HUN – novellesamling. Skriven av Katharina Oravsky Sandström

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Du är säkert bekant med följande bortförklaringar:
Jag är visserligen far (man, bror et cetera) till xxx men när juryn där jag är ordförande, röstade om huruvida xxx skulle få utmärkelsen (stipendiet, priset et cetera), då gick jag ut ur rummet, så att beslutet att xxx skulle tilldelas detta fina pris, påverkades över huvud taget inte av min närvaro.
Eller
Eftersom xxx är chefredaktör för vår redaktion, lät vi hans bok recenseras av en medarbetare från en annan redaktion.
Eller
Visserligen är xxx min dotter (fru, syster et cetera) men tro mig när jag säger att jag kunde bedöma hennes bidrag helt och hållet utan förutfattade meningar. Jag är trots allt professionell och kan skilja mellan det familjära och det privata.

Min bortförklaring är inte lika transparent och därmed mera trovärdig. Den låter så här: Visserligen är Katharina Oravsky Sandström, författare av boken HUN – novellesamling, min dotter, men när jag läste den var det bläcksvart mörkt i rummet och dessutom blundade jag.

När jag för ett år sedan skrev om Katharina Oravsky Sandströms bok Flamingokvinden: fortaellinger om mennesker, helbred og abejdsliv nämnde jag att Katharina Oravsky Sandströms kommande bok kommer att heta HUN – novellesamling och att den enligt förlaget kommer att ges ut i maj 2022. Utgivningen blev dock 7 månader försenad, en väntan som ger en riklig belöning.

Det finns flera böcker och kända citat jag tänkte på under tiden som jag slukade Katharina Oravsky Sandströms bok HUN – novellesamling.
Ett av citaten är ”Man kan inte tala om en stoppnål utan att någon enögd djävul känner sig träffad”. Det framfördes av Fritiof Nilsson Piraten i en radiointervju.
Jag har själv varit med om att en person hörde av sig, mycket illa berörd, efter att hen kände sig ofördelaktigt avporträtterad. Det ironiska var, att jag inte hade ens en tanke på att ”avporträttera” just henom. Det är som att läsa horoskop. Ju mer allmänt det är skrivet, desto flera likheter med sitt eget liv finner människor i det. Mestadels på grund av att människan anstränger sig att känna igen sig i nästan allt hon kommer i kontakt med. Människan tolkar och tolkar och ser sig även i det porträtt som Gud skapade på himlen i form av ett moln.

”Vi släppte aldrig varandra med blicken inte heller rörde vi nåt som kunde livnära den andra.”, skriver Nobelpristagaren Louise Glück i Ararat, en självutlämnande bok om sin uppväxt och sin familj. Glücks mor är inte en sådan som barn längtar efter och Glücks syster framställs som en kantig motståndare i kampen om föräldrarnas defekta kärlek. Joanne Feit Diehl kallar Glücks stil för ”en opolitisk sorts vittneslitteratur”, en term myntad av Nobelpristagaren Ellie Wiesel. Den ”gör det möjligt att uttrycka starka känslor passionerat men reserverat och med integritet”.

Vivian Gornick debuterade som författare på sjuttiotalet. Men det var först när hennes bok Fierce Attachments: A Memoir (Starka band) kom ut 1987, som hon fångade den månghövdade publiken. I den berättar Gornick bland annat om sin mycket inflammerade relation till sin mor under sin uppväxt i Bronx. Morsan blev inte alltför glad och hotade till och med att stämma sin dotter, allt enligt en intervju med Vivian Gornick. Men så småningom, när litterära priser och utmärkelser omfamnade boken, blev morsan stolt och glad över den och till och med signerade den som om det var hon som var upphovsmannen till den, något som hon på sätt och vis även var.

Att författare beskriver sina närmaste i sina verk, är snarare regel än undantag. Några kända och vida diskuterade exempel är nyckelromanen En spricka i kristallen: roman, som Cecilia Gyllenhammar skrev under namnet Cecilia von Krusenstjerna.
Arv och miljö av Vigdis Hjorth är en annan, Om man håller sig i solen av Johanna Ekström, författarna Per Wästberg och Margareta Ekströms dotter, är en tredje.
Anna Wahlgrens dotter och Sara Danius halvsyster, Felicia Feldts mycket kritiska och avslöjande bok om sin barndom Felicia försvann, är en fjärde.
Daniel Bergman, som är son till Ingmar Bergman och Käbi Laretei skrev sin självbiografiska bok Hjärtat, men trots att den var omskriven nästan överallt, väckte den ingen debatt. Hans halvsyster Linn Ullmann, dotter till den i Tokyo-födda Liv Ullmann och Ingmar Bergman skrev romanen De oroliga, som P2-lyssnarnas jury beskrev som ”en modig, varm och ärlig roman som blir allmängiltig, trots att den handlar om en konkret familj”.

Jag har flera favoriter i denna genre. Den ena är The Glass Castle (Glasborgen) av Jeannette Walls och den andra består av sex böcker av en och samma författare, Karl Ove Knausgårds tretusen femhundrasidiga romansviten Min kamp . Denna beskrevs som en skandalsuccé där ”släkten rasade över att han skildrat dem i en ofördelaktig dager och kallade böckerna för ’judaslitteratur’ och tidningarna intervjuade alla som förekom i någon av romanerna”.

Vem äger sanningen och vem äger berättelsen?
Ett entydigt svar kan du inte få, eftersom svaret är beroende av vem du frågar. Jag har stått som förlaga till olika gestalter och gestaltningar för allt ifrån mina döttrar till Lars von Trier. Ingen har framställt mig så som jag själv skulle ha gjort. Men det är konstnärens privilegium att vrida och vända på berättelsens sanning, så länge hen inte skadar ens renommé och infogar oreparabla skador.
Konstnären äger sin berättelse även om hen övertagit den från någon annan. Den numera avlidne, tänkbara Nobelpriskandidaten W G Sebald, som inte så sällan var anklagad för stölder av andras identiteter, och för att han blandat faktiska händelser med påhitt som osynliggjorde verkligheten, skrev om det i den läsvärda samlingsvolymen Dikt, prosa, essä.
Lars von Trier skrev i sin första version av manuset till sin självbiografiska film Erik Nietzsche – De unga åren att Zelko, karaktären som var ämnad att föreställa mig, var utkastad från Tjeckoslovakien. Så här lär det ha gått till enligt Lars: Det var en mörk natt. I dess beskydd kör en polispiket fram till den taggtrådiga gränsen mellan Tjeckoslovakien och Österrike och två poliser drar den fastbundne Zelko ur bilen och kastar honom över den höga gränsbarriären med ordern ”Kom aldrig tillbaka!”
Självklart är det inte så jag klev över gränsen mellan öst och väst. Jag lyckades att rymma från landet, efter att jag två år innan misslyckades med det, och tvingades att acceptera en fängelsedom, glad att jag inte blev skjuten till döds under flyktförsöket. Lasse är konstnär och jag vore inskränkt om jag inte bjöd på mig och min flykt. Min riktiga flykt är också filmad: I filmen Vladimir og Rosa.

Du som läser texter om dig själv som stryker dig mothårs (eller medhårs), tänk gärna på den buddhistiske läromästaren Nâgârjunas 2000 år gamla råd: ”Du känner ju världen, så var likgiltig inför de åtta världsliga känslorna: att fästa sig vid om du segrar eller förlorar, om du känner glädje eller sorg, om man talar väl eller illa om dig, om vördnad eller förakt visas dig. Låt inte sådant bekomma dig!”
Självbehärskning kan aldrig vara till skada.

Katharina Oravsky Sandströms förlag beskriver Katharina Oravsky Sandströms bok HUN – novellesamling med följande ord: ”I fem noveller beskriver HUN unge kvinder, som møder udfordringer i livet.
Teksterne berør de almenmenneskelige temaer: relationer, kærlighed, familie, forældreskab, sygdom og døden. Med poetisk og malende sprog giver novellerne indblik i hovedpersonernes tanker og følelser, som mange af os vil kunne genkende fra os selv.” Det är en träffande beskrivning.

HUN inleds med ett citat från Moa Martinson;
”Jag äger inga tal, intet tretal, intet sjutal.
För mig blev livet eller döden
eller den helige ande eller stjärnan
aldrig ett, tre eller sju.
För mig blev allting uppenbarat
i kärleken.”
Sedan följer de fem noveller betitlade Farvel til en søster, Det var en sommernat, Nummer tre, Afdeling N2 och Tak.

Katharina Oravsky Sandström är mor till tre pojkar, är läkare, är forskare, är föredragshållare, är debattör, är författare. För att hinna med allt detta måste hon vara effektiv. Och det syns även på hennes författarstil. Inget ordbajseri för att fylla sidorna som gör boken till en dumbbell, utan berättelserna börjar in medias res, rakt på sak och behåller sin stramhet verket genom.
Det är mycket drabbande. Som ett slag i solarplexus. Man kippar efter andan.

Liksom exempelvis nobelpristagare Hermann Hesse är Katharina Oravsky Sandström självlärd författare och hon har dessutom en del biografiskt gemensamt med rebellen Hesse. Att vara en självlärd författare kan vara befriande, inte minst för läsaren. En sådan författare känner sig inte bunden till de strukturer och den berättarteknik som så kallade författarkurser och dessvärre även många förlag, ofta tvingar författarna till. Sådan inlärd litteraturframställning är mer ofta än inte så sällan lika upplevelsegivande som än morgonresa i bussen till jobbet. Fråga bussföraren Hugo Berglund som en dag tänkte att va fan.

Vilken av novellerna skall jag skriva om?
Jag väljer de två sista: Afdeling N2 och Tak.
Afdeling N2 berättar om en ung kvinna, Petra, mestadels kallad ”pigen”, som svimmar under en kurs i spanska när man läser en dikt av Federico García Lorca. Hon körs till ett sjukhus i en ambulans, där man konstaterar att hon bör genomgå en röntgenundersökning av hjärnan. Då denna skall ske först dagen därpå, skrivs hon in på en sjukhusavdelning. Det är dessa väntans timmar på röntgen som Afdeling N2 beskriver.

Jag hade ett oengagerat förhållande till mina föräldrar, det vill säga, jag funderade inte alltför mycket över det. Men mina föräldrar ville veta mer om mig än de redan visste och trodde att de fick känna mig bättre om de läste samma böcker som jag. Detta var strax efter att jag släpptes ur fängelset, straffad för att jag ville fly Tjeckoslovakien. Jag sade att en av mina älsklingsböcker var romanen Terra amata av den, vad som visade sig vara blivande nobelpristagare J.M.G. Le Clézio.

Terra amata handlar om karaktären Chancelade, som såg på sitt liv från födelse till döden med nästan manisk detaljrikedom. Jag drogs till minnes Terra amata när jag läste Katharina Oravsky Sandströms HUN: Hur kan hon minnas alla dessa detaljer? Det är som hon hade hela sin omgivning under starkt mikroskop. Allt är extremt synligt och i skarp belysning, och tilldelas därmed betydande betydelser. Grundstämningen i HUN är den som Leonard Cohen förmedlar i You Want It Darker. Man dras in i stämningen och man dras in i den minimala handlingen beskriven utan några känslointryck. Det som vi läsare känner är våra egna känslor, och Katharina ger oss inte några som helst hintar om vad vi bör känna. Hon låter oss inte veta var och om vi bör vara ledsna, var och om vi bör gråta. Sånt sköter den strama, objektiva, minutiöst observanta texten. (Det är mycket befriande. Sedan jag kom till Sverige, har det svenska språkets största förändring blivit överanvändning av ordklassen adjektiv: hurudana tingen är, hur de smakar, hur de låter et cetera, som om detta var något objektivt mätbart.)

Jag märker att jag funderar över hur förvärvade Katharina denna egenskap att observera, tänka och dra slutsatser? Hon var 35 år när hon skrev HUN. Vad gjorde jag när jag var i den åldern? Jag bodde i Köpenhamn och jagade festupplevelser. Några existentiella frågor brottades jag verkligen inte med. Allvaret kom i mitt liv först med Katharinas födelse. Det är som hon redan det ögonblicket visste att livet är på allvar och hon förmedlade det till mig samma sekund som världen välkomnade henne.
Några citat:
”Minder flyver højt i luften, som trækfugle. De bliver til fortællinger, bliver til løsrevne ord. Ord som bøjes, farves, pakkes ind, pakkes væk. Et eller andet sted i jer vil de ligge, fortællingerne om jeres barndom. Minderne vil være jeres, og kun jeres.” Se bokens omslag: det framställer precis det, flyttfåglars akrobatik högt uppe under den mångfärgade himlen.)

”Gad vide, tænkte pigen, hvor mange personer med kræft, dette tøj har siddet på? Hvor mange kroppe, i dette stykke tekstil, er ikke kommet levende ud af sygehuset? De må bruge et særligt effektivt middel, for at vaske død og smerte ud af stoffet.”

”Pigen kommer i tanke om dagen i første klasse, hvor de lærte, at menneskekroppen bestod næsten udelukkende af vand. Oplysningen havde gjort hende bange. Vand er så flygtigt. Det kan nemt manipuleres; hældes ud, tørres op, fryses ned, fordampes. At bestå af så meget vand føltes utrygt. Efterfølgende ville hun ikke i bad i ugevis. Hun forestillede sig, at hun ville hvirvle ned i afløbet sammen med badevandet, når proppen blev taget ud. Eller simpelthen opløses i skumboblerne og forsvinde.
Selv som voksen foretrækker hun bruseren, fremfor karbad. Hun ser sig gerne i spejlet imens. For at være sikker på, at hendes krop er intakt.”

”Måske tager vi fejl, alle os som tror, at døden er noget ondt. Noget trist. Selvfølgelig er den trist for dem, der står tilbage. Som skal leve videre med et savn. Men for den døde selv, er det måske en fantastisk, fri følelse. Eller en ikke-følelse, som når man sover rigtig dybt, uden drømme, og bare svømmer vægtløst i ubevidsthedens kropsvarme bølger. Netop den søvn er pigens yndlingssøvn. Når hun vågner op og ikke kan mærke, at tiden er gået, eller at hun har eksisteret. Hvis døden er den tilstand, tænker pigen, er der ingenting at frygte. Absolut ingenting. I døden findes intet savn, ingen anger, ingen angst, ingen sult, ingen træthed. Intet før, intet efter. Intet nu.”

”Hun ville gå hen til sine venner, til Frida, se dem alle i øjnene, give dem et hårdt kram. Ringe til Jonna, sin barndomsveninde. Til Maria. Fortælle dem, hvor glad hun er for dem. Hvor vigtig deres venskab er for hende. Det har hun aldrig nogensinde gjort, ikke sådan rigtig. Hun har tænkt på det, men ordene kunne altid vente til en anden dag. Til fremtiden.”

Jag är nästan säker på att du som läser detta citat tänker på att ”hon” handlade precis som du gör, att du snålar med dina känslor, att du inte delar dem med dina närmaste i tillräcklig utsträckning. Och så försvinner du eller de utan att ni klargjorde för varandra hur mycket ni betydde för varandra.

Jag vill minnas en historia som jag hörde som barn i Tjeckoslovakien:
En äldre kvinna frågar sin man om han älskar henne.
Han svarar, självklart gör jag det, vad får dig att fråga detta just nu efter alla dessa år?
Eftersom du inte har sagt det på åtminstone tjugo år, svarar hon.
Jag sa att jag älskar dig på vårt bröllop, gjorde jag inte det? Och så länge jag inte meddelar dig något annat, så gäller det.

I det är jag annorlunda. Mognare. Jag säger dagligen till mina kära att jag älskar dem, även om de måste tycka att de har hört det både en och tvåtusenen gånger tidigare.

Novellen Tak
Här är Tak i sin helhet: ”Tak til min familie – indfødte og nyskabte – for altid at være min største inspirationskilde.
Tak til mine kære veninder for, at I altid vil lytte til mine historier.”
Man skulle kunna förledas att utbrista att Tak inte är någon novell, utan att det är ett sedvanligt ”tack” med vilket man brukar inleda ett verk tillsammans med en dedikation. Men poängen med Tak som en avslutande novell i denna samling är, att framhäva det starka sambandet och sammanblandning mellan verklighet och fiktion.

HUN är utgiven på danska. Men HUN är en novellsamling som utan tvekan skulle omfamnas även av andra språkområden. Exempelvis det svenska. Förlaget Norstedts och översättaren Ninni Holmqvist som översatte Helle Helles de, borde skynda sig att kontakta Katharina Oravsky Sandströms danska förlag Hedwig/Mellemgaard.

HUN utkommer den 19 december 2022, men kan beställas redan nu.
HUN är utan tvekan ett meningsfullt inköp, inte minst som julklapp.

Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker

© Vladimir Oravsky