STRATOVARIUS Jens Johansson: “Ska vi spela in nytt vill jag se att vi har på fötterna vad gäller låtarna”

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Väntan har varit lång. Hela sju år har det tagit för Stratovarius att följa upp 2015 års utgåva Eternal. Så lång tid har aldrig förflutit mellan releaserna. Snarare tvärtom, hela femton album har det blivit under 33 års skivutgivning. Men nu är finnarna tillbaka. De har liksom otaliga andra combos trots allt överlevt en frustrerande pandemi, och Survive är mycket riktigt också titeln på det nya verket.

Samtidigt är det uppenbart att bandet gjort mer än bara överlevt. I alla fall tycker gruppens svenske klaviaturspelare Jens Johansson det.

– Ja, jag tycker låtarna är bättre den här gången. Vi tog tid på oss att skriva innan vi lovade något. Vid tidigare tillfällen har processen om ett nytt album drivits på utifrån, och då blir det som att sätta vagnen före hästen. Men det är ju inte skivförsäljningen som är basen längre. Därför kände jag att vi borde ha en uttänkt strategi den här gången. Något jag inte tyckte vi inte hade med förra skivan.

Alla i bandet är utspridda

Jens berättar att man började skriva till Survive kring 2017 ”typ”, men det är svårt att få ordning på arbetet nuförtiden eftersom alla är så utspridda geografiskt, menar han. Själv bor Jens i Malmö, men gitarristen Matias Kuplainen bor numera på andra sidan jordklotet, i Brasilien. Något som blev till ett problem när covid 19 drog över världen och denne befann sig i Uruguay – eller möjligen Paraguay – dagen innan lockdown.

Drivs inte av att göra ny musik längre

Något som förvisso orsakade en del problem, men som Jens säger; bandet kunde om inte annat arbeta i sitt eget tempo den här gången. Samtidigt är det ett faktum att uppehållet mellan album blev exceptionellt lång för att vara Stratovarius.

– Det har väl varit typ två år mellan skivorna med undantag för två långa break, ett mellan 2005-2009 i samband med att Matias gick med, och sedan detta från 2015-2022. Men min tanke är att vi inte drivs av att göra ny musik längre, så ska vi spela in nytt vill jag se att vi har på fötterna vad gäller låtarna.

För kort deadline med förra plattan

Något Jens menar att man inte hade med föregångaren. För inte nog med att bandmedlemmarna hade suttit och skrivit var för sig istället för tillsammans, i en slags diskuterande samförstånd, man hade gett sig själva en för kort deadline också.

– Vi skulle åka runt Europa och lovat en ny skiva innan dess. Då är det svårt att backa ur. Så den här gången sade vi att vi inte lovar något. Sedan tog vi det i sakta mak ett par år.

Eldade upp bilar

– Men på tal om att backa ur. Ni hann i alla fall med att avsluta en stor turné i Sydamerika innan pandemin, har jag förstått?

– Javisst, och det hjälpt ju också rent finansiellt. Det var ganska lukrativt, men det var på håret det gick helt åt helvete. Det var upplopp i Chile eftersom de hade höjt priset på något med 80 öre. De eldade upp bilar och så. Många band fick bara packa och åka hem.

Folk vällde över en barriär

– Sedan spelade ni på något som heter Knotfest också?

– Knotfest var i Mexiko, och då hamnade vi ur askan i elden. Det funkade för oss, men där vällde folk över en barriär på arenan. Vi körde därifrån när den gick åt helvete, vi hörde smällen. Dom har ett system i Sydamerika där man säljer VIP-biljetter vid scenen. Men 200 meter bort är biljetterna billigare, och där var det en barriär som någon upptäckte hängde lös. Fast vad de som rusade fram mot scenen inte tänkte på var att giget kunde bli inställt då.

Mer lössläppt i Sydamerika

Vilket också hände, för övrigt. Med väsentlig förstörelse som följd. Bland annat blev trumsetet och en flygel på scen uppeldade. Dålig koll från arrangörens sidan, menar Jens. De hade ingen aning om vilken sorts band som spelade, vilket de borde haft.

– Det är ju mer lössläppt i Sydamerika. Folk blir mycket vildare under konserter. Men shit happens, som det heter.

Skakigt på live-marknaden

– Ändå hade ni rent allmänt tur under den här tiden. För ni hann trots allt turnera innan pandemin slog till. Till skillnad från många andra?

– Ja, Nightwish hade en jättebra skiva ute i april 2020, och de skulle göra åttio gig i Kina och sedan åka till USA i en och en halv månad. Så det var jäkligt surt. Men det gick ju inte att genomföra då. Sedan är det ju också så nu att det är skakigt på live-marknaden. Det är svårt att få folket upp ur soffan. Man såg det på valet också. Folk har fått torgskräck. Ändå var våra restriktioner mindre hårda än på andra ställen.

”Folk har orimliga förväntningar och inget vett”

Fast som man brukar säga, the show must go on, och sommarens turnéschema med Stratovarius får sin fortsättning med ett antal gigs från 1 oktober och fram till första veckan i december. Och Jens är med på färden. Precis som han alltid varit. I alla fall ända sedan 1994. I dagens laguppställning har bara sångaren Timo Kotipelto varit med längre under bandets 37-äriga existens. En prestation i sig, får man säga. Men förklaringen ter sig ganska odramatisk när han berättar varför.

– Det är ju, vad ska jag säga… sångaren har varit med ännu längre, och det är väl av samma skäl för oss båda. När jag kom med var jag ganska erfaren, så jag var med och styrde bort oss från de värsta problemen. Folk har orimliga förväntningar och inget vett, så i början när vi diskuterade bestämdes att alla i bandet skulle dela lika, och det gjorde mycket för stabiliteten. På så vis kunde vi slippa vi och dom känslan. Det är sådant som fräter, och då kan allt gå åt helvete. Därför är det mycket bättre att ta smällen och spela in en ny skiva om alla får ta del av intäkterna efteråt för att motivera folk. Det är lättare att ta ett stort beslut om ingen annan vinner mer på det.

Förfrågan om att spela i Rainbow

Det där är så sant som det är sagt, men allt som rockar i Jens liv är förstås inte Stratovarius. Det är omöjligt att prata om och med honom och inte glida in på två andra namn i hans långa (rock)liv, de långt ifrån okända Yngwie Malmsteen och Ritchie Blackmore. Den sist nämnde till vardags given chefsdesigner för både medeltidsbandet Blackmore’s Night och klassiska hårdrockarna Rainbow. ”Regnbågen” hade dock legat i träda i nästan tjugo år när Jens plötsligt fick en förfrågan om att vara med i en helt ny upplaga av bandet.

– Jag tror det hade att göra med att jag hade spelat på en Blackmore’s Night-skiva på 90-talet, så jag tror att *Candice och *Carole frågade runt. Så det var nog på rekommendation av kvinnorna i Ritchies liv jag blev tillfrågad. Sedan vet jag inte om det är ett avslutat kapitel, det har inte blivit officiellt. Det kan mycket väl plötsligt komma ett mail där han frågar om jag är ledig i juni.

Blackmore’s Night en prioritet

– Men i början blev det väl aldrig en regelrätt turné, bara lite spridda skurar?

– Det var på tal redan 2015, men då hette det ”Ritchie måste spela på det och det slottet då”, så Blackmore’s Night är helt klart en prioritet medan Rainbow är mer som ett källarprojekt. Sedan kan det ändå bli så att managern i panik får styra upp och boka den där arenan för 20.000 som ligger nära ett slott.

”Vi är väl inte Mötley Crüe”

– Kanske inte den ideala situationen?

– Nej, men jag har insett att fokuset är mer på Blackmore’s Night i USA nu medan Rainbow är en sommargrej. Men jag känner ingen sorg för det. Rainbow är en bräcklig grej, och jag förstår att Blackmore’s Night ligger närmare Ritchies hjärta.

– Men med tanke på den utgångspunkten, hur funkade det då för honom att helt plötsligt gå tillbaka till hårdrocken igen?

– Han var ju lite tveksam första repet. ”Det låter för starkt här, kan vi inte ha mandolin istället”, sade han. Och ”Vadå dubbla bastrummor, vi är väl inte Mötley Crüe”. Han tyckte nog det var kul ändå, men det var en ”learning curve” för honom.

Inget Rainbow utan Ronnie Romero

– Sedan blev jag personligen lite besviken över att det inte blev någon återförening med gamla Rainbow-medlemmar som Tony Carey, Graham Bonnet och Joe Lynn Turner, men jag måste ändå säga att jag gillar Ronnie Romero som sångare?

– Ja, hade det inte varit för honom hade det här inte hänt. För Ritchie föll alla bitarna på plats med honom. Det var nyckeln, och Ritchie kunde säga vad som helst till honom. Han sade bara okej. Hade Joe Lynn Turner varit med hade det blivit en massa tjafs, och Ritchie gillar inte det.

Borde känt Ritchie bättre

– På tal om Joe Lynn Turner, jag intervjuade honom vid något tillfälle när återföreningen var på tapeten, och då berättade han att han ringt upp gamla Rainbowmedlemmar om detta, och att alla varit positiva till att ställa upp om det blev av. Däremot kom han aldrig fram till Ritchie.

– Jag vet, men jag tycker på något sätt han borde känt Ritchie bättre än att göra så. Även om det nog varit lättare att få till det innan Candice-tiden. Men Turner insåg inte heller att Ritchie haft fötterna i medeltidsmusiken i 25 år nu, och så skulle han ordna ihop Rainbow. Jag menar, vi fick lirka med honom för att få använda bastrummor.

Inget positivt att säga om Joe Lynn Turner

Jens antyder på ett ett föga subtilt sätt att det aldrig kunnat bli aktuellt med Joe Lynn Turner i Rainbow igen. Klaviatur-virutosen var precis som trummande brodern Anders en gång i tiden med i Yngwies band samtidigt som sångaren, och han har inget positivt att säga om honom, om ens något.

– Jag och han hatade varandra i Yngwies band. Han pratade om spirituella saker och hade utläggningar om tyska militärbaser på baksidan av månen. Han gick på som en kvarn var tionde minut, och han var till hundra procent allvarlig. Det var exakt som den där filmen Iron Sky. Hade det sedan funnits plattjordsförespråkare då hade han säkert hoppat på det också. Vad fan som än fanns hakade han på, typ kristaller och all jävla skit.

Ville få bort bröderna från bandet

– Allt det här har jag inte alls hört talas om tidigare?

– Sedan ville han ha bort oss från bandet också. Det hade varit lättare och kontrollera Yngwie då. Han såg mig och Anders som progressiva svenskar. Han ville ha Journey, göra mer kommersiell musik. ”Va fan, jag ska döda dvärgen”, sade Yngwie när han fick reda på det.

Fick Yngwie att sluta supa

Detta för oss inte alldeles osökt in på Yngwie Malmsteen fullt ut. Jag berättar initialt om det egohaveri som beskådades i Las Vegas för ett mindre antal år sedan då gitarristen hade förvisat sitt band till uppskattningsvis 25 procent av scenen på vänster sida medan han själv malde ändlösa gitarrsolon och gjorde kickar upp i luften framför en vägg av förstärkare. Tala om alienerande av publiken och att slösa bort sin karriär å det grövsta, var och är blir min slutledning än idag. Så mycket bättre det blivit om gjort en vettig show där samspelet med bandet lyft huvudpersonens insats istället.

– Ja, så är det ju. Men det är också så att Yngwie lever i symbios med sin fru April. Samtidigt är är det hon som räddat livet på honom. Hon fick honom att sluta supa. Hon tog honom i örat lite grann. Han hade inte varit förmögen att göra det själv Så för mig får han gärna göra det han gör eftersom han fortfarande lever.

*Fotnot: Candice Night är fru till Ritchie Blackmore och sångerska i deras gemensamma medeltids-/folkmusikband Rainbow’s Night

*Fotnot 2: Carole Stevens är mamma till Candice, men agerar även manager åt dottern och Ritchie Blackmore.