THE CURE, Royal Arena, Köpenhamn den 14 oktober 2022 – solid (band)insats, imponerande låtlista och alltjämt stark röst

Klicka på bilden, för att se hela bilden

En fullsatt arena välkomnade The Cure på Royal Arena på den sjätte showen av 44 på deras Songs of a Lost World europeiska turné, som täcker in hela 22 länder.

Innan huvudbandet äntrade scenen värmde The Twilight Sad upp publiken. Precis som 2016 agerar postpunk-/indierockbandet förband på alla spelningarna. Skottarna har hållit på sedan 2003, och rutinen syntes. Inte minst frontmannen James Graham bidrog med energi och starka sånginsatser.

Rörande framträdande av ny sång

The Cure intog scenen före utsatt tid och öppnade med Alone och Pictures of You, sista singeln från 1989 års utgåva Disintegration.

En stund senare plockade Robert Smith fram flöjten och manade på publiken i Burn, sången som en gång i tiden skrevs speciellt för filmen The Crow. En annan höjdpunkt kom några nummer senare i form av ett rörande framförande av nya sången Prayers for Rain från bandets kommande och ännu obetitlade album. Passande nog ändade setet sedan så småningom med End Song.

Obskyra saker dammades av

Men det skulle komma mer. Mycket mer. Nästan lika många nummer avverkades nämligen som extranummer som under det ordinarie setet. Och repertoaren skiftade onekligen. Först dammades några obskyra saker av, varav The Figurehead var först ut. En låt som Smith gärna erkände att bandet inte spelat på många år.

Samma sak gällde för Charlotte Sometimes, ytterligare en låt som enligt uppgift inte spelades live särskilt ofta.

Kan fortfarande nå de höga tonerna

Fast när det andra sjoket extranummer väl drog igång kom också hitsen och favoriterna. Som Lullaby och Friday I’m In Love, en pophit värd namnet som fick publiken att uppvisa sin dansförmåga.

Värt att notera på detta stadium i konserten var att Robert Smith, till skillnad från många andra sångare som varit aktiva lika länge inte tappat rösten. Hans röst idag är snarlik den som hördes redan på 80-talet. Hans hår må vara grått i dessa dagar, men Smith kan likväl fortfarande nå de höga tonerna. Sedan kan man förvisso ha synpunkter på den sparsamma scenografin, men i Smiths närvaro kommer allt sådana i andra hand.

Två givna fanfavoriter

Totalt bjöd kvällen på hela 28 sånger och två partier extranummer, och alltihop rundades av med två givna fanfavoriter, Just Like Heaven och den tidiga klassikern Boy’s Don’t Cry. Det var en imponerande låtlista som täckte in en drygt fyra decennier lång karriär.

Pågick i 200 minuter

Sedan må the The Cure ibland blivit kritiserade för att deras konserter är för långa, men i egenskap av äkta fan var det lätt att känna njutning av varenda en av de 200 minuterna som det hela pågick. Bandet bjöd på en solid insats, och Smiths röst får en definitivt att längta efter mer.

Skriven av Kathleen Sauret

Klicka på valfri bild för att se bildspelet.