RED, Beta, Köpenhamn den 19 oktober 2022 – mumma för (metal)själen, modell post-grunge

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Strax efter skarven där åttio- blev nittiotal tog grungen snabbt över och sopade den lika partyglada och för all del också snyggt producerade hårfagra metallen snabbt bort från topplistorna av grungen, och skivbolagen själva såg till att påskynda processen därtill. Plötsligt blev ångest och malande gitarrer standard när band som Nirvana, Pearl Jam och Soundgarden fick personifiera (musik)smaken.

Fast festen blev kortvarig. Bara ett fåtal år senare var hypen historia. När Kurt Cobain tog livet av sig 1994 sändes en dödligt symbolisk signal om att ännu en ny tid var kommen. Post-grunge tog över. Plötsligt var det åter dags för både sångare och starka melodier att lysa, varpå band som 3 Doors Down, Bush, Creed, Godsmack och Nickelback mer eller mindre snabbt steg mot toppen med hits och flera miljonsäljare.

Otippat besök

Ja, också fanns det band som Red, combos som haft sina toppar utan att bli superstars, men som ändå kan vara väl värda att följa. Det var dock lite otippat att det Pennsylvaniabördiga bandet någonsin skulle besöka våra breddgrader med tanke på att deras inte alltför högprofilerade status på den här sidan Atlanten. Ändå är de ute på en hyfsat ambitiös Europaturné i detta nu.

”Mest intima showen på länge”

Fast informerade läsare vet förstås att storleken på denna kvälls spelställe var av det synnerligen blygsamma slaget. Skulle tippa att knappt 200 själar går att klämma in på en bra dag.

Inga sura miner eller depp kunde dock synas på den lilla scenen för det, snarare tvärtom. Istället gjorde sångaren Michael Barnes det till något positivt och framhävde det fina i att det här var “bandets mest intima show på länge”, och drog till med ett “I love it” som knorr.

starka refränger och vrål som köpargument

Mycket riktigt var inspirationen uppenbar från första till sista minuten under det en och en halv timme långa giget. Det här var helt klart ett exempel på spelsugenhet post corona, och för fans av genren tedde sig det här tveklöst som mumma för (metal)själen, model postgrunge.

Och bandet gick ut hårt och energiskt med i tur och ordning Feed the Machine, Let Go och Infidels. Alla tre förhållandevis tunga nummer med både starka refränger och vrål som köpargument. Och på tal om sistnämnda, vi talar för den sakens skull inte om vrål in absurdum med rosslig grovhuggenhet som främsta argument, utan snarare mest bara öppet känsloutspel som för att förstärka allvaret och/eller desperationen i lyriken.

Kan inte dölja faiblessen för goda melodier

Fast tyngre och ösigare än i The Evening Hate eller möjligen Death of Me blev det aldrig. Jag säger inte att bandet tedde sig stökiga här. Däremot kändes det som om det var aningen mer attack här än i andra nummer.

Samtidigt är det förstås så att kvartetten inte kan dölja sin faiblesse för goda melodier ens om de försöker, och ibland försöker de inte ens. Kvällens enda ballader Buried Beneath och lätt avskalade Not Alone utgjorde utmärkta exempel på detta. Förstnämnda skulle mycket väl kunna vara något folk som Breaking Benjamin, Creed eller varför inte Daughtry skulle ha kunnat göra.

En högre position i hierarkin

Vad jag försöker säga här, i alla fall indirekt, är väl att Red med framgång har förblivit vid sin läst, även om post-grunge i mångas ögon är lika ute som 80-taleta lika hårfagra som trots allt odödliga metal i dagens läge.

Således ter de sig också gedigna i sitt fack på ett sätt som borde renderat dem en högre position i dess hierarki. Fast att nå ut utanför sin egen målgrupp och värva nya beundrare på ett crossoverliknande sätt lär bli svårt. Fast kanske kan de sno åt sig några enstaka fans av giganterna Godsmack eller Nickelback hade det förstås varit gott nog. Tycker jag nog.