Klicka på bilden, för att se hela bilden
De lyssnare som trodde att Weird Al skulle köra ytterligare en greatest hits-turné och riva av alla galna parodier blev troligtvis lite besvikna när han körde sin The Unfortunate Return of The Self-Indulgent Ill-Advised Vanity Tour. Det blev istället en massa låtar som inte alls var så kända. Som Al själv sa, We’re gonna play a bunch of unpopular songs tonight…
Tajt band och knivskarpa texter
Med ett kompetent och tajt rockband och med honom själv sittandes på en pall blev det istället lite historik och tillbakablickar genom Al´s långa karriär. Efter ett pampigt intro av Carl Orff öppnade bandet med egenhändigt material, Lame Claim to Fame. En medryckande rocklåt med en självklart humoristisk text, som avhandlar personer som nästan känner någon kändis ”I bought a second-hand toaster from a guy who says he knows Brad Pitt”.
Roliga anekdoter
Någon som kommer ihåg Dare To Be Stupid som var parodi på DEVO? Låten låter mer Devo än Devo själva. Fast den här versionen var i bossanova. Lagom småmysig. Sedan blev det pudelhårdrock i Young, Dumb and Ugly. I mellansnacket blev det roliga anekdoter om hur låtar blev till och allt däromkring. I 60-talspastishen One More Minute fick de texten censurerad på tv då man inte får sjunga om att slicka rent golv på Central Station.
Väldigt rolig hyllning/sågning av Dylan
I’ll Sue Ya lät som något av Red Hot Chili Peppers. Arg och halvrappande text med ylande gitarrer. Dock har Weird Al en röst som även klarar den här stilen. På skiva är det kanske enkelt men det funkar alldeles lysande live. Varför tänkte jag på Talking Heads när han spelade Dog Eat Dog?. Jo, för det är visserligen en egen låt men David Byrne hade nog undrat när han skrev den låten.
Ett palindrom är ett ord som skrivs likadant både framåt och bakåt och det var så låten BOB kom till. En väldigt rolig hyllning/sågning av Bob Dylan där det verkligen låter som Dylan. Om man letar upp videon till denna låt blir det ännu roligare.
Svart humor och sarkasm
Lustigheterna och de parodiska låtarna avlöste varandra och i den finstämda You Don’t Love Me Anymore sjunger han om att bli nerknuffad i hisschakt och förgiftat kaffe. Det är många artister som fått sig en känga och så även The Doors med låten Craigslist Fast det är ingen Doorslåt. Det bara låter så. Här både låter och beter han sig som en drogpåverkad Jim Morrison. Okej, lite skrikig låt men varför inte.
Sista låten blev Albuquerque, ja låt och låt det var snarare en 15 minuter lång minimusikal fullt i klass med något som Zappa kunde ha skrivit. En galen story om en ung mans liv och allt som händer när han växer upp. Tokig och rolig. Hänvisar till Youtube där den finns som en tecknad film.
Överraskande extranummer
Lite extranummer blev det ändå. Vi fick Billy Idol’s Rebel Yell. I en rätt så rakt upp och ner version. Med rivig röst och samma darr i sången lät det som Billy själv. Fast det får mig ändå att ställa frågan om varför? Är det för att bevisa att han kan sjunga bra? Är det för han kanske ibland drömt om, att vara en seriös artist. Nåväl, lite ordning på torpet blev det dock med sista låten. Ett potpurri med Amish Paradise/Smells like Nirvana/White & Nerdy/Word Crimes och inte minst The Kinks gamla hit Lola, som fått en Star Wars-kostym och fick heta Yoda. Och i det här långa numret var det duktigt inrepade acapella-delar och synkad koreografi av bandmedlemmarna. Klart udda men kul.
Sammanfattning
Det här var en väldigt underhållande konsert med Weird Al där han på ett lättsamt sätt framförde både känt och okänt. Han har sen tidigt 80-tal gjort sig lustig och gjort det så bra att artister tagit kontakt med honom för att få sina texter Weirdifierade. Enligt uttalande från Kurt Cobain så fick deras stora genombrott en extra skjuts när parodin på Smells like Teen Spirit med tillhörande video kom ut.
Kommer aldrig glömmas bort
Weird Al borde fått lite Stimpengar för det. Fast med 12 miljoner sålda album har han nog så han klarar sig. Madonnas Like A Surgeon eller Michael Jacksons Eat It spelades visserligen inte på denna konsert, men de är klassiker som aldrig kommer att glömmas bort. I höstas kom det dessutom en mockumentary om Weird Als uppväxt och musikaliska karriär där Daniel Radcliffe gestaltar honom. Filmen verkar fortfarande inte att gå att köpa men hav tålamod. Annars kan ni kolla in UHF från 1989. Den är knäpp så det räcker länge…
