ungefär hur man tänker. Eller tänkte då.
– Människor måste tolka själva. Jag tänker inte styra andra människors tankar. Snarare tvärtom. Jag tänker stimulera andra människors tankar. Det är mitt jobb.
Som kulturchef jobbar Vladimir Oravsky under en s-ledd kulturnämnd. Han ser inget konstigt i att samtidigt attackera statsminister Göran Persson.
– Det är hur lätt som helst Jag är socialdemokrat. Jag har alltid röstat på socialdemokratin och kommer antagligen att fortsätta med det.
I den grupp som rekryterade Vladimir Oravsky till jobbet som kulturchef fanns bland andra kommunalrådet Marie-Louise Rönnmark. Gruppen motiverade sitt val med Oravskys breda kulturerfarenhet, tydliga kulturella identitet och kreativa förmåga.
Hans Österman”
Märk väl Lena K Samuelsson, att herr Hans Österman, ”lånade” precis allt från Calle Hård, en av Hans Östermans inte nämnd kollega från Västerbottens-Kuriren. Ett beställningsjobb förmodar jag, vars enda syfte var att misskreditera mig. (Jag har skrivit om Calle Hård i min bok ”Kulturen bakom kulturen – ett hållbart alternativ till myter, lögner och förtal”, 2002, Bokförlaget h:ström – Text & Kultur, ISBN 91-89447-13-1, sidorna 23, 31, 41, 48f, 191ff, 221, 283, 298, 307.)
Den i Hans Östermans nämnda bok är utgiven på förlaget Nya Doxa och förlaget anmälde den till Augustpriset.
Wikipedia beskriver förlaget Nya Doxa med följande ord: ”Nya Doxa är ett bokförlag i Nora i Örebro län, som sedan 1982 ger ut vetenskapliga och populära böcker om humaniora, teologi och samhällsvetenskap. Bland de samtida författare som utgivits på förlaget finns Carl Reinhold Bråkenhielm, Salomon Schulman, Peter Gärdenfors, Vladimir Oravsky, Svante Nordin och Nobelpristagaren J.M. Coetzee. Förlaget är en ombildning av Doxa som grundades av Hans Larsson-samfundet. Förlaget drivs sedan 1990 av David Stansvik, tidigare verksam vid Filosofiska institutionen vid Lunds universitet. Förlaget har utgivet ca 400 titlar. Flera av böckerna har varit Augustprisnominerade. På senare år har förlagets utgivning av Fredrik Sjöberg rönt stor uppmärksamhet såväl internationellt som nationellt. Detta gäller i synnerhet boken ’Flugfällan’ som utgavs av Nya Doxa 2003.”
Boken ”Den lyckliga ockupationen” gläder sig åt många recensioner. Några korta, andra längre, men samtliga positiva. Här nedan återger jag 3 exempel:
Bibliotekstjänsten 2001:3
Oravský, Vlado Den lyckliga ockupationen. Vladimir Oravskys sensuella recept från naturens eget kök och en läsebok för alla åldrar och många smakriktningar om honom själv och om invandrade och inhemska människor och djur. Nya Doxa. 428 s.
Gcz Oravsky, Vlado
BN 4294575-X3 469913
Plastad mjuk pärm 177:-
Genremässigt ligger Vlado Oravskýs Den lyckliga ockupationen mellan satir och vitbok. Författaren, ursprungligen flykting från Tjeckoslovakien, har under många år arbetat i Skogsstyrelsen. Utifrån sitt speciella perspektiv som invandrare ges här en brokig bild av ett Sverige i omvandling från sent 60-tal till tidigt 2000-tal. Byråkrater i Skogsstyrelsen blir en sinnebild av ”svenskheten”, den självgoda, uppblåsta naiva tron om Sverige som ”det goda samhället”, vi som vet bäst, är bäst! Författarens väv av texter har inslag av politiska, litterära och kulturella allusioner och reflexioner och slutresultatet blir både roligt och djupt tragiskt. Författaren både älskar och hatar sitt nya hemland, dess småpåvar, dilettanter, inkompetenta byråkrater och medmänniskor. Persongalleriet i boken är autentiskt, namngivna personer och många kommer att roas men också skrämmas och skämmas vid läsningen av denna stilmässigt och kompositionsmässigt högst originella och personliga litterära prestation.
Thomas Arvidsson / Bibliotekstjänsten 2001:3
Samhällskritik för det 21:a århundradet
En vass dokumentär av en synnerligen skarpögd invandrare som mött det svenska samhället. Med frenesi, humor och ett otal exempel visar författaren på all den inkompetens och maktmissbruk han under trettio år mött inom den svenska statsapparaten.
/ Svensk bokhandel
Vladimir och draken
Den lyckliga ockupationen
Av Vladimir Oravsky
Nya Doxa
Mot dumheten kämpar som bekant även gudarna förgäves. mot gudarna kämpar även dumheten förgäves. Om gudarna och dumheten är sak samma är kampen mest synvilla, ett spel för galleriet. Allmänheten. Väljarna. Människorna.
Om kritik mot ledningen av ett statligt verk resulterar i att ledningen sitter kvar med dubblerad lön och halverad arbetsstyrka – vad har vi då bevittnat?
Gudarnas och dumhetens seger. Gudarna styr i kraft av dumheten, så hänger det tydligen ihop.
Bland de utrensade ingår naturligtvis alla interna kritiker av verksamheten. Verket tappas på mänsklig intelligens och förnyelse. Detta måste vara en förlust för samhällssystemet i stort, säger sunda förnuftet, men högre makter (dumheten, gudarna) säger annat. Den politiska visheten har kanske randiga skäl som sunda förnuftet inte kan eller bör förstå.
Det var Schillers formulerade aforismer om gudarnas fåfängliga kamp mot dumheten. ”Att lida oförrätter smickrar en stor själ”, ”Stora andra fördraga i tysthet” är ett par formuleringar ur hans pjäs Don Carlos. Men nyckelordet är ”tankefrihet”. Att tiga och lida ska inte vara bestående. ”Detta sekel är inte moget för mitt ideal. Jag lever som medborgare av kommande tidsåldrar”.
Schiller dog 1805. Hundra år senare dog den engelske historikern J.E.E. Dalberg Acton, som kämpade mot ofelbarhetsdogmen, den påvliga och rent allmänt slog fast att ”Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare”. Axiomatiskt klingar hans påstående: ”Makt verkar korrumperande och absolut makt korrumperar absolut”.
Snart nog har ytterligare hundra år passerat. Nu lever vi väl ändå i den bästa av alla tänkbara världar?
Vladimir Oravsky växte upp i det kommunistiska Tjeckoslovakien, flydde till Sverige 1968, studerade i Lund och Köpenhamn. Teater och film var hans ämnesområden och praktiska inriktning. Hans plats i världen blev så småningom Jönköping. Han är gift med en ”ursvensk” psykolog och har två döttrar. I denna stad har han varit knuten till teatern som dramaturg, skrivit och regisserat. Oravsky har också publicerat sig i tidningar och tidskrifter och gjort ett hundratal radiokåserier.
Inriktningen på film gav honom jobbet som videoproducent på Skogsstyrelsens förlag. Detta i sin tur är kärnan i hans drygt fyrahundrasidiga självbiografiska stridsskrift, Den lyckliga ockupationen.
Boken är en hejdundrande pamflett mot ledningens sätt att vansköta verksamheten och misshushålla, ja, rent av misshandla personalen. Författaren lägger inte fingrarna emellan. Det är inte en fabelvärld han målar upp. Verket ligger i Jönköping, ledningen figurerar med sina namn. De konkreta exemplen på deras begåvningstyp och beslut är legio.
I toppen av ett verk sitter gd, generaldirektören, ”gud”. Ibland är gd en kvinna. Skogsstyrelsen styrs av en gudinna. Hon och chefen för förlaget är de personer som främst står i skottgluggen. Men Vladimir svingar sitt svärd mot en större drake än så. Skogsverket är en del av den svenska statsapparaten och han känner milt uttryckt föga respekt för mycket mäktiga personer i dess ledning (Persson, Sahlin, Rosengren i främsta hand).
Det var ryssarnas ockupation av Tjeckoslovakien som fick författaren att fly hit. I Den lyckliga ockupationen tycker han sig kunna konstatera att många av de djupa brister, ja den systematiska orättfärdighet som präglade det systemet, går att återfinna i Sverige. Som invandrad har han dessutom kunnat reta sig på olika uttryck för vad man kan kalla för vardagsfascism.
Ett exempel är den språkliga småskurenhet som gör att en inföding tycker sig ha rätt att idiotisera en person som talar med accent eller med udda ordföljd, detta oavsett vederbörandes intellektuella nivå.
Vladimir Oravsky reflekterar över att svenska tidningar inte har någon insändarspalt som tar upp integrationsproblematiken. Det borde ju finnas hur många exempel som helst. Själv lämnar han en lång rad frågor och en hel del svar.
Den lyckliga ockupationen är skriven med en frenesi och ett humör, en vildvuxen associationsrikedom och en stolt självironi; ett beskt raseri saknas inte heller. Den handlar alltså om långt mycket mer än det absurda statliga verket. I långa stycken är texten medryckande och rolig. Det lätt maniska draget medför en viss risk för utmattning hos läsaren.
Pauser för eftertanke rekommenderas.
Den här boken är naturligtvis en given sensation i Jönköping, men bör kunna reta och roa många i landet som helhet. Den sakliga grunden för författarens kritiska betraktelse avstår jag från att spekulera kring, men att detta inte är en förbittrad enslings kverulantiska vision känner jag mig helt övertygad om.
Oravsky tackar på försättsbladet den som hjälpt honom att få alla uppgifter korrekta, ”men som de fria medborgare i ett fritt land ni är, så föredrar ni som en försiktighetsåtgärd att inte skylta med era namn”.
Peter Ortman / Helsingborgs Dagblad 7 november 2000
Jämför detta med Aftonbladets text om samma bok.
Aftonbladets text har skapat mig, och fortfarande skapar mig, ganska så många problem och obehagligheter, och tvingar mig att försvara mig mot något som jag över huvud taget inte har begått. Aftonbladets herr Hans Österman, har plockat ut en mening från en 430-sidig bok och berövade den dess sammanhang: Aftonbladets herr Hans Österman skriver att ”Kulturchefen är inte nådig mot drottning Silvia.” Det är inget annat än lögn och förtal. Aftonbladets herr Hans Österman pekar ut mina ”attackerna mot kungafamiljen”. Det är inget annat än lögn och förtal.
I min bok ”Den lyckliga ockupationen” diskuterar jag bland annat ”svenskheten”. Så här skrev jag:
Ett förslag, det vill säga ytterligare ett: I stället för att räkna ”baklänges” – första, andra et cetera generationsinvandrare – så föreslår jag att alla alltid skall uppge vilken generation svensk man är med ett så kallat svenskhetstal. Ungefär som kungligheternas successionsordning; Gustaf V, Gustaf VI Adolf, Carl XVI Gustaf. Jag skulle då heta Vladimir I Oravsky, eftersom jag är svensk av första generationen. Min äldsta dotter skulle heta Katharina II Oravsky och hennes son Ågot III + efternamn. Nu finns det en komplikation som vi måste rätta till, helst redan på det här stadiet, med eller utan en statlig utredning.
Hur kommer det sig att man i det chauvinistiska Sverige tillskriver den utländska sperman och det utländska ägget så otrolig kraft och överlevnadsförmåga, att om en invandrare avlar ett barn tillsammans med en svensk så räknas barnet som invandrare och inte som svenskt? Detta till och med när modern utgör det svenska bidraget till förbättringen av Sveriges nativitetsstatistik.
Om en judinna föder ett barn så blir barnet automatiskt av judisk börd även om fadern skulle råka vara den romersk-katolska kyrkans överhuvud. Kvinnor är äntligen på frammarsch som nästan fullvärdiga medlemmar i det svenska samhället, så deras nationella tillhörighet borde även räknas vid anskaffandet av barn med den hottentottska rasen. Om min hustru Kerstin är svenska sedan 15 generationer tillbaka så borde hennes dotter, bara teoretiskt sett naturligtvis, vara svensk i 16:e generation. Katharina XVI Oravsky. Nästan lika nobelt som den regerande kungens radnummer. Men lite avdrag måste hon ändå få. Barnen bör tidigt lära sig att kopulera och avla barn med en hottentott inte kan ske helt obestraffat. Detta straffavdrag skulle kunna räknas ut enligt axiomet att nationaldemokratisk egenkärlek och samhällsnytta är ett och detsamma, något som kan uttryckas med formeln Sf = 3.13 x U-d2/_h – sv(s+b). Ordningsföljdens korrekthet skulle kunna kontrolleras och garanteras av Skattemyndigheten, som kan administrera den tillsammans med personbevisen. En gång om året skulle då kvällskvalitetstidningarna kunna komma ut med ett stort upplagt nummer där inte bara de tusen rikaste svenskarnas förmögenhet presenteras, utan även de tusen svenskar med det högsta svenskhetstalet, som exempelvis
1. Göran MMDCCCLXXXIX Persson.
Vad säger ni om förslaget, integrations- tillika ungdomsminister Ulrica Messing och kulturminister Marita Ulvskog?
Det gäller ju bland annat att rädda den franskättade kungens och hans tysk-brasilianska hottentotthustrus barn från förnedringen. Trots att det är markant skillnad på folk och folk i det socialdemokratiska kungariket är det ändå odisputabelt med dagens sätt att se, att kungens och drottningens barn bara är simpla andragenerationens invandrare och långtifrån de helsvenska helyllebarn som man gärna vill se dem som.
Det fanns en tanke, en plan, en ideologi bakom den hårdbevakade gränsen runt det socialistiska lägret. Vad heter tanken, ideologin bakom svenskhetens barrikad? Främlingskapstanke?
Fornsvenskarna tvingades ideligen bära hjälmar försedda med horn för att skydda sina livsviktiga utväxter i pannan, inför de ständigt anfallande utlänningarna. Utlänningar bär således skulden till att svenskarna förlorade sina horn. So what? Skall utlänningen nu plågas ända tills svenskens horn växer ut igen? De är ju där redan, jag lovar, men det är bara den som blir sårad av dem som känner dem.
Som citatet ovan visar, Aftonbladets herr Hans Österman är allt annat än sanningsenlig när han skriver om mina ”attackerna mot kungafamiljen”, och att ”Kulturchefen är inte nådig mot drottning Silvia.”
Faktum är att jag har mycket bra personliga erfarenheter av Kungafamiljen och i synnerhet av drottning Silvia.
I början av december 2018, någon vecka innan drottning Silvia skulle fylla sin 75:e födelsedag, mejlade jag till herr Hans Österman min hyllning till henne, med hopp om att han skulle publicera den i Aftonbladet. Det gjorde han inte, han svarade inte ens.
Så här skrev jag:
”(…) Så kära Silvia,
Du gav mig nämligen anledning att tycka om dig, då vi träffades. Kommer du ihåg det? Självklart inte, hur skulle du kunna?
En solig vårdag var Du och din familj på Kolmården, ni skulle inviga delfinariet samt Skogsstyrelsens koja och jag var den filmare som var ämnad att föreviga något av det. Jag hade bara en kamera till mitt förfogande och jag hade en idé om en passande öppningsbild. Så jag bad kungen att göra om er entré. Informationschefen Elisabeth Tarras-Wahlberg gav mig stränga instruktioner på hur jag bör närma mig rikets krönta överhuvud, varpå jag erbjöd kameran till henne, då hon verkade kunna det hela. Du ingrep då snabbt, på ett generöst, spontant och totalt vinnande sätt, jag vill minnas att du till och med fick applåder från den insamlade och inte så lilla folkskaran, och sade till fru Tarras-Wahlberg att jag får regissera scenen så som jag har planerat. Det var bra gjort, Silvia.
Någon vecka senare har du tackat för videon. Det var också bra gjort, Silvia. (…)”
Som sagt Lena K Samuelsson,
Aftonbladets 22 år gamla artikel far med osanning och förtal. Den har skapat mig och fortfarande skapar obehagligheter. Jag skulle därför uppskatta om du var vänlig och avpublicerade den, alternativt ändrade dess rubricering och avlägsnade den falska formuleringen att jag attackerar kungafamiljen och att jag inte är ”nådig mot drottning Silvia”.
Du är välkommen att även publicera den här min vädjan till dig. Jag har inget att skämmas för, Aftonbladet har det.
Tack på förhand.
Med vänlig hälsning
Vladimir Oravsky
Om man googlar på sagda sida, möts man av budskapet ”Tyvärr – vi kan inte längre visa sidan!
Sidan har funnits men är nu avpublicerad. Det kan bero på önskemål från personer som var omnämnda i artikeln eller andra publicistiska skäl.”
Första mejlet i ämnet skrev jag till Lena K Samuelsson den 14 februari d.å. Jag upprepade det. Sedan sökte jag kontakt med henne via Lena Mellin. Sedan via Martin Schori och till sist via Siv Juvik Tveitnes. Nu finns det ett resultat, eller snarare ett delresultat. Jag är nämligen inte nöjd. Fortsättning följer.
Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker
© Vladimir Oravsky
