Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Maria Schrader
Skådespelare: Care Mulligan, Zoe Kazan, Patricia Clarkson, Andre Braugher, Jennifer Ehle
Premiär: 2022-11-18
Betyg: 4
I samma journalistiska grävaranda som bland annat The Post, Spotlight och, förstås, Alla presidentens män kommer She Said, om de två kvinnliga journalisterna på New York Times som bidrog till att #MeToo-rörelsen föddes och blev ett nödvändigt världsfenomen. Deras namn var och är Megan Twohey och Jodi Kantor
Fast innan Harvey Weinstein blev det obekväma namnet på allas läppar i denna skandalösa soppa stod både Donald Trump och Bill O’Reilly i debattens centrum. Den förstnämnde för den numera ökända Access Hollywood-inspelningen med repliken ”Grab them by the pussy” och dåvarande Fox-ankaret för diverse sexuella trakasserier.
Fängelsedom på 23 år
Men det var förstås filmproducenten Harvey Weinstein som utgjorde det avgörande fallet för att att #MeToo-anden slutligen skulle komma ut ur flaskan, och det var alltså Twoheys och Kantors idoga arbete som ledde till en fängelsedom för filmmogulen på 23 år för våldtäkt.
Tystnadskultur, hot och rädsla
Samtidigt är en sak säker, och det är att utan stöttandet från deras chefer på högre ort på tidningen, så hade de aldrig lyckats få in honom i en rättssal. För vad She Said visar med all önskvärd tydlighet är att tystnadskultur, hot och rädsla för programenliga lögnaklagelser av både media och gatans (internet)mobb är effektiva argument för att inte tala ut offentligt.
Märkligt skrivna lagar
Och som om inte det vore nog blir de unga reportrarna tidigt varse att märkligt skrivna integritets- och sekretesslagar ständigt sätter käppar i hjulet för deras granskning. Twohey och Kantor inser snart precis hur djupt sexismen når i samhällskroppen samtidigt som det blir tydligt hur mycket Weinsteins övergrepp affekterat de utsatta kvinnornas liv för all framtid.
Hyvens kvinnor
På samma gång är det She Said förstås som sig bör en tämligen engagerande historia. Även om man någorlunda vet hur det hela slutar sittar man ändå där i salongen och både hoppas och hejar på dem. Särskilt som Twohey och Kantor båda två verkligen är några hyvens kvinnor med ett ohejdat rättspatos. Något deras respektive make verkligen håller med om, för övrigt. De tar i alla fall hand om både barn och markservice utan knot oavsett hur många nattmanglingar i Weinstein-fallets kölvatten det blir.
Denna del av filmen ter sig möjligen väl idyllisk, men vem vet, kanske förhöll det sig precis på detta vis, så jag avhåller mig från att så tvivel här.
Omständigheter talar för sig själv
Ingen behöver dock tveka om att She Said är en viktig film. Problemet den skildrar är en realitet, och det borde ingen kunna förneka. Därmed inte sagt att budskapet slås in med slägga. Det behövs liksom inte. Själva omständigheterna talar trots allt för sig själv, så varför då ta i för kung och fosterland vad gäller agendan?
Ingen självklar klassikerstämpel
She Said har mycket att bjuda på vad gäller plussidan, således. Dock kan jag tycka att dramat ter sig en aning temperamentslöst. I det avseendet är de filmer som nämndes inledningsvis överlägsna. Klassikerstämpeln är inte självklar med andra ord. Fast en bra film är det här förstås ändå. Fattas bara annat.
