EROS RAMAZZOTTI : BATTITO INFINITO (Capitol) – mainstreampop med kvalitet som håller i längden

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Tillsammans med Laura Pausini är han en av få italienska artister som slagit igenom på bred front internationellt, men medan den kvinnliga kollegans karriär tappat en del fart utanför hemlandet och den latinamerikanska sfären fortsätter Eros Ramazzottti vara ett dragarnamn runt om i Europa, Sydamerika och i viss mån USA. Men så har han också fortsatt turnera hyfsat flitigt på alla sina ”marknader”. Och mycket riktigt. I maj når hans kommande turnévända såväl Köpenhamn som Stockholm och Helsingfors.

Och med i bagaget då har han givetvis nya skivan Battito Infinito. Ett verk som låter…well, precis som vanligt. I stort sett, i alla fall. Så överraskningarna lyser med undantag för titelspåret – se nedan – med sin frånvaro. Men det är ändå alldeles givet att fansen kommer att ta till sig det här. För italienaren har alltid dragit fördel av sin tidlöshet. Han är en trygg popklippa att luta sig mot när trendängsligheten stormar i världen runt omkring. Det är melodierna och låtskrivandet som står i centrum i den sedvanligt lika trygga som snygga produktionen.

Smarta duetter och spanska albumversioner

Än mer så ter det sig för alla oss om inte kan yttra många fler ord på italienska än grazie och buongiorno. Ramazzotti har blivit superstjärna utan att anpassa sig det minsta till den anglosaxiska världen. Förutom då att göra duetter med folk som Anastacia, Cher och Tina Turner där damerna sjungit på engelska medan han själv hållit sig till modersmålet.

Sedan ska inte heller stickas under stol med att mannen varit smart som regelmässigt spelat in spanska versioner av sina album genom åren, men engelskan har han alltså konsekvent avhållit sig ifrån.

Samarbete med spansk stjärna

Så också denna gång, men en duett finns i alla fall att uppbringa i form av Sono, ett samarbete med spanske stjärnan Alejandro Sanz – den minnesgode kommer säkert ihåg hans svängiga hit La Tortura tillsammans med Shakira. Här lutar approachen emellertid mer åt karaktären stötig halvballad än något annat. Vi talar i termerna ännu en säker vinnare för italienaren, men jag skulle nog vilja påstå att det finns spår här som lyser minst lika starkt som detta bidrag.

Allt som glimmar är inte uptempo

Som inledande Ama, en uptempo-sak, som ligger nära att förtjäna epitetet diskodänga. Som Madonna de Guadelupe, en latinodoftande skapelse Ricky Martin säkert hade nickat godkännande åt. Eller varför inte Ritornare a ballare, som drar en del åt sjuttiotalets dansanta sound.

Men allt som glimmar är förstås inte uptempo, snarare nästan tvärtom. Ramazzotti sänker mer än gärna ner sina alster till balladnivå, och sådant som Magia, Ogni volta och titelspåret Battitto infinito befäster hans status som ohejdad romantiker.

Episkt titelspår passerar åtta minuter

Sistnämnda är dock något åtminstone inte jag kan påminna mig ha hört från honom tidigare. Vi talar nämligen pianoballad av det storslagna slaget här. Det här är Ramazzottis försök att snusa på det episka. Klockan passerar hela åtta minuter innan det är över, och jag misstänker att man haft ännu mer ut av den om man varit bevandrad i italienska. Vi bjuds på en hel del drama, en snygg uppbyggnad av arret och inte minst ett hyfsat fett gitarrsolo drygt två minuter in i det hela.

Alltjämt kung av italiensk pop

Man skulle kunna beteckna detta som ”icing on the cake” på en skapelse som ännu en gång bekräftar varför den 59-årige Ramazzotti alltjämt är kung av italiensk pop. På samma sätt fungerar denna sångsamling som ett rätt tydligt argument varför han lyckas bryta igenom det engelskspråkiga bruset gång på gång. Mainstreampop med kvalitet som håller i längden är nog en korrekt beskrivning för att sammanfatta vad jag vill säga.