Klicka på bilden, för att se hela bilden
Hon är tillbaka, Sophie Zelmani. Med sitt fjortonde album. Det första på fem år. Så långt uppehåll har hon aldrig haft. Men som vanligt är det mesta sig förstås likt. Det är soft, lågmält och utan minsta tillstymmelse till brösttoner. Och Lars Halapi sitter förstås i producentstolen. Som alltid.
Fast det är klart, titeln ter sig förstås ovanligt frank och tydlig. Som ett statement. Men endast tokfransar längst ut på vardera sidan at det politiska spektrat lär ha något att invända mot ett påstående som The World Ain’t Pretty. För världen är verkligen inte vacker i dagens läge. Snarare bindgalen.
Förvånansvärt poppig skrud
Men tro nu för all del inte att vokalissan skriver om maktkåta diktatorer eller folkvalda ledare som gör sitt bästa för att underminera demokratin för det. Titelspåret är i stället ännu en kärlekssång, denna gång i en förvånansvärt poppig skrud, där sångens protagonist tydligt antyder att världen är så mycket bättre när partnern är nära.
Troheten består
Nu undrar måhända vän av ordning lite naivt om Zelmani gått all in i det vuxna popspåret. Det är klart hon inte har. Troheten mot singer/songwriter-rötterna består. Däremot kan man märka både att tempot ofta är något högre och ljudbilden fylligare. Den akustiska gitarren är inte lika påtaglig längre även om den alltjämt är en självklar del av helheten.
Givna argument för inhandling
Sedan går det inte att komma ifrån att det här är ett album som lever högt på sina starka melodier. Sådant som What if, en light uptempo-sak med vispande på trumskinnen, vemodiga Do You Remember med sin smakfulla countrytouch, sött, melankoliska One Man’s Kiss och Do Something, en tjusig pianoballad med körande i refrängen fungerar som givna argument för att inhandla detta album i valfritt format.
Tummen upp för helheten
Utöver detta noterar jag också att Lars Halapis subtila produktion ter sig fylligare och roligare än på länge. Så tummen upp för det också. Samt en lika stor tumme för The World Ain’t Pretty som helhet. Det här är förmodligen det starkaste Zelmani fått ur sig på länge.
Du kanske gillar:
LINDA STRÖM, Utan Skyddsnät, utan Gud (Promising Records/Warner)
NIK KERSHAW : OXYMORON (Audio Network) – kanske det starkaste sångaren någonsin fått ur sig
JACKSON BROWNE : DOWNHILL FROM EVERYWHERE (Inside Recordings) – inspirerat och högst övertygande från den åldrande västkustrockaren
MICHAEL BUBLÉ : HIGHER (Reprise) – det bästa sångaren fått till på ett tag, vilket inte vill säga lite
