Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Damien Chazelle
Skådespelare: Brad Pitt, Margot Robbie, Diego Calva, Jean Smart, Jovan Adepo
Premiär: 2023-01-27
Betyg: 5
Två av dagens mest lysande regissörer Quentin Tarantino och Damien Chazelle har med hatkärlek botaniserat i filmhistorien för att ge dagens publik en vink om hur Hollywood blev drömfabriken, det garn som illusioner och drömmar om guld och gröna skogar vävs av.
I Once upon a time in Hollywood tog Tarantino pulsen på sextiotalet och den turbulenta tid som rådde då i skuggan av hippievågen, Mansonmorden och när avdankade stjärnor och tv skådisar for till Europa för att komma i smöret igen. I LaLa Land frossar Chazelle i bild och toner i en orgie av färgsprakande ögonfägnad som mynnar ut i en hovbugning till Hollywoods guldålder på femtiotalet.
I nu aktuella Babylon blir tonen bittrare när Chazelle vill berätta om när Hollywood gick i kortbyxor och att solen alltid har sina fläckar.
Nytt fenomen av filmstjärnor
Vi gör avspark 1926 då världen hade börjat fascineras av rörliga bilder på en duk och ute på en prärie utanför Los Angeles som man döpt till Hollywood hade man börjat spotta ut westerns, skräckisar och inte minst komedier och farser.
Ett nytt fenomen hade man också lyckas skapa i form av filmstjärnor. Från England kom Charlie Chaplin och Stan Laurel, och på hemmafronten fanns bland andra Harry Langdon, Billy Bevan, Buster Keaton, Harold Lloyd och Roscoe (Fatty kallad) Arbuckle, som jag återkommer till, och som alla blev komiska publikfavoriter.
Droger vardagsmat då också
Western kom på modet med Ken Maynard, William S. Hart och givetvis Tom Mix. Alltmedan mannen med tusen ansikten Lon Chaney stod för skräckfilmer där flera än idag står sig gott mot nyinspelningar.
För actionvänner fanns Douglas Fairbanks Sr. I de två sista fallen tog sönerna upp deras fallna mantlar. Om någon nu tror att sex, droger och rock’n’roll kom med den turbulenta hippieepoken på sextiotalet, så glöm det. Okej, rock’n’rollen var inte uppfunnen på tjugotalet, men sex och droger var vardagsmat i Hollywood då också. Vilket framgår av inledningsscenerna i Babylon.
Chaplin tyckte om unga flickor
Här har också Chazelle inkluderat den tragiska skandalen när Fatty Arbuckle blev orsak till att en ung starlet avled i skadorna av en sexlek. Arbuckles karriär var över för gott. Alla visste också att Chaplin tyckte om mycket unga flickor, så unga att man idag hade talat om pedofili.
Chazelle väver ihop ett antal öden hämtade från verkligheten. Eller fiktiva sådana, som han levererar som gammalt hederligt Hollywoodepos i stora grova penseldrag. Vi har den dekadente stumfilmsidolen Jack Conrad (Brad Pitt), som lever som om var dag är den sista – och det är den ju också när ljudfilmen tar över.
Brad Pitt har börjat få karaktär
Han och många andra förstår att klockan kan vara slagen när Al Jolson, som kallades The Worlds greatest entertainer med The Jazz singer satte spiken i kistan för stumfilmen.
Pitt är lyckad, ja, faktiskt har han börjat få karaktär för lite övermogna roller. Den nybakade skådisen Diego Calva ger också mersmak, han blir publikens man i Babylon där han kämpar på för att bli något. Men till slut inser att det inte är guld allt som glimmar.
Utvalda att bli stjärnor
Margot Robbie som Nellie LaRoy en av de miljoner flickor som genom åren letat sig till drömfabriken eftersom de känt sig utvalda att bli stjärnor är öronmärkt för rollen. Som hennes pappa som gör allt för att rida på hennes popularitet gör Eric Roberts ett litet men naggande gott porträtt.
Gloria Swanson i fokus för comeback
Runt i marginalen bollar Chazelle med massor av karaktärer, verkliga eller fiktiva, som var i ropet när det begav sig. Således pratar Conrad med den stora Gloria Swanson, som stod i fokus att göra comeback i Billy Wilders Hollywoodklassiker Sunset Boulevard.
Det var också skvallerkåsörer som byggde upp stjärnorna, och de två främsta var Hedda Hopper och Louella Parsons, vilka också finns med i bilden lätt förklädda.
Drömmar blev vardagsmat
Allt slutar med att Diego Calva och vi sitter och begrundar Singing In The Rain, den ultimata rullen om övergången mellan ljud och stumfilmen.
Vi är inne i femtiotalet, och nu var tv på gång och bjöd in Hollywood i vardagsrummen, det vill säga drömmarna var inte längre drömmar utan vardagsmat och stjärnorna hade kommit ner på jorden.
Jag brukar gnälla om att filmer är för långa men här hade jag lätt köpt en timme till.
