Klicka på bilden, för att se hela bilden
Det är tråkigt att behöva konstatera det. men Nickelback måste vara ett av de mest utskällda och sågade rockbanden i någorlunda modern tid. Visst Creed kan möjligen konkurrera i detta avseende, men ni förstår poängen.
Varför? Tja, ingen inblandad i rockvågen efter den skittrista grungens fall. från de lite softare 3 Doors Down till Papa Roach rap-kryddade variant av stilen bad precis om ursäkt vare sig för att deras genre var avsevärt mer melodiös och hade snyggare produktion. Eller inte sällan sålde som satan, och i den miljön stod Nickelback uppenbarligen längst fram i skottgluggen. För genom åren har har få band under denna tid varit så kommersiella och framgångsrika som just dessa kanadensare.
Rena käftsmällen
På nya albumet har kvartetten dock tuffat till sig mer än vad någon förmodligen förväntat sig. Men bara delvis. Förstasläppet och tillika inledande San Quentin med sin ogenerade ruffighet och riffiga rivighet framstår som rena käftsmällen vid sidan av det mesta bandet gjort. Samma sak kan sägas om det efterföljande spåret, den tungt groovy Skinny Little Missy. Liksom närbesläktade Vegas Bomb.
Vill kanske visa att de kan vara tuffa
Fast sedan är det slut på de där riktigt heavy tongångarna. Kanske vill kvartetten visa att de kan vara tuffa, men de vill bara inte vara det hela tiden. Långt därifrån. Vilket uppenbarligen gör de hardcore hårdrockande fansen vansiinniga. Kommentarerna från dessa på YouTube är inte nådiga om man säger så.
Själv hyser jag dock inte sådana primitiva känslor. Om andan faller på att lyssna på något tyngre finns trots allt gott om alternativ. Nickelback är något annat än mangel, och har så varit ända från dag ett.
Countryrockin’ vibe och präktig powerballad
Således finns det gott om klädsamt radiovänliga saker som gjorda för de amerikansk radiovågorna. Som den nostalgiska tillbakablicken Those Days. Eller varför inte High Time, en skön skapelse där det så smått vankas en countryrockin’ vibe. Eller Standing in the Dark, ett stensäkert kort i genren popigt anslag i hårdrockskostym. Och låt oss för all del inte heller glömma Does Heaven Know You’re Missing?, en präktig powerballad som förtjänar bli en ordentlig hit på Billboardlistan.
Belackarna tuggar fradga
Så vad blir då domen? Well, i min bok är Get Rollin’ ännu ett starkt kort i den numera rätt ansenliga sångkatalogen. Tjugoåtta år in karriären uppvisar frontmannen Chad Kroeger och hans mannar alltjämt god form. Och det tål att påpekas, fin bibehållen förmåga att vårda sitt recept. Samtidigt tuggar förstås de många belackarna fradga, men det finns det ingen givetvis ingen som helst anledning att bry sig om.
