VICTORIA DOWD : DEN SMARTA KVINNANS HANDBOK I MORD – varken intressant, rolig eller charmig mordhistoria

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Originaltitel: The Smart Woman’s Guide to Murder
Bokförlag: Lind & Co
Översättning: Fredkrika Spindler
Genre: Deckare, Skönlitteratur i översättning
Antal sidor: 309
Format: Inbunden
Utgivningsdatum: 2022-09-02

Åk aldrig till ett övergivet hus på landet med ett gäng potentiellt mordiska psykopater. Alternativt: åk aldrig med en bokklubb!

Det är ändå vad bokens jag-berättare Ursula Smart gör. (Hon är tyvärr inte speciellt smart, det antagna namnet till trots). Med på resan är mamma Smart och moster Smart och en hel hög läsande kvinnor som har som bokklubbsregel att aldrig diskutera böckerna under sina möten. Det stör intagandet av alkoholhaltiga drycker.

Bokklubben har läst Gone Girl tre gånger under det senaste året. Eller snarare: låtsats läsa. (Det verkar bara vara en karaktär i boken som kan intrigen och det är förvånansvärt att det har tillåtits av Gillian Flynn, eller hennes förlag, att Victoria Dowd får använda Gone Girl i handlingen och som en plot point på slutet).

Insnöade utan snus

Vad som är ännu värre än att vara i ett övergivet hus på landet med en bunt psykopater – eller en bokklubb (skillnaden här verkar vara hårfin) – är att vara i ett övergivet hus på landet med nyss nämnda vidriga sällskap – och att bli insnöad. Ingen hjälp kan ta sig dit. Ingen kan ta sig därifrån. Mord efter mord efter mord inträffar … Vem är skyldig till vad och hur hänger allt ihop?

And Then There Were None e är en briljant Agatha Christie klassiker där ett gäng mördare isoleras på en ö, ingen kan komma dit, ingen kan komma därifrån … och när boken är slut är alla mördarna döda. Agatha Christie kan lyckas med ett sådant makabert scenario med spänning, finess och till och med med humor. (Svart humor finns även i den allra bästa filmatiseringen där en karaktär klagar över hur idiotiskt det är att mörda tjänarna, för vem ska nu passa upp på dem och laga maten, eller ens hitta maten …?!)

Halvkokt kopia

Kopior finns det många. Halvlyckade filmer, halvlyckade böcker … och många helt misslyckade. Kommissarie Morse var i ett sådant där isolerat hus där alla blev insnöade och folk blev mördade en efter en. Det var i förra säsongsfinalen av serien Endeavor. Inte gick det ihop.

Lucy Foley är en av de få som lyckats med isolerade sällskap idén. Boken Bröllopsfesten är genial. En vacker och isolerad miljö Finklätt folk som hatar varandra och fjäskar för varandra om vartannat. Och brudgummen får vad han förtjänar. Frågan är bara om det är bruden, brudtärnan, the best man, folk i tjänarstaben eller någon av gästerna som till slut sett till att hämndens timme är slagen.

Ingen fest, ingen express

I Den smarta kvinnans handbok … är miljön isolerad, men den är inte intressant, rolig eller charmig. Den är varken Lucy Foleys Bröllopsfesten eller Agatha Christies Mordet på Orientexpressen. Det är bara segt och ofestligt.

Det är sällan som böcker är fyllda av människor som är både osympatiska och ointressanta. Här är alla osympatiska. Till och med hunden. Men alla är också ointressanta. Till och med hunden. (Återigen: detta är mycket ovanligt i deckare, till och med ovanligt i romaner över huvud taget).

Folk pratar och pratar och pratar och pratar och kommer med snipiga kommentarer mot varandra. Det är mer metaforisk “backstabbing” än riktig “stabbing” på gång.

Det här är banne mig bokklubben från helvetet. Man skulle ha varnats och slutat slösa tid på att läsa när man fick veta att de läst Gone Girl tre gånger.

Alla vill leka Poirot

Så många leker “Poirot” (sic!) och håller långa monologer. Hur vågar de nämna, eller nästan nämna, mästarens namn i en så dålig och långtråkig intrig? Det är twist på twist på twist … när monologerna avlöser varandra i kapitel efter kapitel.

En av bokklubbsmedlemmarna håller långa monologer där hon pratar med sin hund. Mr. Bojangles. Det är ett namn som på var varannan rad hoppar ut mot läsaren eftersom det är så långt och omständligt mot alla andra ord på sidorna. Tanten kunde kallat hunden för Ben istället. Det hade varit bättre typografiskt. Och så hade man inte läst en lång, lång, lång och långtråkig finalmonolog med Sammy Davis Junior ringande i öronen. (Alternativt Robbie Williams, Bob Dylan, Nina Simone, Harry Bellafonte, Nitty Gritty Dirt Band …)

Hör samma sång gång på gång

Undertecknad kan inte vara ensam om att höra en sång spelas upp från början till slut inne i huvudet (och i detta fall med olika artister) varenda gång det kommer upp en låttitel i en text. I vanliga fall ger detta lokalfärg och tidskänsla … Här gör det bara att man aldrig, aldrig någonsin vill höra denna låt igen. Den är för evigt förknippad med ett gäng snipiga, tråkiga bokkaraktärer, där en av de allra mest osympatiska har en osympatisk hund.

Det är nästan omöjligt att konstruera en roman där man inte bryr sig om någon av karaktärerna. Det borde vara omöjligt att konstruera en roman där man inte ens gillar hunden. Men Victora Dowd har lyckats.

Dialogerna låter styltiga och onaturliga. Berättarrösten är styltig och onaturlig. Intrigen är långsökt och skriker “konstruktion” lång väg. Ja, intrigen är också styltig och onaturlig.

För varje Viveca Sten sjunker tusentals som en sten

Hen som gjort bokens omslag borde få en ny chans och göra ett liknande omslag till en bok som omslaget faktiskt passar till. Omslaget är snyggt och lovande. Ett par sidor senare tar det snygga och det lovande slut. Så missledande.

Victoria Dowd är advokat till vardags och det finns ofta en missriktad fördom (eller förlagsförhoppning) att jurister per automatik blir bra deckarförfattare. Det blir de inte. Tomas Bodströms bottennapp kom ut i samma veva som det här bottennappet.

För varje Viveca Sten finns det tusentals som sjunker som en sten.