AN EVENING WITH BRUCE DICKINSON, Slagthusets Teater, Malmö den 20 januari 2023 – en spelevink med glimten i ögat

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Bruce Dickinson må ha varit frontman i Iron Maiden i totalt 36 år, men som spoken word-föreläsare är han relativt ny. Den delen av karriären inledes så sent som 2017, samma år självbiografin What Does This Button Do? såg dagens ljus.

Undertecknad intervjuade honom året därpå i samband med promotion just för dessa pratiga shower, och då menade han att det kom som en uppenbarelse att engagera sig med det nu åter igen aktuella receptet. Att bara sitta och svara på frågor från en publik tedde sig mest bara trist för metalsångaren.

Eventuell nervositet märktes inte

Därefter har det bara rullat på med Dickinson solo på scen pratandes om sitt liv med energi, frispråkighet och mycket humor. Samtidigt medgav han utan omsvep i ovanstående intervju att nerverna då det begav sig hängde utanför kroppen inför varje show.

Om så fortfarande är fallet må stå skrivet i stjärnorna. För i så fall märktes det inte igår. Inte alls. Dickinson framstod snarare som oförskämt avslappnad och märkbart uppspelt. Som en spelevink med glimten i ögat, helt enkelt.

Löjligt påvert med första bandet

Men det är klart mannen var väl förberedd. Det säger sig liksom själv. Den som pratar oavbrutet i två och en halv timme utan att direkt staka sig och dessutom flitigt illustrera diverse episoder med skojfriskt kroppsspråk, uppspelade scener och roliga formuleringar allt som oftast kan inte göra det utan att ha repeterat en del.

Som i denna show där sångaren gör väl valda, men inte nödvändigtvis självklara nedslag kronologiskt i sitt liv med anekdoter och reflektioner eller rent av bara sådant avsett att få folk att flabba. Som i bilden på tidiga Iron Maiden där Dickinson i tajta brallor avslöjar avsevärt mer av de privata delarna än vad som var avsett. Eller det löjligt påvra rockstjärnelivet med första ”riktiga” bandet Samson där frontmannen dessutom såg sig tvungen att i likhet med bandkompisarna röka på för att överhuvudtaget förstå vad de sade.

Lämnades för en hundakt på cirkus

Dickinson var dock noga med att historien tog sin början långt tidigare. Redan 1958. Det var alltså då baby Bruce motvilligt likt en auktoritetsplågare lämnade livmodern och kom ut i världen. Fast enligt honom själv lämnade hans föräldrar sedan över honom till faderns föräldrar för att kunna uppträda med en ”hundakt” på cirkus. Vilket förstås lät som en kul story, som såklart lockade till skratt i publiken.

Men bakgrunden rymde säkert sett en del mörker som vi inte vill veta. I alla fall inte om den uppsluppna stämningen i publiken ska upprätthållas. Därför gick tonen i historien överlag i tonen svart humor när de svåra sakerna ska avhandlas. Således nämns den systematiska mobbningen på första internatet Oundle bara i milda ordalag.

Alla på Eton tappar hakan

Fast väldigt mycket i denna show är ärlighetens namn ”bara” skojigt. Som skolhistorierna , däribland berättelsen om att överklassfollk som går på Eton alla så att säga tappar hakan och pratar med huvudet bakåtlutat på ett snobbigt tämligen otydligt sätt. Den långa monologen om detta gav omedelbart vibbar från Monty Pythons sketch Upper Class Twits, och var hur dråplig som helst. Dickonsons utlevande illustrationer om hur detta kan te sig var smått obetalbara.

På samma sätt var storyn om hur han saboterade sin audition till kyrkokören på campus för att slippa offra veckans enda lediga dag mer fnissframkallande än man kanske kan tro.

Relegerad för att ha kissat i rektors middag

Än roligare var dock historien om hur hans första band bildades på tidigare nämnda Oundle. I brist på annat slog han sig på bongotrummor, men i slutänden blev det sång eftersom hans skolade sjungande polare lät som just en uppe class twist när han skulle försöka ta ton i Let It Be.

Och ja, just det, den framtida rockstjärnan blev relegerad till slut eftersom han påstods ha kissat i rektorns middag. Något han vare sig bekräftade eller förnekade. Fast oavsett vilket. Det flabbades ljudligt i salongen när denna episod avhandlades.

Ett eget (musik)språk för trummisar

Iron Maiden då? Well, frågan är om inte den mest minnesvärda storyn om bandet med stort B var den som involverar trummisen Nicko McBain. För trummisar, honom inkluderad har enligt Dickinson nämligen ett alldeles eget språk för att prata musik. Vilket illustrerades i en skrattframkallande monolog där missförståelsen om hur en sång skulle spelas var total.

Som gjort för galen actionkomedi

McBain var för övrigt huvudperson i en lika sanslös som livsfarlig episod om en vådlig flygtur med honom vid spakarna i full storm från franska Cherbourg till Jersey, där bandet spelade in en av sina tidiga skivor. Det här kunde slutat väldigt illa, men Dickinsons animerade berättande gör den till något helt annat. Något som gjort för en galen actionkomedi.

”Jättetumör” på tungan

Sedan var det det här med cancern. 2015 genomgick Dickinson en sju veckors kemo- och strålningsbehandling. Han hade fått en ”jättetumör” på tungan, men eftersom den upptäcktes i tid kunde han bli fullt återställd. Och om det nu var någon gång sångaren blev allvarlig, så var det här. På videoskärmen bakom honom visades en bild på en eftertänksam sångare i närbild i halvprofil. Om jag minns rätt här sade han något i stil med att det var för att han ville det skulle finnas en sådan ifall han inte överlevde sjukdomen.

Fast jag blev inte skallig, jag tappade skägget, skrockade han. Innan en lagom äcklig story om en massa hakhår som hamnade i ölen i samband med ett besök med polarna på puben.

Artisteriet i sin DNA

Så vad blir då summan av kardemumman av det här. Well, att Dickinson är en underhållare av rang vet vi sedan tidigare, men spoken word-giget är onekligen en annan sak. Samtidigt har han artisteriet i sin DNA. Uttrycksfullheten kommer naturligt och timingen i replikerna är tämligen osviklig. Sedan hjälper det klar om man är en fan av Iron Maiden eller i alla fall av metalgenren för att få full tillfredsställelse av det här, men det säger liksom sig själv.