Klicka på bilden, för att se hela bilden
Tänk vad tiden går. Robbie Williams firar 25 som soloartist. Vem kunde tro att det skulle gå så väl när han på 90-talet väl tagit fram rebellen och missbrukaren i sig, och rent allmänt gjort sig omöjlig i Take That. Första solosläppet, en onödig cover på George Michaels Freedom gav i alla fall inte någon antydan om några framtida stordåd.
Det gjorde inte en av de tidigaste turnévändorna heller. Minns själv min första konsert med Williams den köpenhamnska rockklubben Pumpehuset. Då ägnade sångaren mycken tid åt att kasta verbal dynga på sina tidigare bandkollegor. Det var varken snyggt eller roligt.
Grundmurat rykte som liveartist
Fast den jobbige pojkspolingen visade sig mot svåra odds ha mer stjärnglans, och för all del också talang är någon hade kunnat föreställa sig. Vilket förstås framgick hur tydligt som helst redan vid min förra konsert med honom 2017 på Danmarks nationalarena Parken.
På samma sätt upprepade sig historien igår, och jag är inte ett dugg förvånad. Williams har vid det här laget ett grundmurat rykte som stark liveartist, något han säkert är mycket väl medveten om. Han vet att publiken kommer för att de förväntar sig en show värd namnet, och anstränger sig också å det yttersta för att tillfredsställa den.
Tempofylld kalorikick
Öppningen igårkväll med i tur och ordning den tralligt småriffiga Hey Wow Yeah Yeah, självklara signaturen Let Me Entertain Youoch covern på Wilson Picketts Land of 1000 Dances var precis den tempofyllda kalorikick man hade förväntat sig. Backad av sitt väl inkörda sjumannaband, tre resursstarka körsångerskor och som grädde på moset rent visuellt, sex tjusiga donnor som utförde läckra dance-moves och flirtade både med chefen på scen och publiken kunde det liksom inte gå fel.
Pop med självbekännelse
Redan här hade Williams publiken i sin hand, och så skulle det förbli genom hela den knappt två timmar långa tillställningen. Men därefter sänktes tempot något ändå – vore konstigt annars – med popiga självbekännelsen Monsoon. Fast alla, inklusive de som inte kunde lyriken, hade förstås möjlighet att sjunga med i refrängen eftersom den poppade upp på videoskärmen bakom honom.
Inte främmande för skoj och flams
Samtidigt passade sångaren på att gå i närkontakt med damerna i VIP-arnas Golden Circle, och sedan blev det en berättelse om två kvinnor i Hamburg härom kvällen som försökte grabba tag i hans fortplantningsorgan under en liknande närkontakt.
Det vankades mer av samma vara under kvällens lopp. Snack alltså, och uppmärksamhet kring vissa fans eventuella toalettbesök. För skoj och trams är sångaren inte direkt främmande för, och det kan ju vara kul, fråga bara skojfriska snusk-metal herrarna i Steel Panther eller Weird Al Yankovic, som framträdde på annan plats i Köpenhamn denna kväll.
Terapisession i arenaformat
Men det blev lite för mycket av den här typen av avbrott denna kväll. Hade till exempel föredragit att höra mer än första minuten på Take Thats Could It Be Magic framför en redogörelse för ögonblicket när han fick sparken från bandet då det begav sig.
Då hade jag avsevärt lättare att köpa självbekännelsen på slutet då Williams berättade att han varit nykter i 23 år, det forna självhatet, psykiskt elände och hjälpen han fick av vännen och ”kryddflickan” Geri Halliwell långt tillbaka. Okej, man fick en viss känsla av terapisession i arenaformat, men man kan förstå behovet att berätta. Även om det blev lite väl långdraget även här.
Vad jag försöker säga är att ur en strikt helhetssyn är det inte bra för kontinuiteten och flytet i en show om det blir för mycket flams. Jag hade samma invändning för fem år sedan, och den kvarstår nu.
Ballader likt ett pärlband
Fast med detta sagt, ingen kan säga annat än att sångaren levererade godset. Med råge. Inte minst bjöds man på ett överlag hitspäckat set med tydlig anknytning till höstens albumrelease XXV med nyinspelningar av gamla godingar.
På tal om detta påmindes man om igår hur många fina ballader Williams har i sin katalog. Strong, Come Undone, Eternity, Feel, och den på alla sätt livsbejakande Love My Life. De bara rullade på som på ett pärlband efter den tempofyllda öppningen.
Balanserade upp med det funky och groovy
Extra plus också för att sångaren valt att inkludera Take Thats The Flood i låtistan. En riktigt snygg välkomponerad poplåt, om ni frågar mig.
Innan extranumren balanserades alla de softa sakerna upp med Robbie goes funky och groovy i form av Kids och Rock DJ, och sedan kom så till slut Angels, genombrottslåten som snabbt blev ett veritabelt paradnummer värt namnet Ni kan ju själva gissa styrkan på allsången som ackompanjerade framträdandet.
Ännu en lyckad kväll
Som avslutning lämnade den humorbenägne spelevinkern oss med mer eller mindre spontan acapellasång när alla andra redan lämnat scenen. Efter ännu en lyckad kväll där hans avslappnade entertainerådra åter hade bekräftats. Slutet gott, allting gott, kan man utan tvekan våga påstå.
Dessvärre blev det inga bilder från denna konsert då Robbie Williams management ställde orimliga villkor för våra fotografer. Eventuellt skulle arrangören dela med sig av deras bilder inom det snaraste men vi får se…
