SEVENTH WONDER, Beta, Köpenhamn den 30 september 2022 – storslagen melodiös metal av excellenta musiker

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Tommy Karevik är garanterat mest känd av publiken som sångare i symphonic metalbandet Kamelot, men eftersom amerikanerna knappast kan anklagas för att arbeta överdrivet snabbt är det mestadels i vardagsbandet Seventh Wonder man kan avnjuta honom. Bandet bildades redan 2000, men det var först fem år senare som Karevik tog över sångarmicken.

Sistnämnda måste jag dock tillstå att jag var omedveten om initialt, men när Seventh Wonder uppträdde på Sweden Rock 2019 då föll polletten plötsligt ner. Visserligen missades större delen av det tidigt schemalagda giget då, men imponerad hann man likväl bli. Av både bandet och Karevik i egenskap av sångare.

Gott om finesser och snygga utvikningar

Tilläggas ska också att det känns som om kvintetten gått en ny vår till mötes de senaste fem åren. Under denna tid har herrarna släppt två riktigt starka album någonstans mellan symphonic-metal och progg light i form av Tiara och sommarens release The Testament.

Och notera att jag säger light i positiv bemärkelse här. Visst, det finns gott om finesser och snygga utvikningar som kan karaktäriseras som progg, och mycket riktigt glänste de olika bandmedlemmarna både ofta och mycket Men det framgick också tydligt att här samtidigt är ett gäng som aldrig tappar bort tråden i (över)långa soloutflykter.

Småttig lokal

Särskilt lång blev dock inte konserten i sig heller denna afton. 75 minuter varade det, sedan var det slut. Och kanske var det lika bra det. För någonstans kändes det väl småttigt att ett band med så storslagen framtoning som Seventh Wonder framträdde i en lokal som Beta, vars salong är knökfull när 180 personer löst biljett.

Excellenta musiker och Karevik knäcker

Så i det här fallet passar det måhända att ta till talesättet underbart är kort för att beskriva det hela. För på samma gång var det sannerligen inget fel på det som bjöds. Seventh Wonder utgör ett sällskap av excellenta musiker och Karevik, ja han knäcker i varje läge. Mannen har både kapaciteten och beundransvärd känsla för att plocka fram dramat och stämningarna i lyriken.

Storslaget känslofullt

Samtidigt vimlar det av genomstarka sånger i repertoaren, och i fredags bjöds man på ett dussin av dem. Som mäktiga Warrior. Som storslaget känslofulla Tiara’s Song. Som The Light, som lyftes både av en klistrig klaviaturslinga och ett lugnt parti med doft av musikal. Som Alley Cat, en fräck sak där man lyckas med konstycket att kombinera en cool funky bas med proggelement och sedan garnera med en popmelodisk touch i det symfoniska rent allmänt.

Lydde minsta vink

Och tro det den som vill, receptet funkar, det kunde garanterat allt närvarande skriva under på, och mycket riktigt lydde den entusiastiska publiken glatt varje vink där från scenen, som gick ut på att klappa, hytta med näven eller sjunga imponerande allsång från och till.

Hade varit värda en större scen

Ja, ni förstår säkert poängen. Det här var ett precis som förväntat starkt och bra gig, men nästa gång hoppas jag få se Seventh Wonder på en avsevärt större scen. Det hade de varit värda. Förmågan att mixa det komplexa med det lättillgängliga på ett närmast genialiskt sätt utgör ett inte så hemligt vapen som borde renderat dem betydligt större publik för länge sedan.