THE MINDS OF ’99 – ”Vi tog varje idé vi hade och slängde in det i samma sång”

Klicka på bilden, för att se hela bilden

De är prisbelönta en masse, spelar på arenor, säljer ständigt guld och platina och är sönderkramade av kritikerna. De är kort sagt superstjärnor. I Danmark. Namnet är The Minds of `99, och nu i helgen framträder de både i Malmö och Helsingborg. På avsevärt mindre ställen än vanligt. En märklig upplevelse, kan tyckas. Men sångaren Niels Brandt håller inte med.

– Nej, jag tycker inte det, kommenterar han. Det är vad vi är mest vana vid att göra. Normen med att spela på arenor är något som kommit de senaste åren. Vi kommer från klubbscenen från början, så vi har spelat för tio personer också. Det finns där från början i vårt DNA.

Dags att ”fylla i den rutan”

Därför är det inte heller så konstigt att bandet för närvarande gett sig ut på en miniturné på mindre ställen. Fast inget är förstås så småttigt som Köpenhamnska Loppen, en legendarisk klubb i Christiania med en oftast alternativ, inte sällan udda inriktning. Men litet format i all ära, varför spela där? För att man aldrig spelat där, förklarar Niels. Det har blivit dags att ”fylla i den rutan” också nu”. Men i sommar lär det bli andra bullar. Då väntar de stora arenorna igen.

– Yeah, vi kommer i alla fall att göra ett gäng festivaler. Allt är inte klart än, men vi hoppas kunna spela i Sverige och Norge också. Om de nu gillar oss. Vi får se hur det blir.

Lämnade inte studion på en vecka

The Minds of `99 är för närvarande aktuella med sitt fjärde album Infinite Action, som såg dagens ljus i januari i fjol efter fyra års väntan. Verket utgjorde en brytpunkt för kvintetten både stil- och arbetsmässigt efter ett antal intensiva år. I sitt utslitna tillstånd bestämde de sig därför för att åka till Los Angeles för att bara slappna av. Men istället hamnade de i danske producenten Fredrik Thaaes studio där. Niels berättar att han hade träffat honom tidigare i Danmark, så det var givet att kontakta honom när bandet väl var på plats.

– Jag frågade honom om han ville hänga med oss ut, men då frågade han om vi ville komma till hans studio istället. Sedan började vi jamma där, och gick inte därifrån på en vecka. Fredrik är en väldigt trevlig kille. Och han spelar många instrument dessutom. Så det var verkligen bra att vi fick komma dit.

Sov inte på en vecka

Sedan berättar Niels en lika sällsam som oväntad historia om att bandet introducerades för en tablett som i vanliga fall tas av de som lider av narkolepsi, det vill säga har problem med att bli massivt sömniga under dagtid. Bandet prövade på tabletterna ifråga, varpå resultatet blev det förväntade

– Vi köpte en massa sådant, och sedan sov vi inte på en vecka. Sedan när vi kom hem hade vi fem eller sex nya sånger. Det var en befriande känsla. Och det var ett nytt sätt att spela in på. Vi hade bara ett litet rum. Där fanns varken förstärkare eller trummor. Allt låg på en dator, inget var det minsta organiskt. I vanliga fall kan det ta tre dagar att ställa in trummorna, vilket var skönt att slippa. Och det funkade under den där veckan. Men sedan blev det tråkigt.

Skivan är ”en jävla röra”

– Vad hände sedan?

– Mitt i allt det här var vi tvungna att återvända till vår egen värld igen. Då hamnade vi i ett slags mellanläge. Så vi började släppa singlar för att bli ett singelband. Nuförtiden lyssnar ändå ingen på album., singlar är framtiden Så vi sade till varandra, varför inte pröva det vi också.

Men ett album, det fjärde i ordningen blev det alltså likväl. Verket begåvades alltså med titeln Infinity Action och såg dagens ljus i januari förra året. Och succén var given från första stund. I alla fall publikmässigt. Kritikerna var inte ett lika säkert kort, tror Niels.

– Jag vet inte. Jag menar, det var nog mer ”Det där är en rörig skiva”. Och det är en jävla röra. Det var som att vi tog varje idé vi hade och slängde in det i en sång. Så skivan rör sig över hela linjen med en massa olika vibbar. Det finns ingen röd tråd. Så jag tror inte de gillar skivan på grund av det. De tycker nog bättre om det vi gjort tidigare. den där hybriden av indie inspirerad av punkscenen och alternativ pop.

– Men?

– Men det här var något vi behövde göra. Att komma bort från våra tre första skivor. Och göra en del spår på engelska också. Det skulle inte finnas några regler alls, och jag är glad att vi gjord det här. Men vi kommer inte att göra det igen.

Ingen kommer att komma ihåg om tio år

Niels säger att det var oundvikligt att inte hamna i ett fack efter tre så pass framgångsrika album. Det är bara så det är. Därför var han och de andra i bandet också beredda att ta konsekvenserna av att göra ett album som Infinity Action.

– Folk blir så upprörda över sådant som att vi har gjort en del sånger på engelska. För att vi gjort vad vi känt för. Men det är okej, om tio år kommer ingen att komma ihåg det ändå. Så det spelar ingen roll.

Ett faktum folk har förväntningar

– Men bortsett från det. Tycker du det är svårt att undvika att tänka på folks förväntningar med tanke på att allt ni gjort hittills varit stå framgångsrikt?

– Jag tycker inte det är särskilt svårt. Det sitter bara i ens eget huvud. Samtidigt kan bandet göra vad fan det vill. Men oavsett vilka förväntningar folk har skulle jag ljuga om jag sagt att jag inte känner det. Det är ett faktum att folk har förväntningar, men de förtjänar mer än musik som lever upp till det. Det finns album med tjugo låtskrivare nuförtiden, men det kommer inte från hjärtat, utan från managementet för att pusha karriären, och jag hatar det.

Allt är glömt några år senare

– Jag förstår

– Ja, folk förtjänar musik som måste komma ut. Det finns för mycket musik som är bullshit. Industrin gör bullshit. Sedan kanske den hamnar på topplistorna, men allt är glömt några år senare. Så den dag vi börjar känna att vi behöver ha en skiva ute innan vi åker ut på turné utan att har några sånger i hjärtat är det dags att sluta och göra något annat.

Det förgångna och framtiden är inte intressant

Niels karaktäriserar livet på (rock)toppen hittills som en ordentlig åktur, men säger på samma gång att han lever i nuet. Det förgångna och framtiden är inte intressant, utan det nya. Som nästa kreativa uttryck. Sedan kan det handla om skrivandet, sången eller uppträdandet, det spelar ingen roll. Det är i den fasen han befinner sig i för det mesta.

– Annars blir jag otroligt icke rolig att vara omkring. Jag behöver uttrycka mig själv. Det är typ den ventilen jag förlitar mig på.

Kunde inte sjunga som Axl

– Men när trodde du för egen del att bandet kunde bli mer än en rolig hobby?

– Jag visste precis när det var. Det var när jag hörde Oasis första gången. Jag måste varit kring tolv, och det var Wonderwall på MTV. Jag hade aldrig varit mycket för indie innan dess, det var andra grejor som gällde innan dess. Jag hade alltid gillat Kim Larsen. Sedan blev det Guns ”n” Roses och Metallica innan britpopen kom. Men det var för tekniskt. Jag kunde inte sjunga som Axl eller spela gitarr som Slash, så när Oasis kom var allt plötsligt inom räckhåll. Vi kunde spela sådant de gjorde, och det lät hyggligt. Jag tyckte ”Om de kan skriva sådana sånger, kan jag sjunga dem”. Så jag har satsat på det här sedan jag var tolv, tretton.

”Tilliten har fört oss samman”

– Jag antar att det haft stor betydelse för er framgång att ni kände varandra och har varit vänner ända från början?

– Åh, definitivt. Jag tror att eftersom vi gått igenom så mycket tillsammans har vi lärt oss lita på varandra, och det är något som fört oss samman. Dessutom har vi fortfarande väldigt roligt och skrattar mycket. Sedan är det en bra sak att det tog så lång tid för oss att ge ut vårt debutalbum. Jag var tjugonio, så vi genomlevde en lång period utan någon framgång alls. Det hände inte när vi var arton, då hade det varit en helt annan sak.

Tre personer på giget

Därefter tonar Niels ner förväntningarna på ytterligare succéer. Det finns ingen mäktig plan för utlandslansering och sådant, menar han. Det är behovet av att spela på mindre ställen som är prioriterat nu. Samtidigt finns det inga planer att åka någon annanstans än till Norge och Sverige, betonar sångaren innan han spontant börjar berätta om en allt annat än lyckat spelning på The Tivoli i Helsingborg medan herrarna fortfarande var tonåringar.

– Vi var väl sjutton, arton då vi tog våra väldigt tunga förstärkare med på tåget till Helsingborg. Vi hade fått giget genom en svensk kusin till mig på långt håll, och vi hade med oss nya sånger att sjunga. Jag var väldigt exalterad, men när vi kom dit fanns det bara tre personer där. Sedan efteråt fylldes golvet upp med 400 pers när DJ:n satte på Spice Girls. Folket blev helt galna, och jag tänkte bara ”Vad fan händer?”. Jag blev deprimerad efter det, och flyttade till London. Det var spiken i kistan.

Turnéschema mars 2023:
3 Moriskan, Malmö
4, The Tivoli, Helsingborg
8 Vulkan, Oslo
9 Bergen, Kulturhuset
11 Folken, Stavanger
17 och 18 Loppen, Köpenhamn