Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Mårten Klingberg
Skådespelare: Lena Olin, Rolf Lassgård, Lars Väringer, Görel Crona, Anneli Martini
Premiär: 2023-02-24
Betyg: 4
Från regissören av den gravt underskattade Cockpit och Min pappa Marianne med Rolf Lassgård kommer Andra akten, en ny skapelse med ”Min store tjocke far” i fokus, men om nu sanningen ska fram är det rätt uppenbart att Lena Olin trots allt spelar första fiolen i detta romantiska drama. Att kemin mellan dessa två svenska filmgiganter finns där råder det dock ingen tvekan om. Mårten Klingberg tycks ha haft ett hyfsat lätt jobb med att frammana positiva känslor dem emellan.
Eva är frånskild fysioterapeut medan Harald är den firade pompöse Dramatenskådisen med sidokarriär som filmsnut á la Beck. Och aldrig mötas de två. Förrän nu För när han får en stroke efter ännu en bejublad föreställning blir det hon som ska ta hand om hans rehabilitering i hemmiljö.
Antipatier mjukas upp
Behöver det tilläggas att Harald är en motvillig herre att, så att säga, guidas tillbaka till livet? Förmodligen inte. På samma sätt är det väl lika överflödigt att hävda att hans antipatier mot behandlingen och Eva gradvis mjukas upp. Vilket i det här fallet har hyfsat mycket att göra med att skådespelardivan så uppenbart behöver hjälp med att repetera sin comeback- och titelroll i klassiska Cyrano.
Ouppfyllda drömmar
Fast vägen mot kärleken är förstås varken spikrak eller okomplicerad. Eller ens självklar. För Evas frustration över sina ouppfyllda drömmar relaterade till sitt kraschade äktenskap har börjat tära på henne alltmedan Harald har svårt att se förbi de nymornade (arbets)möjligheter som uppenbarar sig i kölvattnet på en ny succé.
Det blir komplicerat, helt enkelt. Men jag tänker avhålla mig från att sända ut spoilers här, men man kan väl säga som så att kvinnan i det här fallet väljer att leva livet nu efter att ha skjutit upp sina önskningar i decennier.
Överlag väldigt sympatiskt
Om det här låter det minsta som ett grått, tungt drama är det bara att be om ursäkt. För det här i mångt och mycket en såväl engagerande som charmig och rolig skapelse. Substans och visst djup får man på köpet. Liksom värmen som strålar ut från duken via de båda huvudrollsinnehavarna.
Dessutom ter sig det hela överlag också riktigt sympatiskt, och inte bara för att manusförfattarna har placerat äldre i fokus. Eller ens för att de avslutar sin historia på ett sätt som är up to date med samtiden. Det finns fler skäl än så. Men det där har ni säkert redan förstått vid det här laget.
