Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Originaltitel: Couleurs de l’incendie
Regi: Clovis Cornillac
Skådespelare: Léa Drucker, Benoie Poelvoorde, Alice Isaaz, Clovis Cornillac, Olivier Gourmet
Premiär: 2023-01-06
Betyg: 4
Fransmännen är nästan alltid duktiga på att få till atmosfär och stämning där fallenheten för att skildra diverse tidsepoker skiner igenom och suger in en i handlingen, och här har vi ännu ett exempel på det.
Platsen är Paris, och året är 1929 när vi omgående kastas in ett dramatiskt ögonblick i en välbeställd familjs liv En pampig begravning för dess åldrige patriark står i begrepp att nå sitt klimax. Men någon saknas. Den som söks är en gosse vid namn Paul, och han verkar vara som bortblåst just för tillfället. Men strax därefter kastar han sig ändå handlöst ut från ett fönster några våningar upp. Han landar mitt på kistan med patriarken och hamnar till synes i ett vegetativt tillstånd.
Korrupt politiker
Detta är alltså bara inledningen på storyn, men dramatiken tar föga förvånande inte slut där. För sedan följer uppläsningen av testamentet, och ingen kunde bli mer upprörd än Charles, patriarkens yngre bror och tillika korrupt politiker och mutkolv när större delen av arvet tillfaller nyss nämnde Paul och hans moder Madeleine. För varför skulle en ”grönsak” som Paul få så mycket pengar, och Madeleine är trots allt bara dotter till patriarken ifråga.
En skamlös komplott
Det är upplagt för konflikt, och någonstans här tar historien fart. För snart uppenbarar sig en komplott. Charles tillsammans med två andra skummisar, familjens bankir Gustave Joubert och aspirerande journalisten André Delcourt, iscensätter nämligen en skamlös komplott där Madeleine förlorar allt, varpå de skördar vinsterna av den samma.
En plan för hämnd
Men man ska aldrig underskatta en förrådd kvinna. Madeleine må komma från samhällets toppskikt och sakna street-smartness, men så småningom utformar sig en plan för hämnd i hennes hjärna. En hämnd där hon både ska ta tillbaka sitt liv och sin finansiella status.
Uppblåsta arroganta män
Att Madeleine är den som tar hem spelet är förstås givet. Det är trots allt hon som har hjärnan. Även om hon får god hjälp från ett lite oväntat, om än betalt håll. – liksom dramats tjusiga husa – är smart på riktigt medan männen som lurade henne i grund och botten till större delen bara är uppblåsta, arroganta, övertygade om sin egen förträfflighet och/eller till och med korkade.
Mörkare än förväntat
I en sidostory betonas därtill att en stor del av historien utspelar sig i skuggan av Tredje Rikets sorgliga uppgång när Solange, operadivan Paul hyser så stor beundran för låter sig förföras av en inbjudan att sjunga inför Hitler och andra nazidignitärer på Berlins stora teaterscen.
Här blir Eldens färger plötsligt allvarligare och mörkare än förväntat. Vilket i sin tur står i bjärt kontrast till Charles ständiga tjat om att gifta bort sina fnittriga tvillingdöttrar. På samma sätt reagerar man med obehag när det avslöjas precis varför Paul kastade sig ut från det där fönstret inledningsvis.
Fast frågan är dock om inte filmens starkaste scen är när Solange trotsar nazianhanget på tydligast möjliga vis. Insikten om vad Hitler står för kunde inte demonstreras tydligare än här.
Låter allvarliga undertoner ta plats
Med allt detta sagt; det är inte svårt att tycka bra om Eldens färger. Det här är en färgstark, rörande och välspelad skapelse med en intressant och spännande historia. En historia som är baserad på verkliga händelser dessutom.
Möjligen låter regissören Clovis Cornillac det hela pågå en aning för länge, en del mindre vattentrampande kan märkas vid några tillfällen. Kanske borde till exempel avsnittet om Jouberts utvecklande av jetmotorer ha kortats något. Men på det hela taget är det här en färgsprakande skapelse som snyggt låter de allvarliga undertonerna ta plats i en film som annars låter ett trivsamt lustfyllt och relativt lättsamt tilltal prägla helheten.
