Klicka på bilden, för att se hela bilden
Historien vad gäller boybands brukar i bästa fall alltid vara ungefär den samma. Först snabb succé med några hitsinglar, sedan album, fler hitsinglar och intensivt turnerande och dito mediabevakning. Därefter inte sällan efter sisådär tre album brukar uppbrottet komma oavsett om framgångarna hållit i sig eller inte.
Så även vad gäller Blue. Det är ju som bekant i det läget soloförsöken brukar komma. Alla i sällskapet har släppt album i egna namn med blygsam framgång, det som trots allt hänt har hänt hemma i Storbritannien. Men i vågskålen brukar även återföreningen ligga. I alla fall då och då. Således slog gänget sina påsar ihop igen 2009 efter att bara ha varit ifrån varandra i fyra år.
Kör inte bara i gamla hjulspår
Heart & Soul är det tredje verket sedan dess, och man kan väl säga som så att kvartetten håller stilen. Det är samma blandning av luftiga ballader och uptempo saker som alltid man bjuds på med dessa gossar även om det vore synd att påstå att man helt kör runt i gamla hjulspår.
Ut på dansgolvet
Vad gäller sistnämnda doftar onekligen inledande Haven’t Found You Yet som en given hit, men även Ultraviolet med sina för sammanhanget ovanliga house takter borde ha sina förespråkare. Eller titelspåret Heart & Soul, som tar de light funky soul tendenserna ut på dansgolvet. Vi talar helt okej, helt enkelt. Men i min bok är det inget som rockar – eller det kanske snarare heter poppar – min värld. I alla fall inte fullt ut.
Blues styrka
För hur man än ser det får man nog säga att balladerna är de spår som står ut. Det är trots allt Blues styrka även om de aldrig varit fixerade av sådana på samma sätt som kollegorna från deras västra grannland, Westlife. Som This Could Be Love, en snygg skapelse Backstreet Boys har anledning att dregla över. Eller Let’s Get Sad med sitt efterhängsna pianoklinkande och diskret groovy approach. Eller för den delen, tjusigt stämsångfyllda Magnetic, som i stort sett bara förlitar sig på rösterna.
Värdighet och visst nytänkande
Vilket förstås är helt rätt policy. För just stämsången tycks sitta som gjuten när Blue går all in i sångerna. Det är den som lyfter flera av spåren. Ändå tål det det då att sägas att materialet överlag håller måttet. De numera yngre medelålders herrarna fortsätter leverera musik med både värdigheten i behåll och visst nytänkande att ackompanjera den oundvikliga nostalgin med. Och det är väl rätt vackert så.
