Klicka på bilden, för att se hela bilden
Inte många kommer ihåg det idag. Men när Pink alias Alecia Beth Moore först presenterade sig för världen var det som R&B-sångerska år 2000. Debutalbumet Can’t Take Me Home sålde i imponerande fyra miljoner exemplar, men sångerskan ville något annat. Typ ha en annan profil. Som popsångerska med en rockedge skulle jag tolka det som. Så mot mäktige skivbolagsbossen Antonio ”L.A” Reids vilja tog hon kommandot över sin karriär och utarbetade något som var Pink till hundra procent rakt igenom.
Resultatet blev Mizundastood, en enorm framgång på sin sin tid som sålde i tretton miljoner exemplar och genererade fyra stora världshits. Resten är historia, som det heter. Därefter har otaliga mängder vatten runnit under broarna, men Pink har aldrig slutat göra sin grej, följa sitt hjärta eller strunta i vad andra säger.
De där starka poplåtarna
Trustfall är hennes nionde album, och det vore synd att påstå att det inte låter välbekant. Inte minst presenteras man för de där starka poplåtarna som få andra kan konkurrera med, och här stavas de midtempo-biten Turbulence, trotsiga Never Gonna Not Dance Again, högenergiska titelspåret Trustfall och sist men definitivt inte minst Hate Me, en oförskämt catchy sak modell electro garnerad med punktouch samt en läcker melodislinga i anslutning till refrängen som påminner om något klassiskt man hört.
Brutal öppenhet
På andra sidan spektrat finner man sedan balladerna. Som öppningsspåret, den rörande When I Get There, om en vän som inte finns med oss längre, Our Song, om ett förhållande som verkligen är på upphällningen och Lost Cause om ungefär samma sak. Och nu går det ju inte att svära på om texterna är självbiografiska, men det är svårt att tro något annat med tanke på vokalissans välkända brutala öppenhet rent allmänt. Något inte minst maken, motocrossåkaren Carey Hart fått erfara en hel del genom åren.
Inte starkast
Sedan bör väl den akustiska duetten Just Say I’m Sorry med creddige countrystjärnan Chris Stapleton också nämnas. Fast här är det i ärlighetens namn själva samarbetet snarare än själva låten som får en att höja på ögonbrynen. För jag kan inte påstå att det här är ett av de starkare spåren på denna sångsamling. I alla fall inte i min bok. Sången framstår snarare som lite trist vid en jämförelse med allt annat.
Likt ett fint vin
Fast på det hela taget är Trustfall likväl ett lika välkommet som gediget tillskott till Pinks sångkatalog. På samma sätt känns det som om rösten likt ett fint vin mognat ytterligare på på senare år. Vilket naturligtvis bara utgör ännu en anledning för oss som lyssnar att lyssna vidare.
