LOU – hårdkokt och välspelad vildmarksaction med kvinnlig karaktärsskådis

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Anna Foerster
Skådespelare: Alison Janney, Jurnee Smith, Logan Marshall Green, Ridely Asha Bateman, Matt Craven
Land: USA
År: 2022
Genre: Action, Brott, Drama
Längd: 107 minuter
Visas på Netflix:
Betyg: 3

Kommer inte alldeles osökt att tänka på Those Who Wish Me Dead, thrillern i skogsmiljö med Angelina Jolie, när Lou rullar över tv-skärmen. Vi talar samma miljö, snarlik story och en tuff kvinna i fokus som fixar actionbiffen.

Eller om man ska prata om mannen som fixar samma biff. Tänk legendaren Sidney Poitier i åttiotalets actioness Shoot to Kill. Eller varför inte Becky, vildmarksthrillern där Kevin James skakar av sig sin myskille-image exploitationstyle med grym bravur.

Har aldrig sparkat stjärt som Jolie

Så ur den aspekten står Lou knappast ut. Vad som däremot står ut i det här fallet är det faktum att Alison Janney vad jag vet aldrig sparkat stjärt på samma sätt som Jolie gjort från och till genom åren. Men för egen del både bockar och bugar jag. Det är roligt att se denna duktiga karaktärsskådis gå utanför sin bekvämlighetszon.

Gevär mot hakan

Inledningsvis är det dock inte så roligt för hennes karaktär Lou. Vi får se henne sitta med ett gevär mot hakan i sin stuga i ödemarken någonstans i nordvästra USA. Av någon anledning. Men mordplanen kommer av sig. Istället förstår vi att kvinnan ifråga är en ensling, butter och smått otrevlig. Vi förstår att hon har ett mörkt förflutet.

Kidnappad av råe ex-maken

Precis hur mörkt kommer att avtäckas gradvis innan eftertexterna börjar. För plötsligt avbryts den självvalt trista lunken för Lous av ett händelseförlppp som sätter det mesta på sin spets. Närmaste grannen Hannah har nämligen fått sin unga dotter kidnappad. Av ingen mindre än ex-maken Philip, en rå sälle, tillika förmodad död i samband med en explosion under tjänstgöringen i armén.

En ovälkommen nyhet på många sätt. I det civila misshandlade han ex-frun utöver att avliva oskyldiga på jobbet. Så nu blir det Lous uppgift att spåra upp Philip och hans anhang i skogen och återbörda dottern till mamma Hannah.

Approachen är hardcore

Behöver det tilläggas att det går våldsamt till på vägen? Nej, tänkte väl det. Regissören Anna Foerster kör inte med några PG-13-meserier, approachen är hardcore och det är lätt att misstänka att Janney tränat och repeterat en hel del innan inspelningsstarten. Man bjuds bland annat på en tät fajtingscen i en stuga som inte går av för hackor.

Ett nöje att skåda Janney

Vad man också bjuds på är alltså som sagt avtäckande av hemligheter som legat i träda länge. För det är klart att det finns en förklaring till varför Lou är så duktig på att spåra och slåss och annat som CIA:s fältagenter är hejare på.

Summa summarum är Lou en hårdkokt, välspelad och ganska snyggt ruffig skapelse som underhåller rakt igenom. Och det är förstås ett nöje att skåda Janney. Hon är hård som få, och fullt trovärdig när det gäller gestalta det trauma hon genomlever på bästa sammanbitna sätt.