Klicka på bilden, för att se hela bilden
Äntligen. Efter sju sorger och åtta bedrövelser. Eller rättare sagt pandemi, sjunkdomstillbud och pandemi, och inte nödvändigtvis i den ordningen, var der så dags för Dr. Hook att besöka Malmö. Allt som en del av deras nu pågående 50-årsjubliéumsturné Så det finns all anledning att fira. Fast egentligen har 55 år sedan förflutit sedan Dr. Hook & the Medicine Show bildades i år, men varför vara petig. Poängen är att den sedan länge utannonserade spelningen slutligen blev en realitet.
Var den då värd sin väntan, undrar måhända vän av ordning? Ja, absolut. Godset levererades, som det brukar heta i sådana här sammanhang. Fansen som kommit för att få en nostalgishow värd namnet fick det de kommit för. Hitsen portionerades ut som på en pärlband med god variation stilmässigt på konfekten, och i händelsernas centrum stod som sig bör sångaren Dennis Locorriere 73-år ung.
Vilken visade sig vara i oväntad god form. För att inte tala om vara i besittning av ett gott humör värt namnet. Den självklara allsången leddes med bästa genuina glädje, anekdoterna flödade ända tillbaks till barndomen och dansstegen var av det personligt sprittande slaget.
Kanske mest minnesvärda numret
Som i inledande Walk Right In, en trallig taktfast sak som aldrig blev en hit då det begav sig, men än idag är en given livefavorit. Eller den sorgligt countryrockiga Queen of the Silver Dollar, som både rockade tämligen hårt och hade sina lugna rörande partier. Kanske var det här till och med kvällens mest minnesvärda nummer. Det hela tedde sig närmast mäktigt i sin förlängda version där det sögs på de olika karamellerna i precis rätt omfattning.
Partaja som 1973
Mest uppspelt blev det dock precis innan ridåfall i skojfriska extranumret You Make My Pants Want to Get Up and Dance. Titeln säger det mesta, och här kändes det som om publiken var fullt redo att partaja som om vi alla transporterats tillbaka till 1973. Eller något ditåt.
Kramade ut det mesta
Fast annars är förstås New Jersey-bandet mest kända för sina ballader, Typ självklarheter som Sylvia’s Mother, A Little Bit More och covern på Sam Cookes Only Sixteen. Givetvis vore det ett gravt tjänstefel att undanhålla dessa från publiken i den utsålda teatern på Slagthuset, och Locorriere kramade onekligen ut det mesta av dessa flitigt spelade klassiker.
Locorriere bars fram av bandet
Sedan må rösten i dessa dagar med ålderns rätt ha tappat en mindre del av sin forna lyster, men tillräckligt mycket kapacitet finns kvar för att man ska kunna göra tummen upp. Det han tappat i förmåga tas igen i ett engagerat känsloutspel som räcker tämligen långt.
Dessutom bör verkligen tilläggas att bandets ende kvarvarande originalmedlem bars fram med den äran av ett sexmannaband som tedde sig lika proffsigt som avslappnat och underhållande att skåda. För övrigt bör här utdelas några extra plus här för skicklige Damien Cooper, som av allt att döma inte har några begränsningar alls i sitt gitarrspel.
Jättehits, modell popdisko
Mot slutet avverkades så tre av bandets största hits på raken. Inte minst var Better Love Next Time, Sexy Eyes och When You’re in Love with a Beautiful Woman alla en gång i tiden jättehits på USA-listan i skarven mellan 70- och 80-talet. Något man påmindes om igår när känslan av popdisko light infann sig.
Då det begav sig gnälldes det en del på combon bland kollegorna för att de i alla fall tillfälligt slängde sitt mer akustiska pop/country-sound åt sidan för att mer eller mindre medvetet hänga på (disko)vågen. Själv hade jag dock svårt att bli upphetsad. Dr. Hook hade fram till dess trots allt ändå alltid varit ett hyfsat eklektiskt band.
Inte släppt ny musik på fyrtio år
Något de för all del alltjämt är. Men det kan förstås samtidigt vara värt att nämna att Dr. Hook faktiskt inte släppt ett album på evigheter, med undantag då för hitsamlingarna som regelbundet paketerats om med nya omslag. I år är det således svindlande fyrtio år sedan någon ny musik såg dagens ljus.
Borde kunna hedra arvet
Synd, får man väl säga. För nog borde inte minst denna fräscha upplaga av sällskapet kunna få till ett knippe sånger som kunde hedra arvet efter bandet på ett vettigt sätt. Det var i alla fall det bestående intrycket när sista sången denna afton, fina valsiga balladen Years from Now hade tonat ut.
