DROPKICK MURPHYS, Falkonersalen, Köpenhamn den 28 januari 2023 – punkfest x 4

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Senast man såg Dropkick var i somras på Sweden Rock Festival. Dagens konsert skulle egentligen hållits förra året, men pandemin sköt upp den och då skulle Interrupters följt med som förband. Dessvärre kunde de ej ansluta i år och i stället bjöds det på tre förband, däribland punkikonerna Pennywise.

Först ut var Jesse Ahern. För mig var denne Bostonkille en ny bekantskap. Setet Ahern körde var ett helt akustiskt set, han stod alltså på scen helt ensam med sin gitarr och munspel Fast egentligen behövs det väl inte så mycket mer för att rocka ett redan hyfsat fullsatt Falkoner. Bland låtarna stack covern på Clash Bankrobber ut. Självklart pushade han även för sitt merch och hyllade kvällens huvudakt Dropkick Murphy.

Från Australien

Nästa band var The Rumjacks, vilka var lite av Dropkick Murphy light, och inget ont i det. Fick faktiskt ett kortare snack med bandets nya sångare och flöjtist Mick Rivkees som även han är en Bostonkille. Till skillnad så från övriga bandmedlemmar som är från Australien där bandet bildades redan 2008. Deras sättning innehöll också i sann keltisk anda även en dragspelare och en kille på mandolin och banjo.

Fansen är vinnarna

Kvällens tredje och därmed sista förband var punklegenderna Pennywise. Bandet är stora nog för att själva headlina en sådan här spelning, men pandemin satte stopp även här för deras turnéplaner, och i och med denna turné tillsammans med Dropkick Murphy når de i stort sett samma publik. Således är det det också fansen som är vinnare denna gång.

Moshpit med ölbad

Och publiken gick verkligen igång när Pennywise körde igång. Det blev crowdsurfing och moshpit samt ölbad, det kastades ölmuggar kors och tvärs nere vid scenen. Dock undrade jag varför det var så mörkt på scen…

Sångaren Jim Lindberg framförde även en hyllning till sina egna punkinfluenser samt till andra band som har rötterna i Hermosa Beach och dess närhet, inklusive Black Flack och Descendents.Därefter avverkades som grädde på moset en cover på Nirvanas Territorial Pissings.

Som sagt fullt ös både på scen och bland publiken. Efter Fuck Authority blev det lite allsång till Stand By Me. Pennywise avslutade föga förvånande med allsången och klassikern Bro Hymn.

Festen hade börjat

Dropkick Murphys öppnade med The Lonesome Boatsman, och redan som fjärde låt plockades min personliga favorit The Boys Are Back fram, och då hade festen börjat på riktigt. När det var dags för bandets debutsingel Barroom Hero dök The Rumjacks sångare Mick Rivkees upp och hjälpte till med det vokala.

Kom ihåg att Dropkick alltid kört med två sångare fram till strax innan pandemin då den ena sångaren Al Barr lämnade bandets turnerande på grund av familjeskäl, Så i dagsläget är Ken Casey bandets enda leadsångare.

Kamp i keltisk anda

Vdd gäller repertoaren hade Dropkick rent allmänt en skön blandning av gammalt och nytt på setlisatan denna kväll . Ett par av låtarna från senaste plattan This Machine Still Kills Fascists hanns dock också med.

Under All You Fonies bjöds det på lite växelsång mellan Ken och publiken. Förutom den underbara musiken bjöd bandet även på snygg inramning med en fräck katolsk scendekor och härlig grafik på backdroppen.

Självklart så bjöds det även på säckpipe-, flöjt- och dragspelskomp i sann keltisk anda. Det ordinarie setet avslutades med en cover på den klassiska Pogues-låten Dirty Old Town (eller Min Far han sa som MFF-klacken kallar den) och ikoniska Shipping out to Boston.

Snart dags för St. Patrick Day

Självklart blev det ett par extranummer som avrundning, och de inleddes med Rose Tattoo och avslutades med pubfavoriten den stämningsfulla Kiss Me I’m Shitfaced som avslutades med grönvitt konfettiregn. Däremellan dök även kvällens första artist Jesse Ahern upp och kompade på Worker’s Song. Frank Sinatras My Way signalerade hemgång. Hur sammanfattar man detta nu då – är det inte St. Patricks Day snart…

 
Klicka på valfri bild för att se bildspelet.