ANDERS SPARRING : DAMEN MED FJÄDERBOAN – driver hejdlöst med konstvärldens självupptagenhet

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Förlag: Natur & Kultur
Serie: Familjen Knyckertz (del 6)
Illustratör: Per Gustavsson
Genre: Skämtberättelser
Läsålder: 6-9 år
Antal sidor: 60
Format: Inbunden
Utgivningsdatum: 2022-04-01

Årets vinnare av det prestigefulla Crimetime Award i barn- och ungdomsboksklassen rör sig i konstens fina (eller fisförnäma?) värld och kommer med en air av lätt julstämning … Familjen Knyckertz är fortfarande SVT:s senast sända julkalender. Vilken dubbelkupp!

Pappa Bove, mamma Fia, lillasyster Ellen och familjens hund Snuten älskar alla kupper. Undantaget från regeln är sonen Ture. Så när familjen har målat köket motbjudande ketchuprött och bestämmer sig för att göra inbrott på konstmuseet för att hitta en tavla som passar ihop med den vedervärdiga färgen är alla med på noterna. Utom Ture.

Med basker och chokladcigaretter i högsta hugg

Ture bestämmer sig för att själv måla en matchande tavla till väggarna. Med lånade färger, basker och chokladcigaretter i högsta hugg (alla vet att konstnärer röker, men det är godare med choklad …) drar Ture iväg för att hitta en bra modell. Tanten i godiskiosken! Men hon provar så mycket godis och har så svårt att sitta still att damen på tavlan till slut har åtta ben och en hel massa armar och ögon och lakritsremmar och kolaremmar överallt…

Ture signerar i alla fall stolt sin tavla med sina initialer: TK. Han har gjort sin första tavla! Det visar sig bli en tavla i dubbel bemärkelse.

Tures tavla försvinner under natten

Väl hemma är familjen inte imponerad. Och under natten försvinner tavlan och byts ut mot den fina “Damen med fjäderboan” från konstmuseet. Som fått Tures “Damen i godiskiosken” som tröstpris så att det inte blir tomt på väggen.

Ture är förkrossad för att hans föräldrar har gett bort den första tavla han själv målat. Lillasyster Ellen är förkrossad för hon sov och missade att följa med på konstkuppen.

Syskonen planerar en egen konstkupp

De båda syskonen börjar planera en alldeles egen konstkupp för att ta tillbaka Tures egen tavla – men under tiden blir Tures tavla mäkta berömd. Det sömniga konstmuseet lever upp, alla vill se och snacka om TK:s senaste djärva konstkupp. För det vet ju alla att TK står för den berömde Tristan Krakow. Och en äkta Tristan Krakow är värd mycket mer än en gammal “Damen med fjäderboan”…

Plötsligt blir föräldrarna väldigt intresserade av Tures konst. Kan han inte klämma ur sig lite fler konstförfalskningar? Kluddet är ju värdefullt!

Det där skulle en femåring kunna måla!

Alla som på konstmuseer, gallerier och utställningar stått och muttrat om att “det där skulle en femåring kunna måla …” får nu vatten på sin kvarn. Ture är visserligen lite mer än fem år, men den naivistiska principen är densamma. Utan färdigutvecklat perspektivseende blir det lite hur som helst. Och det är tydligen just det som är så eftertraktat “artsy”…

Driver med konstvärldens självupptagenhet

Boken driver hejdlöst med konstvärldens självupptagenhet och fallenhet för mystiska happenings. Vem vet, Tristan Krakow kanske är den här fiktiva världens svar på Banksy eller Damien Hirst?

Vem bestämmer vad som är värdefullt? Och varför?

Varför blir vissa namn väldigt värdefulla, medan andra inte alls blir värdefulla?

Är det konst att bryta sig in på museer och själv signera redan befintliga verk och att sätta klistermärken på dem? Det räknas som konst om det görs av en konstnär – det är vandalisering om det görs av en lekman.

Vad är konst och vad är original?

När Ture signerar sin egen tavla TK är det ett Ture-Knyckertz-original. När folk tror att det är en Tristan Krakow är tavlan plötsligt en förfalskning.

Det påminner lite om debaclet med Van Goghs tavlor, som fanns hemma hos hans läkare som själv hade härmat Van Goghs unika stil när han målade. Experter håller fortfarande på och debatterar vad som är vad. Är det läkarens tavlor är de värdelösa, är det Van Goghs … så kvalar de in bland världens mest värdefulla tavlor genom tiderna.

Och visst finns det gott om kopior av de gamla mästarna. De gamla mästarna hade förresten egna verkstäder som målade alla tråkiga detaljer (eller hela verk?) medan mästarna själva gick runt och signerade. Hur mycket som är original av mästarna och hur mycket som är gjort av lärlingar är fortfarande omstritt.

Proveniensen spelar roll

När Ture till sist får tillbaka sin tavla tycker föräldrarna plötsligt att den är underbar! Det är ju en värdefull tavla från ett museum! Mästarklass!

Vem som gjort vad och i vilket sammanhang spelar roll. Och varifrån saker kommer. En massa ovidkommande saker som inte har något med motivet att göra spelar roll för att uppnå en placeboeffekt.

Liksom var man hittar verken. Museum, galleri, gatukonstnär, femåringens klotter på köksväggen … Måla inte över med ketchupröd färg! Det kan misstas för en Tristan Krakow i framtiden!

Många skojiga irrelevanta små prylar

Bus, upptåg, förklädnader och pyssel … och en fin sensmoral om att allas konstutövande borde få räknas. I alla fall för utövarna själva. Man ska inte döma ut saker som misslyckade. Allra minst sina egna alster. Övning ger färdighet. Att ha roligt längs vägen är värt minst lika mycket som att resultatet blir fint. (Och hur bestämmer man vad som räknas som fint? Vems åsikt räknas?)

Det här är härligt skojig kuppunderhållning med det konstnärliga, kreativa hjärtat på rätta stället. Och med dubbla kupper och med nästan lika många irrelevanta små prylar som i en Jönssonliganfilm. En värdig vinnare av årets Crimetime Award. Med mys utan bjällerklang.