Klicka på bilden, för att se hela bilden
Förläggaren Mr. Dashwood, spelad av Tracy Letts, har precis läst författarinnan Jo Marchs, spelad av Saoirse Ronan, romandebutmanuskript. Hon står förväntansfullt framför honom och vi får bevittna följande dialog:
Mr. Dashwood: “Frankly, I don’t see why she didn’t marry the neighbor.”
Jo March: “Because the neighbor marries her sister.”
Mr. Dashwood: “Right, right. Of course.”
Mr. Dashwood: “So, who does she marry?”
Jo March: “No one. She doesn’t merry either of them.”
Mr. Dashwood: “No, no, no. No! That won’t work at all!”
Jo March: “Well, she says the whole book that she doesn’t want to marry.”
Mr. Dashwood: “Who cares? Girls want to see women married, not consistent!”
Jo March: “No. It isn’t the right ending!”
Mr. Dashwood: “The right ending is the one that sells! Trust me. If you decide to end your delightful book with your heroine a spinster, no one will buy it. It won’t be worth printing.”
Jo March: “Well, I suppose marriage has always been an economic proposition, even in fiction.”
Mr. Dashwood: “It’s romance.”
Jo March: “It’s mercenary.”
Mr. Dashwood: “Just end it that way, will you?”
Dialogen ovan är min ordagranna nedteckning från slutet av Greta Gerwigs film Little Women (Unga kvinnor).
Jo March är en av systrarna March som spelar huvudrollen i Little Women Hon hyser författardrömmar och filmen igenom skriver hon på ett romanmanuskript, för att i slutet av filmen uppsöka förläggaren Mr. Dashwood med det färdiga verket, som handlar om henne, hennes mor och far, hennes tre systrar och alla andra som hon umgås med under den filmen som vi precis har bevittnat. Little Women är således en metafilm.
Greta Gerwig avslutar sin version av filmatiseringen av Louisa May Alcotts Little Women, utgiven för första gången år 1868, med att hon i rörlig bild presenterar även det råd som förläggaren Mr. Dashwood gav henne, och Jo March slår ihop sina romantiska och ekonomiska påsar med den från Tyskland invandrade läraren, den något äldre Friedrich Bhaer, spelad av Louis Garrel.
Detta oaktade faktum att Jo March, författarinnan Louisa May Alcotts alter ego, uttryckte sitt livsmotto i repliken, “I’d rather be a free spinster and paddle my own canoe.”
Varje författare eller journalist in spe startar sin karriär med drömmen om att fritt kunna uttrycka allt hen bara vill på sitt eget ocensurerade vis, och nästan varje författare förråder sin dröm redan i samband med sin första tidningsartikel eller novell, eftersom hen vill göra precis vad som helst för att åtminstone en gång i livet kunna titulera sig författare eller journalist. Och snart är förräderiet mot sig själv och sitt kall knappast smärtsam alls och om man till slut blir en författare eller en journalist, så är det för det mesta så att man under hela sitt liv skriver med ett spanande finger i luften. Fast exempelvis Karl Ove Knausgård och Horace Engdahl låter oss veta att det finns undantag.
Min pjäs AAAHR!!! vann den världsomfattande dramatävlingen utlyst av International Playwrights’ Forum, The International Theatre Institute och International Association of Theatre for Children and Young People. Det var sannerligen inte det enda 1:a pris AAAHR!!! vann under sina bejublade resor på olika festivaler världen över.
I Slovakiens huvudstad Bratislava, spelades den på två teatrar samtidigt, och så hade det oväntade hänt, att ägaren till Slovakiens kanske största bokförlag kontaktade mig med förslag att jag skulle skriva om denna pjäs till en barnbok.
Kanske på grund av manuskriptets kvalitéer och kanske på grund av förlagets storlek, renommé och kontakter, fick detta barnboksmanuskript betydande utgivningsbidrag från både slovakiska kulturministeriet och en generös EU fond. Hela samarbetsprocessen löpte problemfritt ända fram till sista korrekturet. Vid läsningen av det upptäcker jag att meningen ”(…) man lär sig ingenting av sina erfarenheter och man lär sig ingenting av historien eftersom historien upprepar sig aldrig (…)”, omvandlades av förläggaren till dess totala motsats, att ”genom kunskapen om historien lär vi oss behärska både samtiden och framtiden”.
Jag protesterade och krävde ändring till den ursprungliga ordalydelsen – det var trots allt manuset med mina tankar och repliker som förlaget föll för och köpte in och det utan några som helst anmärkningar. Omändringen lät sig inte göras, fick jag veta från förläggaren. Då föreslog jag att boken skulle komma ut under ett annat namn än mitt, men inte ens det förslaget ville förlaget acceptera, med hänvisning till att det var mitt namn som tjänade som ett av flera starka försäljningsargument.
Då föreslog jag att man i kolofonen skulle uppge, att författaren tar avstånd från det korta avsnittet om historiens lärdomar.Förläggaren vägrade att gå med även på detta, troligen helt säker på att jag skulle göra vilka eftergifter som helst, bara för att kunna se denna synnerligen vackra och påkostade bok i bokhandlardiskarna och på världens många prestigefulla bokmässor.
Jag gav mig inte, trots att förlaget plötsligt lovade mig ett fördubblat honorar. Jag sa, precis som Jo March i Little Women, att hela bokens handling, varje enskild episod i den, visar att huvudkaraktären är oförmögen att ta lärdom från sin misslyckade interaktion med bokens andra karaktärer. Att jag som författare skulle framstå som en minnessvag galning som inte vet vad som pågår i hans eget verk om jag gick med på denna ändring. Inte ens det argumentet hjälpte, och det slutade med att jag inte gick med på att boken skulle distribueras.
Liksom Voltaires roman Candide eller optimismen, är AAAHR!!! en satirisk pikareskroman och en idéroman, fast för barn. Hos Voltaire uppträder Doktor Pangloss, som oavsett vilka bedrövelser drabbar Candide, hävdar att de lever i den bästa av världar. Att plötsligt låta Doktor Pangloss försvara det motsatta skulle vara ogörligt, trots att Voltaire utgav boken under pseudonymen Docteur Ralph.
Dessutom, liksom Voltaire ironiserade över Gottfried Wilhelm von Leibnizs princip harmonia praestabilita, förkroppsligad i Pangloss och hans panglossianism, ironiserar huvudpersonen i AAAHR!!! över det svenska politiska tillståndet. Huvudpersonen i AAAHR!!! träffar i fabelns form olika samhällsrepresentanter och trots att var och en av dessa förråder inte bara sina löften utan även honom, tror han, att dessa ändå är hans vänner och vill honom bara väl.
Pjäsen AAAHR!!! vann sin popularitet eftersom människor i hela världen kunde se sig själva i den beklagansvärda karaktären som aldrig lär sig, och alltid prisar dem som sviker sina löften och även honom. Som decennium efter decennium lovar att skolor kommer att fungera så som de borde i ett jämlikt samhälle, att sjukvården kommer ta hand om alla oavsett var de bor, att polisväsendet kommer försvara en mot terror och våld, att posten kommer leverera post i tid, att alla i hela landet har tillgång till mobiltäckning, att vägar och lekplatser blir säkra, att bankerna tjänar folket, att arbetslösheten hålls nere, att alla får råd med och tillgång till behövande mediciner, glasögon och munvård, att alla kan få föda barn på en professionell förlossningsavdelning, att sjukpenning och pension kommer man kunna leva på, att åldringar inte skall behöva dö ensamma, att det finns bostäder även för människor som drabbats av livets bakslag, att, att, att.
Om huvudpersonen i AAAHR!!! hux flux skulle fatta att inte allt är så som det borde vara, då skulle han lämna sina svekfulla ”vänner”, då skulle han genomskåda att dem som han alltid röstade på, måste överges till förmån för någonting annat. Liksom det håller på att ske i den riktiga världen.
Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.
© Vladimir Oravsky
