Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Medverkande: Anders ”Ankan” Johansson
Manus: Anders ”Ankan” Johansson
Anders Ankan Johansson är bland annat känd från programmet Bäst i test, där han gick in i en stolpe, och frågesporten På spåret, där han slet sitt hår och bytte frisyr mellan varje fråga, och från den gamla humorduon Anders & Måns. Måns skriver numera Österlensdeckare tillsammans med en annan Anders, Anders de la Motte, och har extraknäckt som expert i Antikrundan. Ankan har gett sig ut på soloturné där han pratar om livets besvikelser, både små och stora. Föreställningen pendlar mellan att vara en stor och en liten besvikelse.
Det är ungefär som när man hamnar på puben bredvid en pratglad gubbe som inte går att stänga av, någon som tror att hans lidanden och hans världsuppfattning är mest intressant i världen, och man funderar på hur man kan ta sig därifrån utan att verka nyktert oartig. Publiken ikväll är tyst. Och nykter.
Uppväxt i Linköping (utan bandy)
Ankan avhandlar uppväxten i Linköping. (Linköping är där man inte är så bra på bandy, till skillnad från Lidköping.) Världens kortaste kajaktur med farsan och brorsan. (Tyvärr sjönk inte kajaken.) Hur det var att skela som barn och att bli kallad CP-Anders i skolan. (Idag hade mobbingen också följt honom hem, via mobilen och ut på internet.) En misslyckad brevvänsannons i Kamratposten som signerades Carl-Gustaf Lindstedt. (WTF?) En misslyckad look på skolfotot med en skjorta med stora slag. (Har Ankan totalt missat att detta är INNE igen? Kolla in Cecilia Graldes moderiktiga stil i Aktuellt.)
En misslyckad frisyr som såg ut som ett dött marsvin … (Frisyren i fråga är väl i alla fall lite bättre än den Ankan har ikväll?) Och Ankan toppar anrättningen med hur det är att inte kunna rita ankor och hur det är att göra misslyckad stand-up och att få panikattacker på parkeringen.
Kommenterar gamla tidningsartiklar
Det personliga fylls ut med kommentarer om artiklar i tidningen (väldigt gamla artiklar) och bilder av vanliga besvikna människor (på något sätt känns det inte rätt att driva med ”vanligt folk” i lokalpressen och hur de ser ut) och kommentarer om dumma politiker. Spelar det någon roll vad politikerna gör på fritiden? Om sossarna snortar ”mjöl” med mjölgänget i Finland eller om de dansar med kor eller om de dansar linedance? Eller om politikerna klär ut sig till Familjen Flinta? Det är väldigt, väldigt mycket politiksnack och inga skratt. Politik är väl inte vad folk vill tänka på en söndag kväll. Om de inte är hemma och tittar på Agenda.
Elefanten i rummet
Den långa Ankan-harangen om saker som låter som sjukdomar har gjorts förr och mycket bättre av David Batra i Elefanten i rummet showen. Skillnaden är att Batras exempel faktiskt lät som några nya diagnoser som man inte hört talas om än. Kalops låter inte som en sjukdom. Det låter som någon form av skaldjur. Ankan kan knappast locka upp en stackars bäver i sin rumpa när den redan är full av kalops. Bävrar är veganer. Bävermisshandel är inte kul. Inte konstigt att det är tyst i salen.
Och skämtet att allting togs bort från lekplatsen för att barn inte skulle skada sig … Det har gjorts förr och roligare i Jeff Kinneys Dagbok för alla mina fans.
Nu är det ju svårt för komiker att hela tiden komma på nya skämt. Och barnen tycker fortfarande att ”kom ketchup” är kul. Men om man ska recycla skämt måste man göra något eget av det, något bättre, lite som sampling i musik. Man kan inte sitta och tänka att det där är en talanglös återvinning av en mycket bättre hit.
Brist på engagemang och kontakt
En svaghet i showen är brist på engagemang, det finns inget vitsigt munhuggande med publiken, inget försök att skapa någon kontakt med publiken. Det är just det som stand-up brukar göra så bra, att involvera publiken, och du kan känna att du är en del av showen – till skillnad från när du går på bio eller streamar din favoritserie i soffan. En av mina roligaste stand-up minnen i Sverige är med Jonas Gardell. Han frågar ett par var de kommer från. De svarar: ”Toaletten”. Sådant spontant komediguld kan man inte få fram i ett manus. Som blir lite mer dött ju fler gånger man upprepar det. Ungefär som en stackars bäver som man försöker truga på kalops.
Tappar tempo med bildskärmsrullande
Stand-up brukar oftast vara verbal, och på så sätt är det en genre som passar för nästan hur stora lokaler som helst, bara det är bra ljud. Till skillnad från fina skådespel gör det inget om man inte ser vad som pågår på scenen, bara man hör. Visst, det går att kombinera stand-up med att köra slapstick, man kan använda andra typer av fysisk komedi, man kan använda bilder … men detta bör göras sparsmakat.
När en sådan där vit bildskärm, som var obligatorisk för powerpointpresentationer på företagsföreläsningar en gång i tiden, rullas in gång på gång för att visa små bilder och små textrader, så tänker man stillsamt att det inte stod på biljetten att en synundersökning var inkluderad i föreställningen. Bildskärmsrullandet gör att föreställningen hela tiden tappar tempo.
När var det bättre?
”Det var inte bättre förr”, är en återkommande devis som Ankan upprepar gång på gång och driver med en dåres envishet. Ett ”bevis” för detta är att förr fanns inte google där man kunde kolla fakta.
Har han någonsin hört talas om böcker? Det är sådana där saker som den gamle parhästen Måns skriver nu för tiden – och även läser för att bli bra på fakta om gamla antikviteter. (Böcker kan läsas utan popupfönster som vill sälja saker till dig. Ypperligt.)
”Hörsägen” på 1980-talet är inget mot alla de faktafel, konspirationsteorier och fake news som sprids som en löpeld på internet. Och alla mobbare har fått en megafon. Arg på flickvännen? Sprid lite revenge porn. Det försvinner aldrig. Har Ankans tonårsdöttrar aldrig drabbats av internets skoningslösa behandling? Tonårsmisstag förevigas och får evigt liv och poppar upp på google varenda gång tonåringarna i framtiden ska söka jobb eller leta en partner och så vidare.
TikTok och bilkö till Sälen
I själva verket så blir vissa saker bättre, medan andra saker blir sämre och många saker blir dåliga på ett nytt sätt. Tricket är att sålla ut vad som är vad.
Förr i tiden hade Ankans tonårsdöttrar inte behövt få migrän av att titta på TikTok i bilkö från Ängelholm till Sälen. (TikTok fanns inte, kineserna fick spionera på folk på andra sätt.) Förr i tiden fanns det snö i södra Sverige. Det fanns knappt några klimatkatastrofer och Sverige hade inte en statistik som avslöjade att fler folk blir skjutna i Sverige än i hela övriga Norden – sammanlagt. Vissa rekord vill inget land ha.
Ingen bryr sig om PISA idag, eller minns vad det var (att döma av publikreaktionen) och än sen om Finland var bättre? Vad folk bryr sig om idag är att Finland kan gå med i NATO före Sverige. Även om NATO kanske inte är en klubb som man vill vara med i … så är det irriterande om Finland ska komma först över mållinjen. Finnkamp eller ej.
Billiga tomater och fungerande kollektivtrafik
Förr i tiden dominerade inte Mello och ESC nöjesnyheterna i ett halvår, förr i tiden var den tid då tomater inte kostade sextio kronor kilot – ack, jag minns det som igår! (Men det var så länge sedan som förra månaden.)
Förr i tiden var tiden när det största kriget efter andra världskriget inte pågick precis next door, när det inte var pandemi i ett par år, när sossarna inte hade som huvudsakligt mål att gå med i NATO, när folk hade råd att tanka bilen och gå till tandläkaren, när posten kom fram redan nästa dag till Carl-Gustaf Lindstedt och ett brev kostade bara några kronor eller ören att skicka, det fanns snö överallt och tågen gick i tid och kom fram i tid, även när det fanns snö …
Beredskapsläge vid nederbörd
Det sista låter som en skröna, men jag har hört av äldre bekanta att det är sant. (Det finns också dokumenterat i böcker och meteorologiska rapporter.) Folk var vana vid snö och kunde hantera det. Hela landet gick inte in i beredskapsläge så fort det kom ett par centimeter vitt fluff och skolorna höll öppet.
Senaste snöfallet här i trakten, anno 2023, utspelade sig följande scenario: skolorna skickade ut SMS att de hade stängt efter att skolbussarna hade gått iväg. Sedan kom eleverna fram till en stängd skola. Och därefter slutade alla bussar att gå. På grund av snöfall. Frusna elever stod i snöfallet på en busshållplats och längtade hem – och de tänkte säkert på ”hur bra allt är nu för tiden”.
Gamla återuppvärmda rester
Det är på det hela en tyst kväll på Slagthuset. För mycket material handlar om saker som hänt för väldigt länge sedan, det är ungefär som om man försökt köra ett ”Snacka om nyheter” eller ”Svenska nyheter” avsnitt som handlar om valet, och missat att det tåget har gått för evigheter sedan. (På ett helt snöfritt spår.) Gamla återuppvärmda rester blir inte den bästa måltiden. Komedi är ofta en färskvara. Och till skillnad från “förr i tiden” finns nu massor av internationell stand-up att streama. The competition is fierce. Och inte bara från Henrik Schyffert.
Förr i tiden var komikers ambition att roa folk
Är det värt åtta kilo tomater (och att skaffa barnvakt/hundvakt) för att gå ut? Det blir för mycket snack om gamla nyheter och gammal politik och psykisk ohälsa och egen ångest och panikattacker. Förr i tiden var komikers ambition ofta att roa folk. Att se till att folk har kul och mår gott en liten, liten stund – helt enkelt att erbjuda en paus från det allmänna eländet.
Det här är eländet.
Stolpe ut
Ska vi tycka synd om Ankan, för hans uppväxt, för hans panikattacker, för att han inte får mycket skratt ikväll, och sedan tänka som kommunledningen i Lomma, att ”det gör inget”? Det gör inget att jag är här istället för att streama något kul hemma i soffan. Det är synd om komikern. Inte om oss som haft besvär att ta oss hit. (Det var i alla fall inte snö på vägarna.)
Det blir inga extranummer. Både Ankan och publiken försvinner snabbt. Till respektive parkeringar.
Ankan var så mycket bättre när han vad med i Bäst i test. Och gick in i en stolpe. Det mesta under kvällen här blir stolpe ut.
