Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Karin af Klinteberg
Dokumentär med Carl den XVI Gustaf, Karin af Klinteberg, Drottning Silvia, Kronprinsessan Victoria
Premiär: 2023-02-24
Betyg: 4
Karin af Klintberg häpnar vid grinden till Drottningholm. Det här är ju ingen lek. Grinden öppnas och helt plötsligt är det bara några meter kvar i gränslandet när verkligheten möter den udda världen, världen som nästan alla har en åsikt om men få eller ens några kommit i närheten av. Kungen, Carl XVI Gustaf möter Karin pliktskyldigt och det tar några sekunder, sekunder som upplevs som minuter innan leendet kommer och han bjuder på sig själv i detta sobra unika Kungaporträtt
Yngst i familjen omhuldad av fyra storasystrar blev Kronprinsen det givna centrumnavet i tidningar, skvallerpress och högtidliga sammankomster. Den lille parveln iklädd kostym, skjorta och slips med blanka skor bugar pliktskyldigt och deltar i ceremonier som normala ungar hade klättrat fem meter upp i träden för att undvika.
Kommer få vakta sin tunga
Men inte Carl Gustaf Folke Hubertus. Han börjar sakta inse att hans liv inte kommer bli som andras. Han kommer få vakta sin tunga, sina ord, sina rörelser och sin framtoning. Varje dag, år ut och år in. Det är plikten framför allt.
Inte tal om att bearbeta förlusten av fadern
Hans far, arvprinsen Gustaf Adolf omkom som bekant 40 år gammal i en fruktansvärd flygolycka på Kastrup 1947. Kvar lämnades fem barn, därav Carl Gustaf tio månader gammal och mamman, Prinsessan Sibylla.
Att överhuvudtaget bearbeta denna förlust är inget som ens kom på tal. Inte ens när han blev tonåring och varse om att det var han som skulle ta över tronen och representera ämbetet. Den ensamheten och utsattheten framkommer gång på gång i detta varma mänskliga porträtt, och även om af Klintberg kan framstå som hjärtligt naiv, lite smått nervös, kanske beroende att hennes intervjuobjekt är känt för att aldrig göra sådana här porträtt, uppstår en närhet som går rakt in i kameran.
Blev ifrågasatt över sin lämplighet
En kamera som Kungen aldrig någonsin är bekväm med. Kan vara att denna konstanta påpassning av en ypperligt fin man med ett stort hjärta som växte upp med läs- och skrivsvårigheter blev ifrågasatt över sin lämplighet att tillträda ämbetet. Skulle dyslexi och dess hämmande påverkan nämnas om en annan person, vem som helst så godtas ursäkten utan omsvep men inte här.
Kungen är van att bli hånad och måste dagligen kämpa för att inte framstå som obildad. Tillika jämförd med sin farfar som var litterat och kulturell på alla plan. Tro fasiken att han inte trivs med den uppvaktningen, och vem kan gå runt med en stolthet över att känna sig underlägsen. Även om man är kung?
Entrébiljett till första parkett
Det här porträttet börjar magnifikt och klippningen mellan film och monark vid entrén till Slottet, kantad av grenadjärer redo att försvara Kung och fosterland ackompanjerad till ultra signifikant musikstycke av Katharina Nuttall ger tittaren en entrébiljett till första parkett, nästan genom nyckelhålet.
”Helvete, jag har ju lunch nu”
Kameran följer de dagliga ritualerna, de minutiösa dukningarna med vita handskar och millimeter precision. Även om en klar distans mellan monarken och af Klintberg framträder kommer vi ännu närmre när han släpper ner garden, och blir nästan som vem som helst. ”Helvete, jag har ju en lunch nu”. Men vem som helst är han inte, och det är både Kungen och alla i hans närhet medvetna om.
Trots alla privilegier och skyldigheter som medföljer hans arbete blir detta bitvis en liten melankolisk resa, men en varm sådan. Att bli bundis, eller Tjabo med kungen, det är få förunnat och den sfären äro och förblir privat. Vilket flertalet förhoppningsvis kommer förstå och vörda efter denna film.
