Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: David Gordon Green
Skådespelare: Jamie Lee Curtis, Andi Matichak, Rohan Campbell, Will Patton, Kyle Richards
Premiär: 2022-10-14
Betyg: 3
Titeln säger det mesta. Det är över. Jamie Lee Curtis karaktär Laurie Strode har utkämpat sin sista strid i sin hemhåla Haddonfield. Det har i alla fall medförfattande regissören David Gordon Green redan lovat. Trilogin som inleddes med 2018 års nystart Halloween, och fortsatte med förra årets Halloween Kills har i och med denna senaste installation fått sitt slut. Verkligen, mumlar säkert den skeptiske för sig själv. Men slutbilderna kan hur som helst inte vara mycket mer definitiva än de som här serveras.
Samtidigt ställde jag liksom många andra frågan innan premiären hur man i all sin dar skulle kunna sätta punkt på ett vettigt sätt. Nu har vi svaret, och det ter sig inte riktigt som förväntat. Ovanligt mycket story och drama präglar denna skapelse för att vara en slasher. Omsorg om tagits vad gäller karaktärerna utan att för den sakens skull softa de programenliga våldsinslagen.
Det behövdes något annat
En utmaning förstås, och även om jag nu kan tycka att den utökade historien som används för att skapa denna dramatik känns aningen krystad, så är det inte svårt att inse poängen. För ärligt talat; efter den raka, ovanligt brutala Halloween Kills behövdes något annat, något som kunde vara utmärkande som avrundning.
Något man faktiskt lyckats med, och det är förstås inte fy skam. Däremot vore det synd att påstå att slutresultatet som sådant är helgjutet. Men det är ändå lätt att inse det fyndiga i att introducera en ny barnvakt, som råkar illa ut. Om än inte på det sätt som är förväntat.
Är paria i samhällets ögon
Möt Corey, som utsätts för ett prank av snorvalpen han vaktar på allhelgonaafton 2019 när han blir inlåst på vinden. Corey får panik, vilket leder till en ”freak accident” där barnet störtar mot sin död på hallgolvet framför sina föräldrar.
Tre år senare är Corey likväl en fri man eftersom anklagelserna för dråp i kölvattnet på händelsen lades ner. I samhällets ögon är han dock paria. Således är mobbning och hatfyllda blickar vardagsmat för honom. Samtidigt håller Laurie Strode slutligen på att repa sig från det trauma som hon alltid plågats av ända sedan den där allhelgonanatten 1978. Hon skriver på sina memoarer och börjar äntligen – det är på tiden – se ljuset i tillvaron.
Samförstånd med Michael Myers
Något Corey inte gör. Men de har likartade erfarenheter, kopplingen till Michael Myers finns där. Skillnaden är dock att ynglingen ifråga dras åt den mörka sidan. Så när han någonstans halvvägs in i handlingen av en händelse möter Michael Myers alias ”The Shape” i Haddonfields undervegetation efter att åter ha konfronterats av småstadens mobbare finner de ett uppenbart om än tyst samförstånd.
En romans med dåliga odds prunkar dessutom i bakgrunden, vilket komplicerar saken ytterligare. Sedan ska förstås allt detta leda till den slutliga striden mellan Laurie Strode och Myers som alla kräver och förväntar sig.
Har inte alltid respekterat originalets visioner
Slutresultatet av sammandrabbningen torde i sin tur vara uppenbar, och slutklämmen där Myers mals ner i sina minsta beståndsdelar borde få alla att inse att Halloween-franchisen i och med denna film verkligen är över. I sådana fall är det vackert så. För någonstans kan jag tycka att Halloween Ends utgör en rimligt värdig avslutning på en filmserie som inte ens ur sina mesta harcorefans perspektiv alltid respekterat de visioner upphovsmannen John Carpenter hade med sitt 70-talsoriginal.
Större ambitioner krävdes än en renodlad ”bodycount”
Sedan är det lätt att se att de mest blodtörstiga av slasher-fantaster förmodligen inte uppskattar denna films försök till karaktärsutveckling som i alla fall vissa figurer begåvats med. Men som sagt, lite större ambitioner än en renodlad ”bodycount” krävdes denna gång för att ge ett bokslut värt namnet. Ett bokslut där hyfsat ljus kan nalkas vid horisonten, dessutom.
