PALAYE ROYALE, Amager Bio, Köpenhamn den 26 januari 2023 – artrock-punkarnas talang i full blom

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Liten är på god väg att bli stor. Första gången Payale Royale avnjöts var i ett kokande Las Vegas 2018. Kringesande festivalen Vans Warped Tour var ute på sin sista tripp, och yours truly var där. Då var de totalt okända för mig, men de bjöd på ett energiskt set där fejkblod gick hand i hand med ett artrockigt uttryck som ackompanjerade de punkiga vibbarna.

Sisådär ett och ett halv år senare besökte de Köpenhamnska Pumpehusets välbesökta lilla salong de sista skälvande dagarna innan pandemins initiala lockdown, och redan då kunde man märka en tydlig mognad och för all del också förfining.

Pretentioner som slagit i blom

Vilket hastigt och lustigt tar oss till nutid och det avsevärt större Amager Bio, som var imponerande välbesökt med tanke på bandets position då det begav sig modell, pre-pandemi. Ska vi tippa att kring åtta-, niohundra personer löst biljett till detta gig. Att jämföra med ett par hundra på nyss nämnda spelning.

Och på tal om större. De uppenbara pretentioner som jag pratade om i min recension från Pumpehuset har slagit ut i hyfsat stor blom nu knappt tre år senare i form av en till synes dyr scenografi där två tämligen stora ljusriggar i form av bandets logga dominerade scenen. Samtidigt i merch-ståndet var sortimentet av samma dignitet som den mången större band ståtar med.

Artistiskt förkovrande

Fast viktigast av allt här; samtidigt framstod det som hur tydligt som helst att bandet kunde backa upp utanpåverket med artistiskt förkovrande. Både showelementet och de teatraliska tendenserna hade förstärkts och förtydligats sedan sist.

Ja, ni förstår poängen. Utvecklingen har gått snabbt. I alla fall med tanke på att nöjesvärlden stod still i två och ett halvt år på grund av uppenbara skäl. Inte minst har bandet mognat märkbart, något som inte bara märks märks tydligt nya och tillika fjärde fullängdaren Fever Dream. Skulle nog vilja påstå att denna sångsamling är deras bästa hittills, vilket faktiskt säger en del.

Ett väsentligt steg framåt

Något bandet själva tycks skriva under på. Hela åtta av de tretton numrena från setlistan hade hämtats från Fever. Dream. Och varför inte. Denna skapelse utgör precis som antyds här ovan ett väsentligt steg framåt för kvintetten. Dessutom var det tydligt denna kväll att den unga kvinnodominerade publiken var fullständigt inlyssnade på bandet oavsett om materialet var från sju år gamla debuten Boom Boom Room eller alltjämt färska Fever Dream.

Ett koncentrat av bandets essens

Det räckte med att lyssna på det storslagna titelspåret från sistnämnda för att inse det här. I detta infallsrika nummer kunde ett koncentrat av hela bandets essens skönjas. Kom inte alldeles osökt att associera till My Chemical Romance mästerverk The Black Parade medan detta nummer klokt nog fick runda av tillställningen där på Amager Bio.

Ensam på scen

Fast det fanns förstås fler nummer än så som är värda att skriva hem om på programmet. Som starkt pop och hitdoftande No Love In L.A. Som den stämningskiftande smått suggestiva emo-saken Broken. Eller varför inte Oblivion, en vacker känslostark historia där karismatiske sångaren Remington Leith fann sig ensam på scen endast ackompanjerad av ett nedtonat pianolir.

Publiken gick bananas

Och låt oss för all del inte heller glömma Off With the Head, kvällens förmodligen mest hysteriska nummer. Vi talar i termerna galopperande rytmer, feta riff, ett kort soft mellanspel samt en fotbollsrefräng så god som någon annan.

Inte konstigt att publiken gick bananas här och både vrålade fram refrängen och studsade upp och ner som guttaperkabollar. Ivrigt påhejade av Leith, bör tilläggas.

Kaxigt förlita sig på nytt material

Så konstigt? Knappast. Dock kan det vara av intresse ätt nämna att alla dessa sånger är hämtade från just nya albumet. Vilket säger en del. Det må vara kaxigt att förlita sig så mycket på färskt material live, men Fever Dream framstår i mångt och mycket som något av bandets magnum opus, del ett. Del ett för att det här är ett band med större delen av framtiden för sig, men ni förstår poängen.

Annat än nytt att glädjas åt

Fast det betyder inte att det inte fanns annat i kvällens repertoar som stod ut. Fucking With My Head fortsätter till exempel att vara en given favorit i egenskap av verktyg för utlopp av frustation, modell modern punk.

Raka motsatsen till denna råa energi kunde hittas i känsliga extranumret Lonely, en rörande vemodig och sorglig historia om övergrepp och självmordstankar. Så visst fanns det annat än nytt gods att glädjas åt på kvällens setlist.

Vilket väl bara visar att talangen gått fram tidigare också. Den hade bara inte kommit till uttryck lika mycket då.