Klicka på bilden, för att se hela bilden
Skumt band på ett skumt ställe: The Residents kommer aldrig att göra någon besviken. Oavsett vad man tycker kommer man aldrig att glömma ett liveframträdande med bandet som nu i 50 år – precis som turnén säger – varit faceless. Visserligen är likheterna mellan sångaren i bandet och deras talesperson Homer Flynn slående lik (läs: det är samma person), men att de skulle säga att det är så kommer aldrig att ske. Och det kvittar faktiskt.
Man vet inte heller vilka övriga personer som döljer sig bakom förklädnaden. Är det samma eller hur många har passerat bandet? Det kvittar det med. Dock vet vi att en av bandmedlemmarna gick bort 2018. Då fick man både bild och namn på Hardy Fox som han hette.
Filmtajm
The Residents satt inte och surade under pandemin över inställda konserter, istället skrev de ihop och producerade en långfilm som hade premiär i juli 2022 på Chicago Underground Festival. Påpassligt visades Triple Trouble som filmen heter, tidigare på kvällen på två näst intill utsålda föreställningar i en närliggande biograf. Självklart köptes det en biljett till detta.
Svamp hot mot mänskligheten
Storyn är att en tidigare präst, Randall Rose Junior som tappat tron och byter yrke från präst till rörläggare. Han upptäcker då att en främmande svamp som täpper igen avloppen håller på att ta över hela staden. I sin ensamhet och saknad av sin bortgångna mor (som var en karaktär i Vileness Fats, en ofärdig film The Residents försökte göra i början av 70-talet) och hans försvunna far (som var rockstjärna i The Residents) hamnar han i diverse situationer och hans teorier om att den här svampen är ett hot mot mänskligheten försöker han få de få vänner han har att tro på vad han säger. Det är en dyster och underlig film som visserligen var sevärd men som sagt väldigt underlig. I den kylslagna biosalongen var dock detta en bra uppvärmning inför konserten.
Konserttajm
Då var det äntligen dags för bandet att äntra scenen, och i det trånga Loppen blev det väldigt intimt och nära till bandet då scenen endast var cirka två decimeter högre än golvet i övrigt. Som vanligt stod undertecknad längst fram, och emellanåt var det inte många decimeter fram till sångaren när han på sedvanligt sätt vaggade fram och tillbaks på den lilla ytan han hade.
Jag skulle ljuga om jag sagt att bandet körde en Greatest Hits-konsert, men mycket av materialet var låtar man kände igen. För initierade kan jag berätta att de öppnade med Jambalaya, en tämligen förvriden version av Hank Williams sång från 1952. Kanske någon kommer ihåg Hello Skinny och The Laughing Song? Inte det? Men kul för en Residentsdiggare att få höra live.
Omstuvad musik
The Residents har aldrig varit rädda för att stuva om och arrangera om musik som de skrivit. Så även låten Constantinople som de gärna spelar live. Självklart har de twistat till den ytterligare ett varv. Under alla de året jag sett de live har de alltid hittat något nytt att göra med låtarna. Även om de släppt ett nytt album kommer det som spelas garanterat inte låta som på skiva.
Videoeffekter
Förutom udda scenutstyrslar har ju bandet även varit kända för att tidigt börjat med videos och underliga filmer till sina låtar. Under denna konsert hade de till varje låt synkat ihop sina gamla videos och scenframträdanden från förr. Det blev effektfullt och gav en extra dimension när det blev levande bilder i bakgrunden.
Musik från hela karriären
Det bjöds på låtar från hela karriären och Smelly Tounges från första plattan lämnade ingen oberörd. Loppen var utsålt (cirka 400 enligt en skylt), men det hade varit intressant att veta hur många som sett bandet innan och vad de som inte sett de innan tyckte. Har man inte sett bandet innan brukar det var ganska omtumlande. Underground/avantgardemusik är inget man skämtar bort.
Fler gamla hits
Konserten tuffade på och låtar som Blue Rosebuds och Semolina fick många applåder. Från albumet The History of American Music in Three E-Z Pieces fick vi höra fräscha versioner av Theme from Buckaroo Blues och The Stampede. Attans att de inte körde någon av de intressanta och odödliga tolkningarna av Elvis Presleys musik.
Angående tolkningar
Från Metal, Meat & Bone som kom ut 2020 blev det tre låtar på raken. Ett album där de spelar musik skriven av en artist som kallade sig för Dyin’Dog. Han försökte göra en karriär i början av 70-talet och gjorde demos men allting föll i glömska. Detta tills Residents fick tag på musiken och spelade in ett helt album där de tolkar denne okände bluessnubbe från södern. Die! Die! Die! blev sista låten innan de fyra maskerade männen försvann ut till vänster.
Coola extranummer
Självklart kom de in igen och rev av ett potpurri från konceptalbumet Eskimo. Det legendariska albumet som blev deras (allt är relativt) kommersiella genombrott. Nåväl, man skulle kunna skriva mycket om bara denna platta men det får ni googla upp själva ifall intresset finns. Sistasista låten blev var Nobady Laughs when They Leave. Detta från ytterligare ett annat konceptalbum, Freak Show.
Sammanfattning
Freak show var ju absolut ett passande avslut och det är bara att gå hem nöjd efter att sett ytterligare ett oförglömligt framträdande av ett band aldrig gett upp eller blivit mainstream. Deras produktivitet och kreativitet har varit och är fortfarande makalös. Och att se deras nysläppta film samma kväll var ju en bra bonus.
