DAHMER – MONSTER: BERÄTTELSEN OM JEFFREY DAHMER – en stark mörk studie i mänsklig ondska

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Originaltitel: Dahmer – Monster: The Jeffrey Dahmer Story
Skapad av Ian Brennan och Ryan Murphy
Regi: (1) Carl Franklin, (2, 3) Clement Virgo, (4, 5, 7, 9) Jennifer Lynch, (6, 10) Paris Barclay, (8) Greg Araki,
Skådespelare: Evan Peters, Richard Jenkins, Molly Ringwald, Niecy Nash, Michael Beach, Colby French, Michael Learned, Karen Malina White, Khetphet Phagnasay, Phet Mahathongdy
Land: USA
År: 2022
Genre: Biografi, Brott, Drama
Längd: 47-63 minuter (10 avsnitt)
Betyg: 4

Ibland kan en tillfällig händelse framstå som en uttänkt tanke. Som när jag i våras råkade sitta framför tv:n efter att ha avnjutit en film, och nästa skulle till att börja direkt efter. My Friend Dahmer var titeln på rulle nummer två denna kväll, en skapelse i typiskt amerikansk idétradition, som avhandlade framtida massmördaren Jeffrey Dahmers ungdomsår. På det här stadiet hade han inte tagit livet av någon än, men märklig, udda och oförmögen att passa in var han uppenbarligen redan då.

Allt detta går igen i Dahmer – Monster: Berättelsen om Jeffrey Dahmer, vilket betyder att sådant som det dysfunktionella hemlivet med ständigt grälande föräldrar, det skumma intresset för överkörda djur och ett tidigt uvecklande av ohälsosam alkoholkonsumtion är vitala inslag även här.

Hela historien från A-Ö

Fast meriterade serieskaparna Ryan Murphy (American Horror Story, Ratched) och Ian Brennan (Glee, Scream Queens), berättar förstås hela historien från A-Ö under de nästan nio timmar som det hela pågår. Eller, kanske inte direkt från A-Ö. Snarare hoppar de i handlingen och pusslar ihop bitarna efterhand. På ett välavvägt och inte alls uppskruvat och hysteriskt sätt, bör tilläggas. Man skulle kunna uttrycka det som att de gradvis bygger upp både spänningen och bilden av Dahmer fram till det lika oundvikliga som välförtjänta slutet.

Sedan är det ju för all del så att det inte alltid är så att hopp i tiden känns vare sig så lyckade eller nödvändiga. I värsta fall kan det till och med vara ett tecken på slött berättande. Men i fallet Dahmer får man nog säga att greppet i sig utgör ett tämligen klokt tilltag.

Granne hör elverktyg och skrik

Här kastas man nämligen direkt in i lejonets kula så att säga. Året är 1991, och slutet på Jeffrey Dahmers mordorgie närmar sig sitt slut. Det inser han inte själv, men grannen intill, Glenda Cleveland. har otaliga gånger ringt polisen utan att få respons. Hon kan inte sova eftersom hon hör både elverktyg och skrik mitt i natten samtidigt som lukten via hennes ventilationsanläggning är outhärdlig. Cleveland känner på sig att hemska saker händer hos Dahmer, och hon har rätt.

En hemsk odör

Men som sagt, slutet är nära. När senaste utvalda offret Tracy Edwards fattat misstankar över en jättetunna i sovrummet som ger ifrån sig en hemsk odör, och sedan lyckas fly skrikande efter att ha blivit hotad med en kniv och fått höra Dahmer lugnt yttra ”Jag vill höra ditt hjärta, för jag tänker äta upp det”. Något ätande av människohjärta blev det dock inte för seriemördaren denna gång. För den halvnakne Edwards påkallade en stund senare till sig en polisbil, och resten är kriminalhistoria av värsta slag.

Faiblesse för överkörda djur

Vidriga grejor? Tala om det. Men så stod det också tidigt klart att den lille Jeffrey inte heller var riktigt som andra barn. Fascinationen för död och äckel fanns där tidigt. Han var förmodligen den ende som tyckte det var kul och intressant att dissekera grodor på biologin.

Också var det det här med faiblessen för överkörda djur. Ofräscht javisst, men när nu den annars ofta frånvarande pappa Lionel såg att den udda tonårige sonen äntligen var intresserad av något, så ville han gå den uppmuntrande vägen.

Fast vad hjälpte väl det. Om förhoppningen fanns att sonen skulle satsa på att bli något där fascinationen för ”blood and guts” och kroppsdelar kunde användas i normala sammanhang, typ som allmänläkare, obducent, rättsläkare, balsamerare – eller något vettigt vad som helst, så förvandlades denna till besvikelse avsevärt mer än en gång under årens lopp.

Första mordet var misstag

Att blyge obekväme Jeffrey skulle kunna bli massmördare fanns dock fullt förståeligt inte på kartan, och faktum är att det första mordet 1978 på artonårige liftaren Steven Hicks lär ha varit ett misstag. Säger han i alla fall själv, och det är också så det är skildrat i serien. Men å andra sidan; hur många om ens någon kan överleva efter två slag i bakhuvudet med full kraft medelst en 4.5 kilos hantel? Jo, det gjorde förvisso Hicks, men sedan blev han likväl strypt till döds.

Därefter rullade det på. Men först nio år senare. Ett ragg på ett hotell i hemstaden Milwaukee togs av daga i en fylledimma, något Dahmer sade sig inte ha det minsta minne av.

Monstret hade kommit ut ur flaskan

Så här långt får man också intrycket av att Dahmer ville hålla sina sjukliga drifter i schack, men i och med andra mordet hade monstret kommit ut ur flaskan. Fortsättningsvis hade Dahmer en självklar rutin där offret efter att ha lurats följa med honom hem, drogades, mördades, oftast via strypning för att slutligen styckas innan valfria delar sparades i frysen alternativt slängdes i ett syrabad för att upplösas.

Permanent undergivna

Tilläggas ska också att inslag av både nekrofili och kannibalism förekom, liksom fyra offer Dahmer borrade hål i skallen på bara för att sedan hälla saltsyra eller kokande vatten i det samma. Allt för att göra dem permanent undergivna. Så länge de nu levde.

Det yngsta av dessa offer Konerak Sinthasomphone var bara fjorton år när han föll offer för Dahmer. Hans familj var Laotiska flyktingar som kommit till USA för att skapa sig ett bättre liv, men de repade sig aldrig från sorgen.

Chock och trauma

Detta är för övrigt inte det enda skildrade exemplet i den här serien på de tragiska konsekvenser som uppstod i kölvattnet av Dahmers bestialitet, och det har upphovsmännen varit noga med att vi i tv-soffan inte ska glömma. För någonstans är det här i hög utsträckning också en historia om den chock och det trauma som både den närmaste omgivningen och allmänheten åsamkades när det kom fram vad som hade försiggått i seriemördarens sunkiga lägenhet.

Inget vältrande i grafiska detaljer

På samma sätt är Dahmer inte en serie som gottar sig i de blodiga brutaliteterna. Visst, det bjuds på våld, men det vore synd att påstå att Murphy och Brennan gått in för att vältra sig i grafiska detaljer. Det behövs liksom inte, man förstår graden av brutalitet ändå. Det här är ingen skräckfilm avsedd att kittla, snarare en mörk studie i mänsklig ondska.

Följaktligen är det här också en tämligen obehaglig historia att skåda, och ovana tittare kan nog från och till känna sig opassliga av det Murphy och Brennan serverar.

Svår balansgång mellan det seriösa och spekulativa

Men är då Dahmer spekulativ, undrar den kritiskt tänkande vän av ordning? Nej, absolut inte, blir mitt raka svar. Visst, det här är inget för de nervsvaga, som det hette på ”videovåldets” glada 80-tal. Det är en självklar sanning.

Samtidigt har det alltid varit en svår balansgång att vandra mellan det seriösa och spekulativa när ämnet så lätt kan sensationaliseras. Men någonstans blir jag störd när man som vissa utländska kollegor klandrar serien för att den inte målar upp en fullständig bild av samhällsklimatet eller går ännu mer på djupet med sådant som AIDS-katastrofen, ekonomiskt utsatta och likgiltiga, rasistiska och/eller homofoba poliser. För övrigt tycker jag nog allt detta trots allt framgår rätt tydligt som det är.

För mörkt och sorgligt för eufori

Sedan kan jag också känna allt det där kräver en annan historia om det är en bredare bild av detta man är ute efter. Vad gäller polisproblematiken är det bara att titta på den starka snutserien The Shield som rullade i sju säsonger från 2002 och framåt för att se eländet både på bredden och i alla fall, hyfsat på djupet.

Men tillbaka till Dahmer. Vad blir domen, tro? Ja, man kanske inte kan säga att euforin infinner sig under tittandets gång. Det är det hela för mörkt och sorgligt för, men ingen kan säga annat än att det här ter sig både fängslande och realistiskt på ett hemsökande sätt som är svårt att undgå. Välgjort om än inte tjusigt som annars är nog frasen jag söker här. Det är trots allt en Ryan Murphy-skapelse vi pratar om.

Kanske dags för Emmynomineringar

Slutligen är det på sin plats att sända en eloge till Evan Peters i titelrollen för sin obehagligt hudnära rolltolkning. Samt för alltid lika sevärde Richard Jenkins som den inte alltid så perfekte pappa Lionel med noll aning om vad sonen sysslade med i sin ensamhet. Kanske dags för Emmynomineringar för båda när den tiden kommer?