MIMI WEBB, Pumpehuset, Köpenhamn den 24 mars 2023 – trevlig, men inte särskilt märkvärdig popkväll med ofärdig vokalissa

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Det börjat bli ett veritabelt getingbo bland popdamerna. På senare år har en ny generation växt fram, som konkurrerar hårt med 90- och det tidiga 00-talets toppnamn, däribland Anne-Marie, Dua Lipa, Ava Max, Rita Ora och Bebe Rexha. Fast det slutar inte där. Mimi Webb är ännu en i raden.

I hennes fall väntar vid dock fortfarande på det där stora genombrottet. De flesta framgångarna har överlag kommit hemma i Storbritannien även om spridda singlar blivit hits både runt om i Europa och resten av den engelskspråkiga världen.

Kraftig övervikt av det täcka könet

Dock ska inte förnekas att sångerskan tycks ha en hardcore-skara fans som inte går att skoja bort, och majoriteten är unga kvinnor som känner igen sig själva i henne på ett eller annat sätt. Åtminstone att döma av de kring fyrahundra personer som hade dykt upp i Pumpehusets stora sal. Det var nämligen kraftig övervikt av det täcka könet kring sena tonåren och tjugo-någonting. Om jag säger att uppskattningsvis åttio procent av de som löst biljett tillhörde denna kategori är det knappast någon överdrift.

Och varför vara förvånad. Det handlar gubevars om pop. Kommersiell och tämligen otrendig sådan. Som popradio kan uppskatta, och sådant är väl i allmänhet inte de jämnåriga hormonstinna grabbarnas kopp av te. Fast för egen del kan jag mycket väl uppskatta det här. Trots min uppenbara gubbstatus.

Renodlad pop rakt av

Så det är bara att falla till föga. Catchy melodier är trots allt sällan eller aldrig fel. I fallet Webb kan man dessutom konstatera att hon inte sneglar på vare sig R & B eller hiphop. Webbs alster är i stort sett renodlad pop rakt av, vilket tacksamt noteras. Inte minst för att det får hennes musik att stå ut i den närstående konkurrensen.

En antydan att omfamna det akustiska

Således var det lätt igår att uppskatta sådant som inledande Ghost of You, stötiga Freezing och avslutande House on Fire. Alla tre upptemposaker med vinnande refränger

På andra sidan spektrat figurerade därtill uppfriskande positiva uppbrottssången Good Without, lätt valsiga Roles Reversed samt akustiska Amelia, tillägnad sångerskans föräldrar. Sistnämnda utgjorde för övrigt en uppenbar antydan om att vokalissan borde omfamna det avskalade mer. Här hittade hon nämligen en fin hybrid av singer/songwriting med popvibbar, som jag gärna sett mer av.

Gjorde en ganska charmig figur

På det hela taget var det här väl också en rätt trevlig om än inte överdrivet märkvärdig kväll i den ungdomliga popens tecken. Webb gjorde en ganska charmig figur i sin svartglittriga bodyoutfit. Genom detta signalerade hon en vilja till både glamour och sensualitet.

Utan att lyckas nämnvärt dock, i det här avseendet kändes hon inte särskilt trovärdig Vilket sätter fingret på kontrasten mellan henne själv och kollegorna som nämndes inledningsvis när det gäller livebiten. Nu har jag förvisso inte upplevt alla dessa på scen, men Anne-Marie och Dua Lipa har skådats i verkligheten, och i alla fall den sistnämnda uppvisade både den mognad och den tyngd som behövs för att nå fram fullt ut till publiken. Något Webb inte gör i dagsläget.

Finns anledning att digga musiken och sången

Hon känns inte färdig som scenartist, helt enkelt. Jag hade önskat lite mer professionalism i agerandet. Men tjejen har tiden för sig, så det kommer väl. Sedan som sagt; det finns anledning att digga musiken och sången. Även om jag kan tycka att rösten inte är så speciell som en del av de brittiska kollegorna påstår.