Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Originaltitel: Avec amour et acharnement
Regi: Claire Denis
Skådespelare: Juliette Binoche, Vincent Lindon, Grégoire Colin, Bulle Ogier, Issa Perica
Premiär: 2022-10-14
Betyg: 3
Ett bad i havet en solig dag. Ett par uppvisar tydligt att de hyser synnerligen ömma känslor för varandra. De håller handen under vattnet, omfamnar och kysser varandra med passion. Väl hemma i sin lägenhet älskar de. Om inte detta är kärlek, vad är det då, så säg?
Detta är öppningen på välrenommerade Clare Denis nya alster Kärlekens labyrinter, och om nu detta ter sig väl idylliskt för att vara sant, så har ni helt rätt för er. Däremot utgör titeln en varudklaration som är ”right on the money”. För kärleken är verkligen en labyrint som ter sig nästan omöjlig att ta sig igenom. Åtminstone om ambitionen är att ta sig igenom den helskinnad. Det verkar i alla fall vara budskapet. För den kostar, och den är komplex så in i helvete.
Tillsammans för evigt
Något Denis visar med all önskvärd tydlighet. Vilket det badande paret här ovan i sin tur illustrerar senare i filmen på ett närmast plågsamt sätt. Alltså inte hela tiden. För initialt framstår Sara och Jean mest som lyckliga. Så har varit fallet i sisådär nio år. Det är den tid som har förflutit sedan Sara lämnade sin förra kärlek Francois och Jean sin numera helt frånvarande fru. Sedan dess har paret hittat ett lugn och en övertygelse om att de ska fortsätta vara tillsammans, förmodligen för evigt.
Känslor från förr vaknar
Men så dyker Francois upp igen. Av en händelse ser Sara honom ett ögonblick på avstånd, varpå känslor från förr tycks vakna. Därefter bär det sig inte bättre än att Jean får ett erbjudande om att åter arbeta för och med Francois, som de gjorde förr om åren. Jean tvekar med tanke både på kopplingen tll Sara och det faktum att han hamnade i fängelse av en för oss okänd anledning senast de arbetade ihop.
Gammal kärlek rostar inte
Fast Sara stöttar honom, och Jean behöver jobbet. Samtidigt gör detta att Francois åter blir en del av bådas liv, och det är inte något bra. Ska det visa sig. För gammal kärlek rostar inte, som det heter i det klyschiga talesättet.
Omöjligt att gå tillbaka
Eller är det där bara en illusion, kanske är det snarare på sin plats att hävda att allt som glimmar faktiskt inte är guld istället. Vem vet, det är inte min sak att avgöra. Däremot kan man väl säga som så att på ett visst stadium i Kärlekens labyrinter ter sig det prospekt som stavas ”Gå tillbaka till hur det var förut” omöjligt.
Komplicerat och infekterat
Två stycken är ett party, tre är en folkmassa heter det ju om man nu grovt översätter ett engelskt talesätt, och konsekvenserna av detta blir tydliga i ett meningsutbyte mellan Jean och Sara när Francois intåg i gemenkapen börjat tära på relationen.
”Det förflutna återvänder, men det är övergående”, försäkrar den sistnämnda, varpå Jean kallt replikerar ”Om det förlutna är tillbaka lämnar jag plats åt det”.
Ja, ni förstår själva. Det blir både komplicerat och infekterat. För kärlek är som sagt inte lätt. Både sårade och motstridiga känslor samt högljudda känslostormar präglar Kärlekens labyrinter. Många av dem är logiska, andra inte överdrivet så. Men det är så kärleken är. Den får folk att agera både irrationellt och crazy. Allt detta visar Denis, och det är inte sällan plågsamt att skåda, men också sorgligt och rörande.
Några varv för mycket
Samtidigt är jag inte så säker på att det här är en alldeles helgjuten skapelse. Någonstans kan jag tycka att Denis drar dramat några varv för mycket och länge.
Sedan kanske det kan te sig överdrivet att använda ett ord som melodramatisk för att beskriva det hela, men jag tycker nog tendenser till något åt det hållet finns här.
Skådespeleriet överträffar filmens kvaliteter
Det betyder inte att jag inte kan uppskatta ambitionerna och komplexiteten i denna tämlligen tunga sak. Men i min bok går det ändå inte att komma ifrån att skådespeleriet av trion i centrum, Juliette Binoche, Vincent Lindon och Grégoire Colin faktiskt överträffar filmens kvaliteter med god marginal.
