Klicka på bilden, för att se hela bilden
I vanlig ordning översvämmas tidningar, webbsidor och TV-program just nu av olika listor – till exempel över årets bästa filmer. Sedan några år tillbaka har jag lite svårt att sätta ihop sådana topplistor, eftersom jag inte längre ser- och recenserar allt som går upp på bio. Dels för att jag inte har tid, eftersom jag skriver seriemanus på heltid, dels för att väldigt mycket inte pressvisas här i Göteborg.
Jag kastade ett öga på de recensioner av biopremiärer jag skrivit under 2022 och konstaterar att det blev en del ändå, och att jag faktiskt satte högsta betyg några filmer – jag är ju ganska snål med höga betyg och jag får ibland höra att jag sågar alldeles för mycket. “Hellre fria än fälla!” säger en del kollegor. “Fäll och såga vidare!” säger jag.
Gillar sällan Ruben Östlunds filmer
Några av årets storfilmer och publikmagneter har jag inte sett, till exempel Black Panther: Wakanda Forever och Avatar: The Way of Water, eftersom de inte pressvisades här – och jag kan inte påstå att jag känner ett sug efter att se dem, jag tyckte nämligen inte att de första filmerna var speciellt bra. Triangle of Sadness har jag inte heller sett, eftersom jag sällan – eller aldrig – gillar Ruben Östlunds filmer. Att han är en skrytmåns helt utan självdistans spelar förstås också in.
Top Gun: Maverick onekligen maffig
Några allmänt kritikerrosade filmer tyckte jag bara var halvbra. Till exempel The Batman och Top Gun: Maverick. Den senare vann på att visas i en IMAX-biograf, där var den onekligen maffig, men jag kan inte påstå att jag vill se om den. Om The Batman var maffig kan jag inte avgöra, eftersom den bokstavligt talat var så jävla mörk.
Vuxen kvinna får ihop det med tonåring
… Okej, men vilka filmer var det jag tilldelade högsta betyg?
I mars hade Licorice Pizza premiär. Jag tyckte att det var en strålande film. Till min förvåning – jag brukar inte precis gilla Paul Thomas Andersons filmer. Jag noterade att några inte alls gillade den här, vilket jag tycker är konstigt. Några anmärkte på åldersskillnaden mellan de två huvudpersonerna; att en vuxen kvinna får ihop det med en tonårig kille. Men folk är ju så tråkiga nuförtiden.
Skräck som blåste nytt liv i genren
Redan i april kom nästa femma. Den gav jag till Ti Wests skräckfilm X. Det här är en film som lyckas vara både en traditionell skräckfilm och en pastisch – och samtidigt blåsa lite nytt liv i genren. Majoriteten skräckfilmer som går upp på bio nuförtiden är antingen välkammade PG-13-filmer som inte upprör någon, eller så är det så kallade elevated horror filmer som försöker vara “bättre” än vanliga skräckfilmer; mer konstnärliga och intellektuella så att publiken inte ska behöva skämmas för att de tittar på skräck.
Icke biovisad prequel
X kommer förvisso från elevated horror-bolaget A24, men Ti West har gjort en smart och stenhård film i samma anda som Motorsågsmassakern, den är spännande, våldsam, men även rolig mellan varven. Av någon anledning fick vi inte se filmens prequel, Pearl, på bio i Sverige – den lär vara ännu bättre. Jag har ännu inte sett den.
Roligt och smart om filmförberedelser
I augusti kom den spanska satiren Official Competition. Återigen förvånades jag när jag upptäckte att en del inte alls tyckte att den här var bra. Men de som inte gillade den hade förstås fel. Det här är en rolig och smart film om förberedelserna inför en filminspelning. Tre starka viljor drabbar samman. Pénelope Cruz är fantastisk i den här filmen, och det är kul att åter få se Antonio Banderas i en vettig roll. Snygg är filmen också.
Minimalistisk western
Så långt de filmer jag gav en femma i betyg. Jag tänkte att jag även bör nämna några av de filmer jag gav en fyra – några av de bästa av dessa.
Old Henry passerade nog ganska obemärkt förbi, men det var kul att se den här filmen på bio. Det här är en riktigt bra Western. Westernfilmer är vi inte bortskämda med på bio i dessa datoranimerade dagar.Old Henry är en ganska minimalistisk film – ett hus, ett par hjältar, några skurkar. Men det räcker – manuset är bra, det här är en tuff film av ett slag vi sällan ser idag. De allra flesta Westerns som görs idag, det kommer en del på DVD och streaming, är i det närmaste osebara låg-lågbudgetfilmer.
Bygger på novell av Stephen Kings son
The Black Phone är en riktigt bra skräckfilm som bygger på en novell av Joe Hill. Den här filmen känns som en ganska typisk Stephen King-historia, vilket inte är så konstigt – Joe Hill är Kings son. The Black Phone är en lågmäld, spännande och obehaglig film med utmärkta skådespelarinsatser.
Väldigt bra David Bowie-dokumentär
Slutligen nämner jag Moonage Daydream, den egensinniga David Bowie-dokumentären. I min recension anmärker jag på att bildfyrverkerierna kan bli ansträngande att titta på, jag kände att jag fick en antydan till huvudvärk och fick vända bort blicken emellanåt. Men med undantag för detta, är det här en väldigt bra och givande film, i synnerhet om man gillar Bowie. Men vem gillar väl inte Bowie?
Har gödslat med ettor och tvåor
Numera har ju en hel del filmer premiär direkt på olika streamingtjänster. Netflix, HBO Max, Amazon Prime Video, Disney+ med flera. Jag tittade igenom mina recensioner av streamingpremiärer för att se om någon kan tänkas hamna bland årets bästa filmer. Jag har skrivit om en jäkla massa filmer. Men – jag har verkligen gödslat med ettor och tvåor i betyg. Några treor blev det. Fyror blev det knappt några alls, senast satte jag en fyra i betyg på skräckfilmen BARBARIAN. Några femmor blev det inte alls.
Kommer jag att dela ut några femmor i betyg under 2023? Vi får väl se. Men redan nu kan jag utlova många ettor och tvåor. Jag är hård men hjärtlös!
