ROMÉO & JULIETTE, Malmö Opera den 5 november 2022 – en bisarr och vacker hyllning till kärleken

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Amy Lane
Skådespelare: Ksenila Proshina, Sehoon Moon, Orhan Yildiz, Alexander Roslavets, Mark Stone, Thomas Volle, Emma Sventelius, Francine Vis, Stefano Ocese, Eric Lavoipierre, Darko Nshovski, Johan Bogren
Baserat på William Shakespeares verk
Musik: Charles Gounod
Libretto: Jules Barbier och Michel Carré
Koreografi: Michael Barry
Scenografi, Kostym och Mask: Emma Ryott

Spelas fram till och med den 18 december 2022

Vad passar väl bättre än att låta världens mest kända kärlekshistoria återuppstå under allhelgonahelgen? Fram till och med den artonde december lyser Roméo et Juliette upp Malmö Operas stora scen. Och det är till paljetter och trollglans som ridån går upp. Clownfigurer i glittrigt ballerinatyll, överdimensionerade tarotkort och cirkusattiraljer fyller scenen. Det festliga inslaget är ett måste kan tyckas, eftersom vi alla vet att William Shakespeares berättelse från 1597 om det unga kärleksparet Romeo och Julia slutar mycket tragiskt.

Vi tar del av ett väl genomarbetat verk i fem akter iscensatt av regissören Amy Lane, tidigare chefsregissör på Royal Opera i London och för närvarande konstnärlig ledare för Copenhagen Opera Festival, i samarbete med scenografen och kostymören Emma Ryott. Lanes uppsättning av Roméo et Juliette är baserad på Charles Gounods (1818-1893) opera med samma namn som blev en succé direkt vid urpremiären på Théàtre Lyrique i Paris 1867 och har sedan dess varit en av de mest spelade fram till våra dagar.

Generös inställning till hur verket skulle spelas

Olycklig kärlek, driven av släktfejd, är ett återkommande tema sedan antikens dagar. I Gounods opera har detta ledmotiv ständigt överväldigat publiken i nya uppsättningar. Måhända hänger livskraften, utöver det tidlösa ämnet, även ihop med upphovsmannens generösa inställning till hur verket skulle spelas. Gounods tanke var nämligen att Roméo et Juliette skulle kunna framföras i många olika former, anpassade efter vilka sångare som medverkar, vilken publik den spelas för och hur regissören vill framföra verket.

Handling flyttad till New Yorks ljusskygga delar

Med andra ord, konstnärlig frihet premierades! Och det är tydligt att Amy Lane har tagit Gounod på orden och skapat ett verk där sången, scenografin och musiken pånyttföder varandra. Lane har visserligen, i likhet med Gounod, valt att flytta handlingen från fjortonhundratalets Verona till 1800-talets mer ljusskygga delar av New York, men hon har adderat cirkustemat.

Älskande par vallfärdar

I första aktens virvlande cirkuskitsch går mina tankar till dagens Verona och klottret som täcker husfasaderna i närheten av Julia Capulets balkong. Älskande par från världens alla hörn vallfärdar till platsen för att beskåda den kärlekstyngda balkongen och all kärleksgrafitti; kanske även lyckas skriva eller rista sina namn i närheten av platsen där tidernas mesta kärlekspar fann varandra.

Balkongen är i likhet med berättelsen uppdiktad, men trots allt har den blivit en realitet; en viktig kultplats för att leva sig in i ödet som drabbade de unga älskande. Det är här, vid balkongen, som en av operans fyra enastående duetter genomförs mellan Kseniia Proshina (Juliette) och Sehoon Moon (Romeo). Även duetten om lärkan och näktergalen som inleder fjärde akten fastnar lite extra i minnet.

Övertydlig ledtråd

Handlingen utspelas under de fem dagar då Roméo Montague och Juliette Capulet hinner förälska sig, gifta sig, tillbringa natten tillsammans och begå självmord. Skylten ”Theatre bizarre” ovanför första aktens cirkusentré blir därför en nästan en övertydlig ledtråd. Och Capulets överdådigt pråliga fest kontrasteras mot deras i övrigt hårda verklighet där vardagen präglas av skum affärsverksamhet och upprätthållandet av heder.

Våld och förtryck går före kärleken

Det är tydligt att motsatserna förtydligar det bisarra i familjernas Capulets och Montagues krav på att släktens intressen ska sättas framför individens. Kontroll, våld och förtryck tillåts gå före kärleken, med katastrofen som följd. Genom hela föreställningen löper denna kontrastverkan som en röd tråd: glädje och sorg; romantik och våld; ljus och mörker; framåtrörelse och tid för reflektion genomsyrar musik såväl som scenografi.

Förvriden logik kring det ärbara

Det är ofrånkomligt att inte dra paralleller till dagens gängkriminalitet där våld och hederskultur fortfarande existerar med sin egen förvridna logik kring vad som anses vara ärbart. Innehållet i Juliettes aria Ah, Je veux vivre< (Jag vill leva, även kallad Julias vals) blir därför av extra stor betydelse, samtidigt som den är en av operans mer kända stycken.

Hade varit välkommet med mer omväxlande scenografi

Även om handlingen är dyster och den tunga månen, som vakar över scenen, är vacker, så hade det varit välkommet med en något mer omväxlande scenografi i de fyra sista akterna. Inte minst i den andra akten där Romeo (Sehoon Moon) framför den fina arian Ah! Levè-toi soleil när han liknar Julia och sin kärlek till henne vid en stigande sol.

Höjdpunkt i tredje akten

Tredje akten är berättelsens vändpunkt. Romeo mördar Julias kusin Tybalt (Thomas Volle) och tvingas gå i exil. Trots att gängvåldet är allt annat än vackert är ensemblens gemensamma kraft i tredje akten en av operans höjdpunkter. Här utgör Malmö Operakörs mäktiga röst en fin kontrast till duetterna och de många spröda ariorna.

Roméo et Juliette är trots sin bisarra handling, en fantastisk och kontrastrik opera. Uppsättningen är Amy Lanes första regiuppdrag för Malmö Opera, men lär inte vara det sista. Och den som vill se och höra mer av skickliga Kseniia Proshina uppmanas bege sig till Rennes eller Nantes där hon sjunger titelrollen i Mozarts ofullbordade opera Zaide till våren.