TOMMY DeCARLO om sångargiget i BOSTON: ”För varje negativ kommentar har jag fått hundra positiva”

Klicka på bilden, för att se hela bilden

När tragiken knackar på dörren må det vara svårt att gå vidare. Som när legendariska mångmiljonsäljande bandet Bostons originalsångare Brad Delp valde att ända sitt liv i mars 2007 efter en livslång depression och en trasslig relation med bandets grundare Tom Scholtz. I och med detta var en era över. Det innebär dock inte slutet för Boston skulle det visa sig. För in på scenen klev snart en viss Tommy DeCarlo, en långtida fan av bandet och tog över dess sångmick bara en kort tid efter Delps frånfälle.

För den nye frontmannen var detta en enorm omställning. Istället för en fast anställning på byggvaruhuset Home Depot stod han istället på en ny arena var och varannan dag. Att hävda att livet förändrades över en natt vore ett understatement.

– Yeah, du vet, det är absolut ingen tvekan om det, kommenterar sångaren per mobil från turnésvängen i Florida. Jag visste från första stund att det fanns potential för att det här skulle förändra mitt liv. Vilket det också har. Jag drogs med i ett äventyr från första stund. Jag var 42 vid tillfället, det var en välsignelse.

Pengarna har aldrig varit huvudsaken

En välsignelse för att giget med Boston medförde en hel del möjligheter för honom, bör tilläggas. Samt möjligheter för andra. Något Tommys eget band DeCarlo utgör ett handfast bevis på. Sångaren talar om att en helt ny värld öppnade sig när Boston kom in i bilden.

– Mycket handlar om att ha en drive och beslutsamhet, men jag måste vara ärlig mot mig själv, och erkänna att det är mycket som aldrig hänt utan Boston. Samtidigt har det alltid varit musiken som kommit först. Pengarna har aldrig varit huvudsaken.

Följer upp med soloalbum

Vilket kanske är tur med tanke på att senast Boston var ute på en stor turné var för sex år sedan. Alltsedan dess har Tommy sysselsatt sig med att turnera med DeCarlo, ett band som bland annat inkluderar sonen Tommy Jr.. Gruppen bildades redan 2012, men det var först 2020 som debutalbumet Lightning Strikes Twice såg dagens ljus. Detta följs nu upp av soloverket Dancing in the Moonlight, och ingen kunde vara mer förvånad än Tommy själv.

Kunde fokusera på sången

– Jag trodde verkligen det skulle bli ett andra album med DeCarlo, men skivbolaget ville ha ett soloalbum, och det visade sig ju bli bra, om inte bättre än vad jag trodde.

– Nämnde skivbolaget (Frontiers) vad de var ute efter när de kom med förslaget?

– Nej, inget specifikt. De använde sig av sin duktiga kompositörer och producenter för att skriva albumet. De gjorde alltihop, så jag kunde fokusera på sången.

Visste inte vem producenten var

– Vad jag förstår stegade deras husproducent Alessandro del Vecchio in, samlade musikerna och tog på sig producentrollen?

– Yeah, men han var inte bara aktiv, utan har är väldigt talangfull också. Du vet, för några år sedan var jag och min son involverade i någon av deras festivaler, men då visste jag inte vem han var när han kom fram till mig och ville ha lite grejor signerade.

– Min bild av Frontiers är förvisso att de verkligen är musikfolk, som älskar vad de gör, men de är uppenbarligen också väldigt effektiva. Så var du inte orolig ibland för att du själv skulle försvinna i deras maskin?

Varje sång var bättre än den förra

– Aah, inte precis eftersom sångerna som de skickade till mig en, två eller tre i taget, var så bra, så de kändes bara spännande att spela in dem. Varje sång jag fick var bara bättre än den förra. Så ärligt talat ville jag bara se vad som skulle komma härnäst.

Viss förvirring kan råda

Tommy berättar att hela skivan spelades in ett helt år innan releasen. Musiken var färdiginspelad redan då. Själv hade han dock inte tid att avsluta projektet och lägga på sången. Fast när vokalisten väl tog itu med sin del av arbetet gick allt snabbt. Och nu när albumet är ute står framtiden skriven i stjärnorna. Försäljningen dikterar huruvida det blir en turné eller inte.

I samband med livespelningar är det i sin tur givet att viss förvirring kan råda vad gäller bandet DeCarlo och soloartisten Tommy DeCarlo, men sångaren oroar sig inte nämnvärt. Visserligen är materialet på Dancing in the Moonlight skrivet speciellt för honom. Till skillnad då från vad gäller det som kan höras på förra årets verk med DeCarlo, men innehållet på de båda skivorna är ändå knappast väsensskilt, menar Tommy.

– Nej, det handlar om melodisk rock med positiva budskap i båda fallen. Så lyssnaren går knappast från en extrem till en annan.

Allt som händer är Tom Scholtz beslut

– På sätt och vis gäller väl samma sak vad gäller Boston, vilket självklart får mig att undra vad statusen är med dess skapare Tom Scholtz och bandet? Senast du turnerade med dem var väl 2017?

– Peter, ärligt talat är det där en bättre fråga för Tom. Jag är absolut stolt över min tid med Boston, så jag skulle önska jag hade ett bättre svar. Men allt som händer med Boson är Toms beslut.

– Fast du är väl alltjämt medlem. Håller ni kontakten?

– Well, genom åren har vi kommunicerat en del, men för det mesta har det inte varit så mycket. Om vi inte varit på turné har det kunnat gå ett år eller mer utan att vi pratat. Alla i bandet har ju andra saker vi håller på med. Men det är alltid speciellt när vi träffas. Möjligheten att sjunga med Boston har gett mig, precis som de andra i bandet andra chanser, jag aldrig hade fått annars. Det har varit grädden på moset för mig.

Upptäckt på MySpace

Möjligheten, som Tommy hänvisar till kan i sin tur liknas vid en blandning av rockens Askungesaga och att vara på rätt plats vid rätt tid. Rätt tid i sin tur kan i sin tur kopplas till den djupa tragik relaterad till originalsångaren Brad Delps död, och det var några covers uppladdade på MySpace som tände gnistan.

– Yeah, det var ganska exakt så det gick till. Men bara genom att spela in de här sångerna fick mig att må bra. Sedan hjälpte min dotter Talia mig att skapa sidan. Efter det fick jag många kommentarer. Sedan när jag såg att det skulle bli en hyllningskonsert till Brad skickade jag över en länk till Bostons management, och några veckor senare fick jag ett svar från Tom, som ville att jag skulle uppträda på konserten.

Press kommer med territoriet

– Vad var din reaktion när Tom ringde upp? Du kanske trodde det var ett skojsamtal från en av dina vänner, kanske?

– Nja, jag visste att det var på riktigt eftersom jag var en garderobsmusiker. Inte ens nära familjemedlemmar kände till det. Så när jag fick samtalet visste jag det var legitimt.

– Hur blev det sedan när du väl stod på scen. Jag antar att du kunde känna pressen med tanke på Bostons status som rockikoner?

– Du vet, här måste jag nog säga att varje gång jag involverar mig i något finns det många förväntningar att leva upp tills. Så oavsett om jag uppträder med DeCarlo eller Boston är det alltid lite…man kan bli lite ängslig. Men det är något som kommer med territoriet.

Har fått en del negativitet

– Det är klart.

– Som läget är nu har jag varit med Boston på alla turnéer sedan 2007 så jag har lärt mig leva med det. Så jag vet att jag inte är Brad Delp, men jag är självklart inspirerad av honom. Sedan en annan grej; folk måste förstå att jag har fått en del negativitet kastad på mig. Det är klart jag har.

Att säga nej på grund av vad folk tycker

– För att du inte är Brad Delp?

– Ja, men om Tom Scholtz ringer upp mig och säger att jag har vad som krävs tänker jag inte säga nej på grund av vad folk tycker. Om du fått den gyllene biljetten. Vad hade du gjort? Tackat nej? Här kommer en analogi: jag var idrottsman ända fram till jag var tjugo-någonting, och om jag då var en bra pitcher kunde folk säga ”Han är som Sandy Koufax”, men de sade inte att jag försökte vara honom. Men i musikbranschen hade jag kritiserats för samma sak.

Ville dra nytta av chansen

– Fast om man nu ska sammanfatta. Sisådär sexton år har gått sedan du fick det där samtalet från Tom Scholtz. Hur ser du på hela erfarenheten med Boston fram till nu?

– Jag ser på det som en välsignelse. Den har gett mig ett levebröd. Sedan är det klart att det funnits en del motgångar, men om jag inte tagit del hade jag missat mycket. Hela mitt liv förändrades och jag har fått resa över hela världen Sedan hade allt kunnat gå åt skogen om jag inte haft driven och passionen. Jag ville dra nytta av chansen jag fick och hålla på med musik. Om jag inte hade gjort det hade jag fått gå tillbaka till att stämpla in på mitt dag-jobb.

Fotnot: Sandy Koufax: legendarisk basebollspelare som spelade för Brooklyn Dodgers/Los Angeles Dodgers under hela sin karriär, från 1955-1966.